Jag ville göra några avslutande tillägg till denna tråd, främst riktad till dem som tampas med liknande problem. Efter några dagar har ytterligare bitar fallit på plats.
Huvudsakliga felet jag har gjort rent "tekniskt", som jag inte nämnde i inlägget där jag listade (då) vad jag trodde var de begångna felen, är att jag inte har fattat att barn i storebrors ålder alltid samarbetar med föräldrarnas önskemål, men att det kan ta (EN JÄKLA MASSA!) tid innan de gör det. Jag har väntat ett tag och sedan konstaterat att - Nej, han lyder inte. Jag har då tagit ungen under armen, hållit ett bestämt "Vän-av-ordning"-föredrag för honom och genomfört vad jag ville till ljudet av ett 120-decibels vanmaktsutbrott. Det har känts som om jag har haft två lika omöjliga alternativ att välja mellan - låta honom diktera vad hela familjen ska göra eller inte göra, ELLER, tvinga honom göra som flocken vill under dessa oerhört plågsamma omständigheter. Och vi har sgs som alltid valt det förstnämnda - att låta en unge dominera hela familjen har inte varit ett alternativ för oss.
Nu, sedan den berömda "poletten" är på plats ber jag en eller ett par gånger, och får sedan VÄNTA. Och VÄNTA. Det kan antingen ske på en gång, alldeles strax eller om en evighet (=ett par minuter!) - men nog kommer han! Nog gör han! Nog lämnar han! Fascinerande. Underbart. Jag kan fortfarande känna blodtrycket stiga och se hur stubintråden blir kortare och kortare, men nu när "målsnöret" är framflyttat några fiktiva kilometer så hinner han alltid i mål i god tid! Lilla gubben! '
'
Sedan ytterligare en reflektion, som går stick i stäv med AWs teori om att man kan vara en bra förälder trots att man på vissa plan är vrakgods efter tidgare smärta i livet. Det beror helt på "var" "skadorna" har hamnat i ens psyke. Det här är ett levande exempel på det. Jag älskar mina barn över allt, vill ge så mycket jag kan till dem, önskar dem allt gott i livet. Vill vara den perfekta föräldern för dem, kunna ge dem allt de behöver - som de flesta andra föräldrar. Har DESSUTOM jobbat som terapeut, är i övrigt välanpassad i samhället, många vänner, jättebra betyg i skolan, inga sociala problem, inga droger, mycket lyckligt äktenskap, har varit företagsledare, är helt frisk... MEN, har haft en otroligt tuff uppväxt där just samarbetet med flocken "familjen" var den mest skadade biten. Och trots närmare 18 år i terapi och "personlig utveckling" har detta inte kommit upp i dager före nu, när min förstfödde nådde förtrotsen i 18-månadersåldern. Hur jag än har läst och hört hur det ska funka har alla dessa tankegångar fallit som frön på en granithäll. Inte en enda har slagit rot. Jag har varit dummare än en fiskpinne just i det här avseendet, helt blind och döv. En klassisk "död vinkel" i själen. För mig var samarbete med familjen = självmord, för min flock tillät aga av mig - och ingen annan - med tillhyggen - stekpannor, hårborstar, etc, sexuella övergrepp och allra värst (faktiskt) - hån av alla mina intressen, grunden i vem jag var. Utan att gå in i alltför mycket detalj fick jag senare i livet hitta fragment av grupptillhörighet bland andra flockar, lite här och lite där, samt hitta bra terapeuter tills dess att jag lappat ihop min självkänsla igen. Men allt detta gjorde att jag inte var mottaglig för information om hur detta ska fungera på ett bra sätt, jag kunde inte på ett djupare plan förstå. Orden fastnade liksom inte. Så jag vill UPPMUNTRA alla föräldrar som märker att de bara inte får bukt med ett problem och alla fingrar pekar på ens egna oförmåga att fungera bra i en situation att just skaffa bra psykologhjälp för att gräva ut rötterna till de trauman som ligger i vägen för en fungerande relation med barnen. Att bara veta hur man ska göra KAN räcka, men det kan också TYVÄRR vara så att det inte räcker utan man måste läkas en del själv. Samtidigt som processen på detta forum pågick har jag fått arbeta intensivt med mig själv för att tackla allt som kom upp inom mig - utan båda processerna parallellt hade det inte gått.
- Slutligen - ännu en tanke som går stick i stäv med grundtankarna på detta forum att hemmet är bästa platsen - är jag så tacksam för att mormor och dagis har funnits under denna tid, så att han har kunnat LÄMNAS BORT ett tag varje vardag. Då har jag vetat att under många timmar i veckan har han varit runt lugna kärleksfulla vuxna som inte utsatt honom för dessa vanmaktsanfall. Han har varit lugn och glad då. Jag har under tiden ringt BVC, jourhavande kurator, BRIS föräldratelefon, ännu en föräldrartelefon, köpt en massa böcker och läst, har haft lite privata konsultationer, mailat detta forum (!) kämpat för att få förståelse och bukt med detta, men inte lyckats före NU. Nu är hemmet den bästa platsen för honom - innan var den inte alltid det. Nu, sedan 2 dagar tillbaka, känner jag mig som en kanonbra förälder för min son, att all tid han tillbringar med mig är bra tid. Vi har så kul ihop, livet är GOTT! Och jag hoppas att det förblir så, att jag aldrig hamnar i en sådan vidrig, vanmäktig (för mig också, alltså) "blind fläck" igen.
Ja, det var alles!
Kramar till er alla från lillith och grabbarna
Mamma till två goa glada grabbar födda -04 och -06 som stortrivs med schema, social delaktighet och utforskning á la AW.
=D> Sen så kan man (Vän av Ordning 
) också, om man vill, fundera om det är hela världen att han går in med skor...VAD är det värsta som kan hända då? Jo, att man får lite extrajobb med att torka upp - som man kan göra tillsammans? 
) . Jeg er glad på deres vegne 
)
Jag menade inte att säga att du katalogiserade mitt föräldraskap utan jag gick igång på det där med "att vara den perfekta föräldern". Du fick ta smällen 
. Det Lillith gör i tråden jag nämnde är ett tydligt exempel på det 
'
Se till din lust! Den är marken du står på. Den är drivkraften till ditt liv. Se till din glädje och ditt skratt! Där ligger kärleken till livet och människorna. Sök din glädje allra mest envist, när den tycks som mest förborgad. Den finns intill dig, i dig 
!