Tankegångarna är många i mediatystnaden. Jag vill citera vidare:
*Media skäms nu när din bok har kommit. Tystnaden är det största beviset på det. Ingen av deras tidigare argument skulle hålla ens en minut om man började plocka i dem, och det vet de.
FF vet att hon skulle förlora så det svider om hon uttalade sig. Hennes retorik och diskussionsförmåga (det lilla jag har sett i TV) skulle förångas på sju röda, och klok som hon var så höll hon tyst.
Weyler och hans handlingar tål inte dagens ljus om de skulle börja granskas, så han håller sig klokeligen tyst han också.
Vem kan klandra dem för det?
Jag ifrågasätter och klandrar dem som kunde ställt saker på dagsordningen. Debattörerna. De som sågade dig i vintras, de som nu ser att myntet har en sida till, de som borde frågat lite kring ett 45-årigt barn som vräker ur sig saker som kanske vore trovärdiga om hon hade varit lite mer blygsam i sin mamma-nedsvärtning. De som borde sett att det var det det var, nedsvärtning, och inte en "terapeutisk egentext".
Jag frågasätter inte folk generellt. De flesta av dem följer med "main-stream"en, och om FF har varit i TV med sin bok... Ja, då är vi där vid det kantrade skeppet.
Jag tycker det ser ut som om folk har slutat tänka själva.
Och den där skiten om att du borde hållit tyst! Vad ska man säga? Skratta eller gråta? Kritik fick du för att du höll dig tyst. Kritik får du för att du inte förhöll dig tyst. Ser du galenskapen? Jag ser den, och river mitt hår!
Intervjun med Hedlund var bra och riktig, och jag undrar om du i samma veva inte borde gett fler. Tyst är något du inte ska vara!
Din bok är så utomordentlig bra! Hur någon kan få det till en hämndbok går utanför min fattningsförmåga. Läser de inte innan de skriver?
Det är kärlek till Felicia rakt genom hela boken. Jag vet, jag läste med lupp för att hitta hämnd eller bitterhet mot din dotter. Jag ville så gärna att boken skulle vara fri från det, och om jag hade hittat något sådant hade jag höjt pekfingret. Men jag hittade inget! Jag hittade kärlek!
"Sanning eller konsekvens" är ditt testamente, den kommer finnas kvar långt efter dig. I generationerna som ska komma kommer folk att förundras över hur samtiden behandlade dig. På samma sätt som vi gör nu med många som har gått före, som varit före sin tid. Du kommer att bli ihågkommen för det du kärleksfullt skrev om barnavård och barnuppfostran, inte hur folk såg dig och bedömde dig som människa. När nätet har brutit samman, och alla hätska nätkommentarer med det, då finns böckerna kvar.
Din klokhet går inte att frågasätta. Och det är det många som vet. Men main-stream är inte att leka med, den går inte att stå emot. Så jag tror du har många, många därute som i tysthet håller med dig, men i rädsla inte vågar säga det högt.
Fortsätt du att dela med dig av din klokskap så länge du orkar. Vi som vill läsa och lyssna finns här, och de andra får vi ju bara skita i.
Vända kantrade skepp kan ingen göra ensam, men man kan sätta sig i en livbåt och plocka upp de överlevande.*
:-({|= 
Nio barn, arton barnbarn, tre barnbarnsbarn och några tusen nästanbarn 
