Hej alla ni
Jag gör ett sista försök här, jag har skrivit flera inlägg tidigare utan att få svar. Så snälla, om ni svarar, håll er exakt till tråden så den inte drar iväg åt något konstigt håll!
Vi får INTE bukt med storebrors utfall mot lillebror, det går i vågor men är lika jävligt emellanåt sedan lillebror föddes i januari. Storebror är en ängel, ett drömbarn, när han är ensam med mig, pappa eller mormor, men så fort han ser mig med lillebror blir han som förbytt- utfall, utbrott, gnäll och skrik, surar, springer iväg vrålandes av ilska för minsta lilla motgång (ex. klossarna ramlar i en hög istället för att stå upp när han bygger torn). Inte hela tiden, kanske 50-50. Den sociala delaktigheten funkar utmärkt, där fattas inget. Han hjälper bland annat till med lillebrors blöjbyten och att mata honom. Vi har provat först AWs "ojdå", handen-om-handen, som inte funkade på ett par månader. Sedan provade vi det andra sättet med öppen ilska, fyanden, etc ett tag. Sedan tillbaka till AWs metoder sedan semestern, men utan resultat. Idag hände en sådan ruggig händelse att jag fortfarande knappt vågar skriva om det. Jag vände ryggen till en sekund och trodde att lillebror var långt in i badrummet. Men han kryper snabbt numera och sekunden senare var han framme vid dörren. Storebror tar sats och kastar sig mot dörren, klämmer fast lillebror, backar och kastar sig på dörren igen. Pappa kastar sig dit och tar loss lillebror vars hand har blivit mosad under dörren, som tur var bröt han inget. Vi var hysteriska hela familjen ett bra tag, storebror fick sig en rejäl avhyvling á la "old school". En förfärlig, helvetisk upplevelse för alla inblandade. Pappan och jag kan inte längre betrakta dessa ondsinta, avsiktliga attacker som "olyckshändelser", storebror vet precis vad han gör och gör ett aktivt val att skada lillebror. Vi blir utom oss av ursinne inombords men vet inte vad vi ska ta oss till. Jag ska i alla fall aldrig lämna lillebror ur sikte igen om storebror är hemma, och får jag inget bra svar här så ska vi nog ringa BUP i veckan. Vi klarar inte av denna situation helt enkelt. Något som inte står i Barnaboken är hur lång tid det ska ta innan beteendet slutar? Ska det verkligen ta månader? Ska man alltid sitta emellan syskonen när de är på golvet tillsammans? Det är någon detalj vi har missat, vi kan tekniken i teorin men vet inte vad man kan förvänta sig.
Så vi tackar för tips, UTÖVER standardtipsen som vi kan som ett rinnande vatten. Vårt familjeliv är fantastiskt bra för övrigt, det här är det enda smolket som vi bara inte får bukt med.
Hälsningar,
Skärrade lillith
Vi behöver HJÄLP - syskonbråk
Vi behöver HJÄLP - syskonbråk
Mamma till två goa glada grabbar födda -04 och -06 som stortrivs med schema, social delaktighet och utforskning á la AW.
Tillägg: vi har inte använt förvisning av AWs metoder, eftersom jag inte fått svar på mina tidigare frågor. Jag tar dem igen:
- Han brukar bara göra ett utfall "åt gången", sedan kan det gå ett par timmar innan nästa. Det är väl för lång tid mellan för att börja räkna ihop till tre, eller hur? Så då är förvisning ingen metod för oss om han gör 3-4 utfall jämnt fördelade över dagen?
- Om man förvisar - ska man vänta tills de vrålat klart? Hur lång tid det än tar?
Tack igen.
Lillith
- Han brukar bara göra ett utfall "åt gången", sedan kan det gå ett par timmar innan nästa. Det är väl för lång tid mellan för att börja räkna ihop till tre, eller hur? Så då är förvisning ingen metod för oss om han gör 3-4 utfall jämnt fördelade över dagen?
- Om man förvisar - ska man vänta tills de vrålat klart? Hur lång tid det än tar?
Tack igen.
Lillith
Mamma till två goa glada grabbar födda -04 och -06 som stortrivs med schema, social delaktighet och utforskning á la AW.
-
Lua
Hej!
Usch, vilken obehaglig situation
Jag är ingen expert på något vis, det jag skriver är utifrån erfarenheter som förälder och som barnskötare på dagis. (visserligen 10 år sedan jag slutade). Och naturligtvis utifrån Barnaboken, men den har du ju redan.
Det är nog så att ni skulle ha framhärdat med "handen om handen". Nu har storebror fått olika besked om vad som gäller och fått NEJ utan att ni visat vägen ut, hur man gör istället. Jag skulle fr.o.m NU vara otroligt konsekvent med handen om handen och klappa och krama med stor inlevelse och mycket beröm. Men framför allt skulle jag ta storebror än mer i bruk, både med skötsel av lillebror och med övriga göromål. Jag skulle kämpa som en tok för att stora grabben skulle känna sig riktigt värdefull och verkligen förstå att vi, "flocken", inte skulle klara oss om han inte fanns!
Glöm sedan inte bort skrattet! I en bubblande skrattig kropp är det i det närmaste omöjligt att känna så som du beskriver. Om man dessutom känner att man är oumbärlig och viktig så är det ännu bättre!
Hur lång tid det tar innan poletten trillar ner är nog beroende av hur pass intensiv man som vuxen är.
Hoppas att detta kan vara till någon hjälp
Stor, lugnande, stärkande kram från Lua.
Usch, vilken obehaglig situation
Jag är ingen expert på något vis, det jag skriver är utifrån erfarenheter som förälder och som barnskötare på dagis. (visserligen 10 år sedan jag slutade). Och naturligtvis utifrån Barnaboken, men den har du ju redan. Det är nog så att ni skulle ha framhärdat med "handen om handen". Nu har storebror fått olika besked om vad som gäller och fått NEJ utan att ni visat vägen ut, hur man gör istället. Jag skulle fr.o.m NU vara otroligt konsekvent med handen om handen och klappa och krama med stor inlevelse och mycket beröm. Men framför allt skulle jag ta storebror än mer i bruk, både med skötsel av lillebror och med övriga göromål. Jag skulle kämpa som en tok för att stora grabben skulle känna sig riktigt värdefull och verkligen förstå att vi, "flocken", inte skulle klara oss om han inte fanns!
Glöm sedan inte bort skrattet! I en bubblande skrattig kropp är det i det närmaste omöjligt att känna så som du beskriver. Om man dessutom känner att man är oumbärlig och viktig så är det ännu bättre!
Hur lång tid det tar innan poletten trillar ner är nog beroende av hur pass intensiv man som vuxen är.
Hoppas att detta kan vara till någon hjälp
Stor, lugnande, stärkande kram från Lua.
-
Lua
Oj, nya frågor medan jag svarade Förvisning ska man väl inte använda förrän i samband med trotset kring 3 år? Kolla Barnaboken.
När jag förvisat har jag stått vid dörren och så fort hon tystnat, om så bara för att dra efter andan, har jag frågat om hon är klar att komma ut. Nytt skrik = nej, tystnad = ja. De ska tydligt känna att det är deras beteende som underkänns, inte deras ljuvliga person! Som längst har jag nog hållit på i 20 minuter och det var första gången - de små lär fort! Sen tycker jag att det är superviktigt att inte skuldbelägga utan glatt fortsätta där man var!
Kram igen!
Förvisning ska man väl inte använda förrän i samband med trotset kring 3 år? Kolla Barnaboken. När jag förvisat har jag stått vid dörren och så fort hon tystnat, om så bara för att dra efter andan, har jag frågat om hon är klar att komma ut. Nytt skrik = nej, tystnad = ja. De ska tydligt känna att det är deras beteende som underkänns, inte deras ljuvliga person! Som längst har jag nog hållit på i 20 minuter och det var första gången - de små lär fort! Sen tycker jag att det är superviktigt att inte skuldbelägga utan glatt fortsätta där man var!
Kram igen!
-
annawahlgren
- Upphovskvinna SHN-kuren 1942-2022
- Inlägg: 15366
- Blev medlem: mån 22 nov 2004, 22:46
- Ort: Gastsjön
Re: Vi behöver HJÄLP - syskonbråk
Tack, Lua 
lillith skrev:Jag gör ett sista försök här, jag har skrivit flera inlägg tidigare utan att få svar. Så snälla, om ni svarar, håll er exakt till tråden så den inte drar iväg åt något konstigt håll!
Vad menas med det här 
Du har inte fått svar Eller du har inte fått de svar du velat ha För mig låter det både obegripligt och väldigt ledsamt att någon skulle ha "skrivit flera inlägg tidigare utan att få svar"
Du får vara snäll och förklara, vill du det?
"Storebror är en ängel, ett drömbarn, när han är ensam med mig, pappa eller mormor, men så fort han ser mig med lillebror blir han som förbytt - utfall, utbrott, gnäll och skrik, surar, springer iväg vrålandes av ilska". Du låter (din samvaro med) lillebror stänga honom ute, är jag rädd, och har, givetvis omedvetet, skapat en konkurrenssituation. Lillebror är bokstavligen i vägen för honom. Han når dig inte. Du bryter kontakten. En enkel lojalitets- och kontakthandling som att du någon enda gång helt enkelt lägger ifrån dig lillebror, på golvet eller var som helst, mitt i matningen eller vad det nu är, för att intressera dig för något viktigt/intressant/konstigt för storebror, kan göra underverk.
Kanske har du i gammal "god" AP-anda, utan att tänka på det, skapat en symbios med lillebror, så som du förr i världen skapade en symbios med storebror
Och med symbioser har man bara tid och möjlighet åt en i taget, om man säger 
Det är därför AP-mammorna i regel får stora problem med sin förstfödda, när nummer två kommer till världen. (Men då finns ju dagis, som tur är. Och/eller BUP, ja. Ursäkta denna utvikning.) "Den sociala delaktigheten funkar utmärkt, där fattas inget. Han hjälper bland annat till med lillebrors blöjbyten och att mata honom." Det där räcker inte. Det är inte att vara socialt delaktig, dvs att BEHÖVAS; det är att hjälpa till litegrann. Visste han sig på allvar behövd, faktiskt, praktiskt och konkret, skulle hans beskyddarinstinkter gentemot lillebror (och dig och "flocken") vara betydligt mer utvecklade och ha vuxit i samma takt som hans självkänsla. Han skulle inte drömma om att skaffa sig makt och betydelse på lillebrors bekostnad.
"Vi har provat först AWs 'ojdå', handen-om-handen, som inte funkade på ett par månader." Provat Det som ska till är barnets/barnens reaktion av lättnad; det är "betyget" på att man gör rätt. Med mindre ger man sig inte. Men då vet man också vad man gör och varför och "provar" inte för att se om det "funkar". Se mitt svar i tråden "2-åring som börjat slåss" här på Barnafostran "Pappan och jag kan inte längre betrakta dessa ondsinta, avsiktliga attacker som 'olyckshändelser', storebror vet precis vad han gör och gör ett aktivt val att skada lillebror." Den här sortens beteende - fruktansvärt, förfärligt - är ett klart underbetyg åt ert förhållningssätt gentemot det äldre barnet, se ovan, liksom ett underbetyg åt ert beskydd av det yngre, som NATURLIGTVIS aldrig kan lämnas "ur sikte". Trodde du verkligen det
Världen är full av faror för ett krypbarn, "ondsinta" storebröder eller ej.Om storebror vore lite äldre än han är, skulle jag bedöma det han gjorde som ett trotsutbrott, och frågan är om jag inte gör det ändå. Man kan "trotsa" rätt ordentligt även som väldigt liten, om man inte känner sig det minsta förstådd, om man går och samlar frustrationer på hög, om man blir avvisad tillräckligt många gånger och med en tillräckligt negativ, misstänksam attityd, och om man sist och slutligen blir stämplad som en ondsint och elak person som gör "aktiva val att skada".
BUP eller inte, kan jag lova dig och er fortsatta bekymmer om ni fortsätter odla den här alltigenom destruktiva attityden, som lilla (stora) barnet kommer att göra sitt bästa att leva upp till, av två skäl:
1. ni förväntar det av honom och lär honom att det "ska" vara så - barn gör som vi lär dem;
2. för att tvinga er att hitta en bättre, för honom, er själva och hela lilla stora "flocken" bättre, icke splittrande utan sammanhållande och stärkande, väg att leva samman. De små barnen är våra bästa pedagoger. Deras behandlingsmetoder är inte alltid angenäma, eftersom vi inte behagar lyssna förrän vi blir tvungna. (Om ens då.)
Ytterst handliar det om "flockens" överlevnadsförmåga. Enade vi stå, söndrade vi falla. Ni är inte kapabla att hantera de svårigheter som hotar att splittra "flocken". Och det är DET han känner, när du/ni låter den nya flockmedlemmen lillebror hota att splittra i stället för att stärka och svetsa samman. Det är en fruktan du/ni helt själva bär skulden till.
Inget barn har för medfödd avsikt att ondsint skada sin lillebror, sitt eget kött och blod, lika lite som en nybliven förälder, hur olycklig han/hon än är, någonsin har för medveten avsikt att ondsint skada sitt nyfödda barn. Det storebror gjorde var förskräckligt, men vad honom anbelangar hade det gått precis lika bra med en katt eller vad som helst som var viktigt för er
"Något som inte står i Barnaboken är hur lång tid det ska ta innan beteendet slutar?" Nej, det som står i Barnaboken är snarare hur "beteendet" aldrig börjar. Beteendet är tillägnat, inte medfött, inte inprogrammerat av några mystiska djävulskrafter över vilka ni inte styr eller med vilka ni ingenting har att göra. Ni bär fortfarande ansvaret. Ledningen är helt och hållet er.
Man kan backa bandet. Det är hög tid
Nio barn, arton barnbarn, tre barnbarnsbarn och några tusen nästanbarn Anna Wahlgren 6 Oktober 1942 - 7 Oktober 2022
Hej Anna
Tack för ditt svar. Jag har alltså inte fått de svar jag har behövt på forumet tidigare. Men jag tror faktiskt efter mer eftertanke att jag målat upp fel problematik.
Inledningsvis - storebror gör mycket mer än "bara" hjälper till med lillebror, han langar tvätt, tömmer disk, sorterar och går med grovsopor, plockar sopor på gården, trycker upp och ned hissen, dammsuger, våttorkar, sätter på tv:n, letar efter borttappade saker plus en massa, massa annat. Jag missar aldrig ett tillfälle att krama honom, pussa honom, rufsa hans hår, berätta vilken fin kille han är, hur glad jag är att ha honom och hur mycket jag älskar honom. Detta får han höra och uppleva många, många gånger om dagen.
Jag har alltså studerat honom noggrannare idag och funderat vidare och jag tror att roten ligger i att han inte får göra som han vill med lillebror, för han uppvisar exakt samma beteende i alla andra situationer som rör att han inte får göra som han vill. Det som jag i det här inlägget har klassificerat som ett "rent" syskonproblem går vid närmare eftertanke igenom hans liv som en röd tråd. Jag tror att det här inte är ett "uteslutningsproblem" utan ett vanmaktsproblem. Här kommer några exempel:
- Får ej två legobitar att passa ihop. Skriker, gråter, kastar dem.
- Vill leka i bilen, vi ska äta middag. Vi ropar i god tid. När familjen sätter sig till bords hämtar vi in honom. Vrål, skrik, kastar sig på golvet.
- Han ska in från lekparken efter lång tid ute för att lillebror behöver sova OCH vi ska laga middag. Härdsmälta med vrål, kastande av saker, springer runt i lägenheten gråtandes i 10-15 minuter.
- Vill att jag ska läsa med honom medan jag lagar middag (han har hjälpt till ett tag men går och leker. Kommer tillbaka medan jag fortfarande håller på i köket). Jag säger att jag inte kan göra det just nu men gärna efter middagen. Gråt, kastar sig på golvet, sparkar med benen.
- Vill ta ut lillebror på balkongen när det är dags för lillebror att äta. Jag säger det och tar in lillebror. Skrik, vrål, utfall mot lillebror.
- Jag matar lillebror, storebror vill köra lastbil på lillebrors huvud. Jag säger att det är för hårdhänt och försöker visa handen-om-handen hur man kan göra med lillebror. Vrider sig bort, försöker slå lillebror, springer skrikandes ut från köket.
- Lillebror har en leksak, storebror rycker den ur händerna på honom. Jag tar tillbaka den och säger att lillebror hade den, storebror får leka med något annat så länge. Utbrott och utfall mot lillebror.
- Jag bar in storebror till ett blöjbyte efter att ha lirkat och bett att han skulle med utan framgång. Det var ohållbart med en jättebajsblöja, jag minns ej varför han trilskades. Han skriker, vrider och biter hål på min arm - det gjorde skitont!
Det är faktiskt samma genomgående tema - han får inte göra som han vill, trots att jag lugnt förklarar eller försöker visa så utlöses många gånger om dagen fruktansvärda utbrott. Det fel jag kanske tidigare har begått är att jag ibland efter lirkande och förberedelser helt enkelt tagit ungen under armen och gjort vad som behövts - gått hem, bytt kläder, flyttat på honom, etc. Fram tills lillebror föddes (storebror var 19 månader) hade han fått väldigt lite "nej" och "nu måste vi..." - men sedan lillebror föddes har jag fått ta till muskelkraft för att få saker och ting att hända. Och det är just i konflik med omvärlden som dessa enorma utbrott sker. Det ovan nämnda ohyggliga där lillebror kom emellan var en i raden av liknande händelser. Så om det istället är ett vanmaktsproblem, vad gör man då?
Slutligen, så lämnar jag inte mina ungar vind för våg i olika hörn av hemmet! Om jag lämnar rummet en halv minut så vet jag precis var barnet är och jag hör exakt vad barnet leker med. Blir det tyst rusar jag in ögonaböj. Tyvärr hade jag för dålig fantasi för att föreställa mig att storebror skulle göra vad han gjorde - det misstaget sker inte igen.
Tack igen,
lillith
Tack för ditt svar. Jag har alltså inte fått de svar jag har behövt på forumet tidigare. Men jag tror faktiskt efter mer eftertanke att jag målat upp fel problematik.
Inledningsvis - storebror gör mycket mer än "bara" hjälper till med lillebror, han langar tvätt, tömmer disk, sorterar och går med grovsopor, plockar sopor på gården, trycker upp och ned hissen, dammsuger, våttorkar, sätter på tv:n, letar efter borttappade saker plus en massa, massa annat. Jag missar aldrig ett tillfälle att krama honom, pussa honom, rufsa hans hår, berätta vilken fin kille han är, hur glad jag är att ha honom och hur mycket jag älskar honom. Detta får han höra och uppleva många, många gånger om dagen.
Jag har alltså studerat honom noggrannare idag och funderat vidare och jag tror att roten ligger i att han inte får göra som han vill med lillebror, för han uppvisar exakt samma beteende i alla andra situationer som rör att han inte får göra som han vill. Det som jag i det här inlägget har klassificerat som ett "rent" syskonproblem går vid närmare eftertanke igenom hans liv som en röd tråd. Jag tror att det här inte är ett "uteslutningsproblem" utan ett vanmaktsproblem. Här kommer några exempel:
- Får ej två legobitar att passa ihop. Skriker, gråter, kastar dem.
- Vill leka i bilen, vi ska äta middag. Vi ropar i god tid. När familjen sätter sig till bords hämtar vi in honom. Vrål, skrik, kastar sig på golvet.
- Han ska in från lekparken efter lång tid ute för att lillebror behöver sova OCH vi ska laga middag. Härdsmälta med vrål, kastande av saker, springer runt i lägenheten gråtandes i 10-15 minuter.
- Vill att jag ska läsa med honom medan jag lagar middag (han har hjälpt till ett tag men går och leker. Kommer tillbaka medan jag fortfarande håller på i köket). Jag säger att jag inte kan göra det just nu men gärna efter middagen. Gråt, kastar sig på golvet, sparkar med benen.
- Vill ta ut lillebror på balkongen när det är dags för lillebror att äta. Jag säger det och tar in lillebror. Skrik, vrål, utfall mot lillebror.
- Jag matar lillebror, storebror vill köra lastbil på lillebrors huvud. Jag säger att det är för hårdhänt och försöker visa handen-om-handen hur man kan göra med lillebror. Vrider sig bort, försöker slå lillebror, springer skrikandes ut från köket.
- Lillebror har en leksak, storebror rycker den ur händerna på honom. Jag tar tillbaka den och säger att lillebror hade den, storebror får leka med något annat så länge. Utbrott och utfall mot lillebror.
- Jag bar in storebror till ett blöjbyte efter att ha lirkat och bett att han skulle med utan framgång. Det var ohållbart med en jättebajsblöja, jag minns ej varför han trilskades. Han skriker, vrider och biter hål på min arm - det gjorde skitont!
Det är faktiskt samma genomgående tema - han får inte göra som han vill, trots att jag lugnt förklarar eller försöker visa så utlöses många gånger om dagen fruktansvärda utbrott. Det fel jag kanske tidigare har begått är att jag ibland efter lirkande och förberedelser helt enkelt tagit ungen under armen och gjort vad som behövts - gått hem, bytt kläder, flyttat på honom, etc. Fram tills lillebror föddes (storebror var 19 månader) hade han fått väldigt lite "nej" och "nu måste vi..." - men sedan lillebror föddes har jag fått ta till muskelkraft för att få saker och ting att hända. Och det är just i konflik med omvärlden som dessa enorma utbrott sker. Det ovan nämnda ohyggliga där lillebror kom emellan var en i raden av liknande händelser. Så om det istället är ett vanmaktsproblem, vad gör man då?
Slutligen, så lämnar jag inte mina ungar vind för våg i olika hörn av hemmet! Om jag lämnar rummet en halv minut så vet jag precis var barnet är och jag hör exakt vad barnet leker med. Blir det tyst rusar jag in ögonaböj. Tyvärr hade jag för dålig fantasi för att föreställa mig att storebror skulle göra vad han gjorde - det misstaget sker inte igen.
Tack igen,
lillith
Mamma till två goa glada grabbar födda -04 och -06 som stortrivs med schema, social delaktighet och utforskning á la AW.
Ytterligare mkt. vanliga frustrationsmoment för storebror:
- Han tittar på tv, ett barnprogram visas. Han vill se det igen, men vi har ingen dvd-spelare så det går inte att visa programmet igen. Jag försöker förklara att det är tv och inte dvd, men det fattar han (förstås) inte. Härdsmälta, skriker och kastar saker. Är förtvivlad. (Jag med.)
- Vi kör stenhårt "köket är stängt" mellan dagens fem mål/mellisar. Han springer in och pekar på något som han vill äta på "fel" tid. Jag säger att han får det vid nästa mål. Springer ut, vrålar, kastar saker.
- Han tittar på tv, ett barnprogram visas. Han vill se det igen, men vi har ingen dvd-spelare så det går inte att visa programmet igen. Jag försöker förklara att det är tv och inte dvd, men det fattar han (förstås) inte. Härdsmälta, skriker och kastar saker. Är förtvivlad. (Jag med.)
- Vi kör stenhårt "köket är stängt" mellan dagens fem mål/mellisar. Han springer in och pekar på något som han vill äta på "fel" tid. Jag säger att han får det vid nästa mål. Springer ut, vrålar, kastar saker.
Mamma till två goa glada grabbar födda -04 och -06 som stortrivs med schema, social delaktighet och utforskning á la AW.
-
Gäst
lillith skrev:Jag har alltså studerat honom noggrannare idag och funderat vidare och jag tror att roten ligger i att han inte får göra som han vill med lillebror, för han uppvisar exakt samma beteende i alla andra situationer som rör att han inte får göra som han vill. Det som jag i det här inlägget har klassificerat som ett "rent" syskonproblem går vid närmare eftertanke igenom hans liv som en röd tråd. Jag tror att det här inte är ett "uteslutningsproblem" utan ett vanmaktsproblem.
Du har både rätt och fel i det du skriver här ! "Jag tror att det här inte är ett "uteslutningsproblem" utan ett vanmaktsproblem" = RÄTT 
"situationer som rör att han inte får göra som han vill" = FEL 
Nu vill jag inte sitta och rätta dig som en annan skolfröken men jag skriver så för att göra det hela tydligt! Ok? Det du nämner här är ett typiskt fall av misstolkning av barnets reaktion. Du tänker den ack så vanliga tanken att han gör si eller så för att "han inte får som han vill". Jag skulle istället vilja säga att han gör si eller så "för att han inte känner sig förstådd"! Kan du se och känna skilladen? I min värld haverarar inte varken små eller stora människor för att det "inte får som de vill". Nej, istället havererar de för att de inte känner sig lyssnade till och därigenom inte heller förstådda! Om man kikar lite på sig själv så upptäcker man ganska snabbt att så är fallet ! Därför handlar det om att lyssna på honom och se till att han i mycket handling och FÅ ord känner sig lyssnad till och förstådd. Därefter ger man vägen ut. Man kan inte påskynda förloppet (hur gärna man än vill ) - då hamnar det där du har det nu! Av den anledningen vill jag tipsa dig att läsa tråden om att gå i pakt med barnet http://www.annawahlgren.com/forum/viewtopic.php?t=4743. Och då kan det låta knäppt ibland - typ "Ja, är det inte typiskt 
! Alltså - brorsans huvud ser ju verkligen ut att vara en bra plats att köra lastbil på.... Men attans 
- det verkar ju göra ont på honom ... Så det kanske inte är en lysande idé ändå ... Eller ? Så var ska vi köra lastbilen ? På golvet eller på bordet ?! Ok - på golvet ! Och så klappar vi ju lillebror på huvudet! Ja - det är ju DET man gör på lillebrors huvud även om det ser kul ut att köra lastbil där ! Så ja - man klappar! Det visste du ju - så bra ! Kom nu så kör vi lastbil på golvet - ska lillebror ha den gula eller röda bilen ?" OSV.....8) Många varianter på detta tema har utspelat sig i detta huset och det är paktandet (hur märkligt det än låter ibland
) och humorn som ser till att barnet känner sig förstått och lättat - till sist! Och då försvinner vanmakten du pratar om. Den vanmakt som föds och växer när en människa inte blir lyssnad till och känner sig förstådd. Hur irrationell den människans känsla än månde vara ! Klipper in en dikt av en okänd författare - den tycker jag själv förklarar vad andra känner och vad JAG ibland känner mycket väl! Det din son nu känner är en variant på känslan som texten beskriver. Den kanske inte är helrätt i sammanhanget men inte helfel heller . Tids nog kommer vi alla dithän då denna text säger allt vi vill säga när vi inte känner oss förstådda och lyssnade till ." När jag ber dig lyssna på mig och du börjar ge mig goda råd
– då gör du inte det jag bad om.
När jag ber dig lyssna på mig och du börjar berätta varför jag inte borde känna som jag gör
– då trampar du på mina känslor.
När jag ber dig lyssna på mig och du känner att du måste lösa mitt problem
– då sviker du mig, hur konstigt det än låter.
Lyssna!
Det var allt jag bad dig om – att lyssna, inte prata eller orda något, bara höra på mig.
Jag kan ta vara på mig; jag är inte hjälplös. Kanske slutkörd, nedslagen eller villrådig – men inte hjälplös.
Så när du tar det som ett enkelt faktum att jag känner det jag känner - hur irrationell min känsla än må vara – då kan jag sluta att försöka övertyga dig och kan istället ta itu med att förstå vad som ligger bakom den känslan jag har. När det står klart för mig är svaren uppenbara och jag behöver inga råd.
Irrationella känslor blir ju vettiga när vad vi förstår vad som finns bakom dem.
Så därför ber jag dig bara lyssna.
Vill du tala – vänta då en minut på din tur.
Då ska jag lyssna på dig!"
Hej lillith!
Jag har läst ditt tydliga exemplifierande inlägg och vad som slår MIG är att jag tror att du skulle kunna GÅ I PAKT lite mer? Förlåt om det här blir fel nu, det är ju lite svårt att få det precist i text och kanske GÖR du det, men jag ser det i alla fall inte uttalat i texten.
Den sociala delaktigheten verkar ju fin! Jag tror att du har rätt i att det kan vara en hel del vanmakt i olika situationer. Bjud på en väg ut och gå i pakt för att minimera.
Du får säkert reflektioner från AW men här är mina i alla fall :
- Får ej två legobitar att passa ihop. Skriker, gråter, kastar dem.
Gå i pakt: "Vilka eländiga legobitar! Ska vi försöka tillsammans? Jag kan hålla i den ena så sätter du fast den andra!"
Simon vill ofta ha hjälp att koppla ett släp till en Duplo-traktor (går väldigt trögt ) och då kan jag byta ut mitt vanliga "du kan själv, få se!" till att ta handen om handen och hålla fast traktorn medan jag hjälper honom att trycka fast släpet. "Så, vad bra! Nu är släpet kopplat!"
- Vill leka i bilen, vi ska äta middag. Vi ropar i god tid. När familjen sätter sig till bords hämtar vi in honom. Vrål, skrik, kastar sig på golvet.
Gå i pakt: "Mamma förstår att det är roligt i bilen men du får vara i bilen SEN för nu ska vi äta först:!:" Sen och strax är undergörande Kan vara om en timme, i morgon eller nästa vecka men säger inte ett totalt nej och leder inte till vanmakt på samma sätt. "Nu ska bilen vila en stund och vi ska äta! Hej då bilen!"
- Han ska in från lekparken efter lång tid ute för att lillebror behöver sova OCH vi ska laga middag. Härdsmälta med vrål, kastande av saker, springer runt i lägenheten gråtandes i 10-15 minuter.
Ni säger väl till en stund innan antar jag. Försök få med honom i middagsprojektet! VI ska laga middag! Vad vill DU göra? Eller VAD vill du ha för middag? (Vår son säger alltid glass ) Du får gå ut SEN Först måste vi hjälpas åt med middagen. Mamma kan inte göra allt själv. Det GÅR inte vet du ju.
Om det ändå bråkas och kastas saker, varna och förvisa sedan. Inne i sitt rum kan man skrika och gråta och kasta saker (det är tillåtet att reagera). Men ni behöver inte höra på det. Saker och ting måste göras och middag är ju verkligen för allas överlevnad. Ta med honom utan förebråelser när han är klar. Fortsätt med något spännande i köket.
Tips! Försök att undvika att säga att han måste gå in för att lillebror ska sova. Det ger lillebror skulden och i aktuell situation är det inte att rekommendera.
- Vill att jag ska läsa med honom medan jag lagar middag (han har hjälpt till ett tag men går och leker. Kommer tillbaka medan jag fortfarande håller på i köket). Jag säger att jag inte kan göra det just nu men gärna efter middagen. Gråt, kastar sig på golvet, sparkar med benen.
Så lite förvecklingar som möjligt. Javisst, vi ska läsa boken SEN!
Jag brukar vara noga med att hålla det också i ett sånt här fall även om han själv glömmer av det. Då blir han positivt överraskad när jag frågar om han vill läsa boken och vi kan få en egen liten stund. Även om den är kort.
Köper han inte SEN så är det ju hans problem men gör det i stämning av att vara hans bästa vän. Om det urartar så påminn om att man skriker och sparkar inne på sitt rum. Förvisa om det blir nödvändigt. Eller kalla det timeout. Orkar inte lyssna liksom.
Oftast ger sig reaktionen om man fortsätter med det viktiga vid diskbänken t ex. När det blir ett andrum och han lugnat sig så kan man ju alltid säga "och kolla här ligger en gurka som väntar på att skäras! Kan du fixa det?"
Om inte; nähä, vad synd då blir vi ju utan gurka och jag som var så sugen på det!
- Vill ta ut lillebror på balkongen när det är dags för lillebror att äta. Jag säger det och tar in lillebror. Skrik, vrål, utfall mot lillebror.
Gå i pakt? "Du och lillebror kan vara ute på balkongen SEN! Kan inte du komma och hjälpa till att mata honom?" (Handen om handen mata kanske?) Jag skulle kunna tänka mig att han blir rätt uttråkad efter ett par tuggor och går till sitt....
Utfall mot lillebror kan förstås aldrig accepteras men kanske kan man undvika det genom att göra något i stil med ovan?
- Jag matar lillebror, storebror vill köra lastbil på lillebrors huvud. Jag säger att det är för hårdhänt och försöker visa handen-om-handen hur man kan göra med lillebror. Vrider sig bort, försöker slå lillebror, springer skrikandes ut från köket.
Kan du köra lastbilen på bordet? På golvet? Lillebror tycker inte att det är kul med lastbilen på huvudet. Handen om handen här känns lite riskabelt (för lillebror) känner jag så här på distans, kan vara fel. Avleda?
Kan du HÄMTA det eller det tror du (Hitta på något oumbärligt superviktigt som du har planerat före och kanske "planterat"=lagt fram i köket INNAN för ev. situation)
Några exempel! Hoppas att det kan vara till nytta. Lycka till!
Jag har läst ditt tydliga exemplifierande inlägg och vad som slår MIG är att jag tror att du skulle kunna GÅ I PAKT lite mer? Förlåt om det här blir fel nu, det är ju lite svårt att få det precist i text och kanske GÖR du det, men jag ser det i alla fall inte uttalat i texten.
Den sociala delaktigheten verkar ju fin!
Jag tror att du har rätt i att det kan vara en hel del vanmakt i olika situationer. Bjud på en väg ut och gå i pakt för att minimera.Du får säkert reflektioner från AW men här är mina i alla fall
:- Får ej två legobitar att passa ihop. Skriker, gråter, kastar dem.
Gå i pakt: "Vilka eländiga legobitar! Ska vi försöka tillsammans? Jag kan hålla i den ena så sätter du fast den andra!"Simon vill ofta ha hjälp att koppla ett släp till en Duplo-traktor (går väldigt trögt
) och då kan jag byta ut mitt vanliga "du kan själv, få se!" till att ta handen om handen och hålla fast traktorn medan jag hjälper honom att trycka fast släpet. "Så, vad bra! Nu är släpet kopplat!"- Vill leka i bilen, vi ska äta middag. Vi ropar i god tid. När familjen sätter sig till bords hämtar vi in honom. Vrål, skrik, kastar sig på golvet.
Gå i pakt: "Mamma förstår att det är roligt i bilen men du får vara i bilen SEN för nu ska vi äta först:!:" Sen och strax är undergörande Kan vara om en timme, i morgon eller nästa vecka men säger inte ett totalt nej och leder inte till vanmakt på samma sätt. "Nu ska bilen vila en stund och vi ska äta! Hej då bilen!"- Han ska in från lekparken efter lång tid ute för att lillebror behöver sova OCH vi ska laga middag. Härdsmälta med vrål, kastande av saker, springer runt i lägenheten gråtandes i 10-15 minuter.
Ni säger väl till en stund innan antar jag. Försök få med honom i middagsprojektet! VI ska laga middag! Vad vill DU göra? Eller VAD vill du ha för middag? (Vår son säger alltid glass ) Du får gå ut SEN Först måste vi hjälpas åt med middagen. Mamma kan inte göra allt själv. Det GÅR inte vet du ju. Om det ändå bråkas och kastas saker, varna och förvisa sedan. Inne i sitt rum kan man skrika och gråta och kasta saker (det är tillåtet att reagera). Men ni behöver inte höra på det. Saker och ting måste göras och middag är ju verkligen för allas överlevnad. Ta med honom utan förebråelser när han är klar. Fortsätt med något spännande i köket.
Tips! Försök att undvika att säga att han måste gå in för att lillebror ska sova. Det ger lillebror skulden och i aktuell situation är det inte att rekommendera. - Vill att jag ska läsa med honom medan jag lagar middag (han har hjälpt till ett tag men går och leker. Kommer tillbaka medan jag fortfarande håller på i köket). Jag säger att jag inte kan göra det just nu men gärna efter middagen. Gråt, kastar sig på golvet, sparkar med benen.
Så lite förvecklingar som möjligt. Javisst, vi ska läsa boken SEN! Jag brukar vara noga med att hålla det också i ett sånt här fall även om han själv glömmer av det. Då blir han positivt överraskad när jag frågar om han vill läsa boken och vi kan få en egen liten stund. Även om den är kort.
Köper han inte SEN så är det ju hans problem men gör det i stämning av att vara hans bästa vän. Om det urartar så påminn om att man skriker och sparkar inne på sitt rum. Förvisa om det blir nödvändigt. Eller kalla det timeout. Orkar inte lyssna liksom.
Oftast ger sig reaktionen om man fortsätter med det viktiga vid diskbänken t ex. När det blir ett andrum och han lugnat sig så kan man ju alltid säga "och kolla här ligger en gurka som väntar på att skäras! Kan du fixa det?"
Om inte; nähä, vad synd då blir vi ju utan gurka och jag som var så sugen på det!
- Vill ta ut lillebror på balkongen när det är dags för lillebror att äta. Jag säger det och tar in lillebror. Skrik, vrål, utfall mot lillebror.
Gå i pakt? "Du och lillebror kan vara ute på balkongen SEN! Kan inte du komma och hjälpa till att mata honom?" (Handen om handen mata kanske?) Jag skulle kunna tänka mig att han blir rätt uttråkad efter ett par tuggor och går till sitt.... Utfall mot lillebror kan förstås aldrig accepteras men kanske kan man undvika det genom att göra något i stil med ovan?
- Jag matar lillebror, storebror vill köra lastbil på lillebrors huvud. Jag säger att det är för hårdhänt och försöker visa handen-om-handen hur man kan göra med lillebror. Vrider sig bort, försöker slå lillebror, springer skrikandes ut från köket.
Kan du köra lastbilen på bordet? På golvet? Lillebror tycker inte att det är kul med lastbilen på huvudet. Handen om handen här känns lite riskabelt (för lillebror) känner jag så här på distans, kan vara fel. Avleda? Kan du HÄMTA det eller det tror du
(Hitta på något oumbärligt superviktigt som du har planerat före och kanske "planterat"=lagt fram i köket INNAN för ev. situation)Några exempel!
Hoppas att det kan vara till nytta. Lycka till!Mamma till två Barnaboksbröder (d v s standardmodellade): födda 2004 och 2006.
-
annawahlgren
- Upphovskvinna SHN-kuren 1942-2022
- Inlägg: 15366
- Blev medlem: mån 22 nov 2004, 22:46
- Ort: Gastsjön
lillith skrev:jag tror att roten ligger i att han inte får göra som han vill med lillebror, för han uppvisar exakt samma beteende i alla andra situationer som rör att han inte får göra som han vill.
Jag är glad att du nyanserat saker och ting för mig och ser vanmaktsproblematiken Det är något helt annat än "onda avsikter". Likafullt - eller just därför - ber jag dig tänka vidare. Detta som han "vill" med lillebror - vad skulle det vara, egentligen
Varför skulle det gå i strid med vad du eller ni vill, eller lillebror själv Och "alla andra situationer som rör att han inte får göra som han vill" - vad är det han vill, tror du Om du tänker efter Det finns ett slags mer eller mindre allmänt vedertagen uppfattning om små barn i det här samhället/den här kulturen som går ut på att deras vilja skulle stå i strid med "vår". Att de skulle bekämpa oss. Att de skulle vara intresserade av att jäklas, kort sagt. Att de skulle vara våra motståndare. Att de alltså skulle "vilja" dåliga saker, strid och kamp, konfllikter och bråk och på ren svenska sabotage.
Enligt min mening är det inte så. Jag tror att alla människor vill leva i fred med varandra. Barn vill det definitivt. Och det beror inte "bara" på den inneboende, medfödda godhet åtminstone jag tillskriver dem. Det beror minst lika mycket, eller mer, på att "flocken" försvagas av inbördes konflikter och icke-sammanhållning och därmed sätts flockmedlemmarnas, i synnerhet förstås barnens, överlevnad på spel. Små barn klarar sig inte själva och det vet de om. Stora människor klarar sig heller inte ensamma i världen, men för små barn är överlevnadsproblematiken en synnerligen konkret historia.
Och mot den är vanmakten ett hot, förstås. Hjälplösheten - den faktiska, konkreta, bokstavliga - finns där redan. Vanmakten förstärker den intill olidlighet.
Därför är det så oändligt viktigt att man - ständigt lika uppmärksamt -förhindrar att vanmakten slår rot. Som du nu ser att den gjort hos er lilla pojke.
Jag skriver en hel del om detta i Barnaboken. Det gäller att alltid visa en väg ut. I samtliga situationer du beskriver - tack för dem; exempel är alltid förklarande
- slutar du med variationer på temat "härdsmälta med vrål, kastande av saker, springer runt i lägenheten gråtandes". Vanmakt, alltså, och uttryck för den. Men hur ser fortsättningen ut Ingen förlöser honom ur denna vanmakt, eller hur Han får vara kvar i den, och i nästa situation som blir honom övermäktig slår den ut igen med full kraft, eftersom han aldrig befriades från den. Det blir en tung packning på kort tid, och han dignar redan mer eller mindre ständigt under den Det enda jag kan utläsa är att du inte använder dig av förvisning - ett inte, alltså. Men vad GÖR du/ni
Hur slutar dessa utbrott Jag ser ett mönster som är lika olyckligt för er alla. Ni väntar er nya "härdsmältor" så fort han "inte får som han vill" (vad han nu vill ) och han är lika förfärande ödesdigert inställd på en ny våg av vanmakt som ska göra honom mer eller mindre vansinnig (observera det bokstavliga sambandet mellan orden).Om du i stället för att se honom som din/er/lillebrors motkombattant, med onda avsikter eller i varje fall en "ond" vilja, alltså motstridig övriga familjens, verkligen kunde gå in för att försöka förstå honom - och bästa sättet brukar vara att sätta sig själv i barnets situation, omsatt kanske till en arbetsplats dit man kom som ny - och se, vilket du ju är inne på nu, hans kamp som en (tämligen hopplös) kamp mot vanmakten i stället för som en kamp mot er, vore väldigt mycket vunnet. Det måste till ett nytänkande här. Och då får man ta avstamp i en helt annan utgångspunkt än att detta elände skulle vara någonting han "vill".
Ska vi börja där
Nio barn, arton barnbarn, tre barnbarnsbarn och några tusen nästanbarn Anna Wahlgren 6 Oktober 1942 - 7 Oktober 2022
-
annawahlgren
- Upphovskvinna SHN-kuren 1942-2022
- Inlägg: 15366
- Blev medlem: mån 22 nov 2004, 22:46
- Ort: Gastsjön
Tack för alla tips och tankar. Nu är vi inne på rätt spår känner jag!
- Jag har för avsikt att pakta stenhårt och försöker göra det ofta. Jag känner igen alla tips ur min egen fantasi. Problemet är att vid första minsta motstånd utlöses ett fruktansvärt utbrott där han inte blir nåbar. Vissa utbrott liknar ("s.k.") nattskräck. Bara decibelnivån gör att det inte går att nå honom med ord. Kommer man nära får man en spark eller ett slag. Eventuella paktande ord och handlingar är oftast helt verkningslösa under utbrottet, han är helt inne i sin egen värld, i 1-20 minuter. Tyvärr.
- Fortsättningen är att vi låter honom vara i sina utbrott, hindrar ev. handgripligen att han slår sig själva eller oss, pratar med honom när det är en liten paus, vi överger honom inte men följer ej honom runt, när han är klar tar vi honom i famnen och pussar honom, inga förebråelser. Vi fullföljer det som vi behöver för flockens skull, sällan (eller aldrig) sitter vi och maten kallnar medan han bara ska leka lite till i bilen. Jag förvisar inte, det känns helt brutalt och emot alla mina instinkter att i detta skede låta honom vara ensam. Killen är helt förtvivlad, förkrossad. Han får vara mitt bland oss. Utomhus låter jag honom vara men fortsätter sakta med det jag föresatt mig, dvs går hemåt, förbereder oss för att gå in, etc. Han slits mellan viljan att gunga, till exempel, och behovet av att följa med, och springer ofta ett par meter åt varje håll, fram och tillbaka, gråtandes högt, innan han slutligen följer oss. När det ebbat ut förklarar vi igen varför vi behöver göra något. Då brukar han också vara gladare och gör det vi velat (komma in från lekparken, till exempel).
- Vad hans behov är? I lekparken vill han utforska och leka lite till. I bilen likaså. Eller? Kan man inte "bara" vilja titta i affären en sista gång för eget nöjes skull utan att ha avsikten att försena hela följet? Här kanske det finns en viktig pusselbit för mig, jag vet inte om det finns "underliggande" behov andra än de han "ytligt" ger uttryck för. Han pratar bara enstaka ord ännu även om han förstår väldigt mycket, vi har språkliga förvecklingar dagligen där han står och försöker säga något och vi inte fattar, inte på en gång i alla fall. Han är helt klart missförstådd flera gånger om dagen, även om vi för det mesta förstår honom alldeles kristallklart. Jag misstänker att det kan ligga en hel del frustration latent pga detta. Vi talar dessutom två språk i familjen, jag engelska konsekvent och alla andra svenska.
- Det här är barnens sida men jag kan bara säga att jag är helt förstörd inombords av dessa utbrott. Det känns som om någon har kört med en stavmixer i magen och hjärtat på mig. Ofta gråter jag också en skvätt efteråt, i min ensamhet. Det känns vidrigt. Lyckas ni hjälpa oss med detta är jag er EVIGT tacksam. Det har pågått så länge nu, nästan ett år.
Kram, lillith
- Jag har för avsikt att pakta stenhårt och försöker göra det ofta. Jag känner igen alla tips ur min egen fantasi. Problemet är att vid första minsta motstånd utlöses ett fruktansvärt utbrott där han inte blir nåbar. Vissa utbrott liknar ("s.k.") nattskräck. Bara decibelnivån gör att det inte går att nå honom med ord. Kommer man nära får man en spark eller ett slag. Eventuella paktande ord och handlingar är oftast helt verkningslösa under utbrottet, han är helt inne i sin egen värld, i 1-20 minuter. Tyvärr.
- Fortsättningen är att vi låter honom vara i sina utbrott, hindrar ev. handgripligen att han slår sig själva eller oss, pratar med honom när det är en liten paus, vi överger honom inte men följer ej honom runt, när han är klar tar vi honom i famnen och pussar honom, inga förebråelser. Vi fullföljer det som vi behöver för flockens skull, sällan (eller aldrig) sitter vi och maten kallnar medan han bara ska leka lite till i bilen. Jag förvisar inte, det känns helt brutalt och emot alla mina instinkter att i detta skede låta honom vara ensam. Killen är helt förtvivlad, förkrossad. Han får vara mitt bland oss. Utomhus låter jag honom vara men fortsätter sakta med det jag föresatt mig, dvs går hemåt, förbereder oss för att gå in, etc. Han slits mellan viljan att gunga, till exempel, och behovet av att följa med, och springer ofta ett par meter åt varje håll, fram och tillbaka, gråtandes högt, innan han slutligen följer oss. När det ebbat ut förklarar vi igen varför vi behöver göra något. Då brukar han också vara gladare och gör det vi velat (komma in från lekparken, till exempel).
- Vad hans behov är? I lekparken vill han utforska och leka lite till. I bilen likaså. Eller? Kan man inte "bara" vilja titta i affären en sista gång för eget nöjes skull utan att ha avsikten att försena hela följet? Här kanske det finns en viktig pusselbit för mig, jag vet inte om det finns "underliggande" behov andra än de han "ytligt" ger uttryck för. Han pratar bara enstaka ord ännu även om han förstår väldigt mycket, vi har språkliga förvecklingar dagligen där han står och försöker säga något och vi inte fattar, inte på en gång i alla fall. Han är helt klart missförstådd flera gånger om dagen, även om vi för det mesta förstår honom alldeles kristallklart. Jag misstänker att det kan ligga en hel del frustration latent pga detta. Vi talar dessutom två språk i familjen, jag engelska konsekvent och alla andra svenska.
- Det här är barnens sida men jag kan bara säga att jag är helt förstörd inombords av dessa utbrott. Det känns som om någon har kört med en stavmixer i magen och hjärtat på mig. Ofta gråter jag också en skvätt efteråt, i min ensamhet. Det känns vidrigt. Lyckas ni hjälpa oss med detta är jag er EVIGT tacksam. Det har pågått så länge nu, nästan ett år.
Kram, lillith
Mamma till två goa glada grabbar födda -04 och -06 som stortrivs med schema, social delaktighet och utforskning á la AW.
- Lite till: "sen" och "strax" verkar oversättas i hans huvud till nej.
- Se gärna över mina exempel igen. Hur ger man en väg ut? Där fattar jag inte! Pakta fattar jag - men vad är en väg ut vad gäller gunga om "sen" och "strax" utlöser utbrott? Han vill ju gunga NU!
- Se gärna över mina exempel igen. Hur ger man en väg ut? Där fattar jag inte! Pakta fattar jag - men vad är en väg ut vad gäller gunga om "sen" och "strax" utlöser utbrott? Han vill ju gunga NU!
Mamma till två goa glada grabbar födda -04 och -06 som stortrivs med schema, social delaktighet och utforskning á la AW.