Jag behöver HJÄLP

[Ahelyn]

Jag känner press från mig själv. Och boken, kanske. Jag känner att jag måste lyckas med detta och när det inte går så bra blir jag stressad och orolig. Vad gjorde jag nu för fel? Boken läser jag om och om igen. Men när du skriver här så förstår jag bättre. Kanske jag bara behöver läsa det med andra ord. Jag är rädd att allt jag gör ska vara förgäves. Jag håller mina rutiner för livet. Jag hör själv hur jag låter. Idag skickad mannen in på i sovrummet i flera timmar och tog Damian själv för han sa jag var ett nervvrak. Jag måste slappna av och förmedla den känslan till Damian. Jag vill så gärna lyckas med detta.

Han tycker buffningen är skön och blir lugn av den. Solfjädern hatar han och ramsan oxå. Buffning är det enda verktyg som kan få honom att sluta gråta. Jag inser ju att jag håller på att fastna eftersom jag måste tillämpa buffningen vid varje nattning. Damian ställer sig upp och skriker. Jag tror inte han har lärt sig att sätta sig ner i sängen så då står han där.

Ikväll ska jag definitivt sluta med buffning och bara jobba med ramsan. Poletten måste ner. Något vi har svårt för är skrattat till gonatten. Så fort vi lägger honom i sängen så gråter han. Men jag har läst här på någon tråd och fått en massa tips om hur man kan leka med dem i sängen och så. Vi måste jobba med det.
Det känns som om skratten verkligen sitter långt inne. Han ler. Men skratta är svårt.

Tack kära Sanna.

[frk Carlsson]

Jag måste slappna av och förmedla den känslan till Damian. Jag vill så gärna lyckas med detta.

:thumbsup: Det är klart att du vill! Små barn ska njutas, skriver AW...och just nu befinner du/ni er en bit därifrån va? Kapitlet "Njutningen" (som är det sista i trilogin Lugnet-Säkerheten-Njutningen) kanske kan vara ngt? Läs oxå Annas kloka krönikor här på hemsidan (under filken "Krönikor" på startsidan på annawahlgren.com). Hon skriver så självklart och enkelt och klokt att man fattar att man måste lägga alla "måsten" åt sidan och bara vara...men på ett strukturerat sätt Svårigheten är väl att inte låta de där strukturerna och rutinerna blir ngt destruktivt, dvs att man har ngn slags måttstock på hur det "borde vara" .

Jag är själv en väldigt strukturerad person som gillar rutiner och ja, jag blir stressad när ngt faller, så är det Men jag är duktig på att hejda mig själv oxå och inse att det inte är hela världen, jag försöker tänka medvetet "men hallå, är det så farligt egentligen...han åt lite dåligt nu, vad spelar det för roll i det långa loppet?"

Den här kurningen är ER. Ingen här på Forumet eller ngn annan kan säga att den ska vara si eller så eller klar en viss dag. Visst, grundpelarna är ju lika för alla och dem bör man följa för ett lyckat resultat, men sen svänger det hit och dit för alla och alla har sina små issues här och var. Belive me!

Men du, sluta buffa nu! Ok?
Han "hatar" ramsan och solfjädern för att han helt enkelt inte förstår vad det är ni håller på med då . Han är ju inkörd på buffet, det sköna, trygga. Så gör honom en tjänst och ge honom ramsan, utmana - gå vidare till nästa nivå, mot en obruten nattsömn! Tryggheten ska komma på annat sätt än med handfast kroppskontakt och en mamma som kommer in i rummet så fort man "ber" om det.

Om du tycker att du har fått upp ögonen på ngt anat sätt nu, se med de ögonen då istället! Se det här som en "lek" men en allvarsam sådan.En chans till att hjälpa din son till det finaste - lugn och ro och trygghet och sömn hela natten! Allt det där som du oxå vill ha - eller hur!?

Damian ställer sig upp och skriker. Jag tror inte han har lärt sig att sätta sig ner i sängen så då står han där.

Här är två trådar om när barnet står upp. Läs hur det var för dem och hur det gick:
http://www.annawahlgren.com/forum/viewt ... =7&t=24523

http://www.annawahlgren.com/forum/viewt ... =7&t=24111

Kan dom så kan du! Det gäller bara att ta till lite jävlar anamma nu och våga utmana allt det här ovissa...ganska snart så är det dock som att man aldrig betett sig på ngt annat sätt. Tänk på att det är nya rutiner och nya bud för dig oxå! Du behöver oxå kuren på dig för att "landa".

:thumbsup:

Kramar

PS. Och jobba med skrattet som sagt! Busa ända ner i sängen!
Bra att du hittat tips i andra trådar!

En annan favoritlänk är denna:
http://www.annawahlgren.com/forum/viewtopic.php?t=5252

Sammanfattar enl mig det mesta av vad SHN handlar om

[frk Carlsson]

Ps igen: tänkte bara komma med en liknelse ang det här med att det är obehagligt att gå över till nästa nivå ( i ert fall att gå från att sluta buffa till att börja ramsa). Jag har vid vissa tilfällen i livet fått ngn slags känsla när jag gjort saker som jag vet kommer förändra allt och den medvetna tanken "Nu gör jag det!" har flashat gnm hjärnan och jag har i samma ögonblick känt att nu händer det, nu gör jag det, nu kan jag inte backa efter det här.

T ex när jag har fött barn och krystningsfasen har inletts...det är exempel på ett sånt tillfälle...men även när jag kurade vår son...jag hade buffat honom i veckor innan vi drog igång samt natt nr 1, men så var det dax natt nr 2för att endast ramsa och då bara "Japp, nu kör vi, och det finns ingen återvändo här, nu ska det ske". Och jag blir lixom stärkt av det där på ngt sätt och kan fortsätta och fortsätta och TRO på det jag gör.

Kanske har du ngt liknande som du kan ta till?

[Ahelyn]

Du har helt rätt! Jag tror jag är rädd för förändringar. Och hela den här kuren har ju varit en stor förändring för hel vår familj. Förändringar påverkar mig dåligt och jag längtar tillbaka till det som var. Vid minsta lilla motgång så tänker jag "det var bättre förr" fast vår situation var ohållbar så var den ändå trygg efter som den var vår vardag. Jag tror det är därför det har kännts extra tufft för mig. Men efter att läst dina svar pratade igenom det och vi bestämde oss för att inte göra så stor grej av det. Vi är föräldrarna. Vi har kontrollen. Det är som att köra en bil. I början är man rädd för allt. Men så fort man lär sig att det är du som förare som har kontrollen över bilen så släpper all rädsla och man vågar känna sig trygg i det man gör. Jag tror jag hela tiden är rädd att Damian ska sätta sig på tvären så pass mycket att jag får ge upp. För lite så har det varit. Jag har gett upp och gett med mig. Men jag måste ta kontroll.

Idag somnad han på 7 minuter.
Ingen buffande. Endast ramsa.



Kram

[frk Carlsson]

Men efter att läst dina svar pratade igenom det och vi bestämde oss för att inte göra så stor grej av det. Vi är föräldrarna. Vi har kontrollen. Det är som att köra en bil. I början är man rädd för allt. Men så fort man lär sig att det är du som förare som har kontrollen över bilen så släpper all rädsla och man vågar känna sig trygg i det man gör.

:thumbsup: Precis så ska det vara!
Ta det med dig nu och kör iväg med bilen. Ni komemr bli positivt överraskade och stärkta av vad ni kan åstadkomma tillsammans \:D/

Jag tror jag hela tiden är rädd att Damian ska sätta sig på tvären så pass mycket att jag får ge upp. För lite så har det varit. Jag har gett upp och gett med mig.

Så har det varit. Men nu är det nya bud, och det ska han få veta! Nu slipper han dra, utan får bara ta emot, precis som det ska va när man är så liten...

Många kramar tillbaka!

[Ahelyn]

Fjärde natten. Klar förbättring. ingen mer buffning. Han somnade med ramsan sju minuter över åtta. Vaknade upp två gånger men somnade om själv. Vaknade dock en halvtimme tidigt och då blev det God morgon. Han äter bra vilket känns så himla bra. Känns Guld och få denna belöning. Att mitt barn mår bättre. Det är fortfarande jobbigt med dagslurarna. Det är mycket gråt och skrik innan han kommer till ro. Har under nio månader strävat efter att han ska gråta så lite som möjligt. Nu är det som om man måste stå ut med det. Vi följer vårt schema till punkt och pricka. Känner mig lite låst av det. Har bara hållt mig hemma dessa dagar. Är nervös för hur det kommer gå när jag ska "ut i världen". Som hemma hos farmor o farfar. där finns ingen spjälsäng. Måste nästa få honom att sova på en madrass på golvet, då han kryper.

Inatt tog min man över. Han solfjädrade och och gick ut med ramsan. 10 minuter senare sov han. Mindre skrik och gnäll. Vi hörde att han lekte själv lite innan han somnade. Sedan sov Lilleman hela natten.

Vår första natt. Någonsin. Tack Anna!

[frk Carlsson]

Fjärde natten. Klar förbättring. ingen mer buffning. Han somnade med ramsan sju minuter över åtta. Vaknade upp två gånger men somnade om själv. Vaknade dock en halvtimme tidigt och då blev det God morgon. Han äter bra vilket känns så himla bra. Känns Guld och få denna belöning. Att mitt barn mår bättre.

=D> \:D/ :thumbsup:

Tuta på med maten nu! ÖS på!

natt tog min man över. Han solfjädrade och och gick ut med ramsan. 10 minuter senare sov han. Mindre skrik och gnäll. Vi hörde att han lekte själv lite innan han somnade. Sedan sov Lilleman hela natten.

Grattis! Visst förstår du nu att ni är på helt rätt spår?
:thumbsup: Suveränt jobbat!

et är mycket gråt och skrik innan han kommer till ro. Har under nio månader strävat efter att han ska gråta så lite som möjligt. Nu är det som om man måste stå ut med det.

Vi blir itutade redan från dag 1 att det är lindra,lindra ,lindra som gäller. Och visst, med de allra minsta är det ju så Men sen - den här hetsen att springa med andan i halsen så fort (det äldre) piper...det är ngn slags ångesthärva som man läggs på. Är liten ledsen eller rädd, visst - då ska man såklart uppenbara sig...men i övrigt så får man och ska (väl?) låta och meddela sig...tänker jag iaf... Dom kan ju inte prata...så NÅT måste de ju får säga (?).INGEN springer väl omdelbart till en trotsig 2-åring som gafflar och har sig ...då är det plötsligt OK att visa att man står pall...men inte med det lilla barnet (?).

"Stå ut"...mja , jag tänker mer att man faktiskt LÄR KÄNNA sitt barn och försöker LYSSNA på vad det där som det vill förmedla...snarare än att kategoriskt ta gråt/gnäll som världens undergång Enl mig ett mer hållbart sätt i det långa loppet, snarare än att utgå från atta "allt" är farligt och en katstrof. Tryggheten du vet

Och ja, nu under kuren så är det slaviskt efter schemat som gäller och så få intryck som möjligt som gäller- av en viss anledning - kroppen och hjärnan måste få ställa in sig! Och du/ni bör ju oxå få en rimlig chans att fasa in er oxå och känna att verktygen sitter och ffa att ATTITYDEN sitter Det kan bli nog så nervigt första ggr man är ute i offentligheten, så då är det skönt att inte darra på handen... Och sen måste man ta det som det kommer och ge det en chans oxå, man kan nog inte kräva att barnet ska somna prick på klockan i sin vagn första ggn man är på café ...utan börja i lagom omfattning

Sen blir det en livsstil, inget mer med det Barnen sover i vagn el resesäng om man drar iväg nånstans. Inga madrasser på golvet här inte! [-X

Införskaffa en resesäng som ni tar med sig till mor - och farföräldrar el kompisar (våra föräldrar har köpt resesängar och riktiga spjälsängar till barnbarnen eftersom vi är där så ofta, och de står där i ett eget rum - ett förslag kanske?).

Mörkläggning hemma hos andra kan det dock vara lite si och så med, så där får man ofta stå på sig... Att ta med en sprayflaska med vatten, spraya på fönstret och sen klappa på aluminuimfolie är oslagbart!

Fokusera nu på uppföljningsveckan först och främst! Ok? Ingen idé att börja utvärdera eller känna efter hur det känna innan den är slut! [-X

Och det vill jag bestämt trycka på. Då gör man sig själv (och barnet) en stor fet otjänst!

Och sen tar det, som jag säkert sagt, en månad innan det hela satt sig!

Det här är ingen magi eller ngt - det är föräldrar som leder barn i rätt riktigt! Precis som det ska vara =D>

En EXTREMT peppande tråd om livet efter kuren:
http://www.annawahlgren.com/forum/viewt ... f=7&t=2010

Och ni kommer snart vara där ni oxå :thumbsup:

Många många kramar - så HIMLA fint arbetat!

/Sanna

[Ahelyn]

Två senaste nätterna har gått jättebra. Damian har sovit i tolv timmar och bhar inte ens vaknat till. Dagslurarna är HEMSKA! Tjugo minuter gråter han och i kväll tog det 40 minuter att natta då jag inte kör buffning längre.Ska han verkligen gråta så här mycket?

[frk Carlsson]

Hej,

nej, det är klart att det inte ska behöva gråtas så mkt, även om dagslurar och läggningar kan ta ett tag på sig att sitta.

Vad gör du/ni för att lugna honom då? Vad är det som du tror inte funkar av det? Förslag el tankar på hur det skulle behöva vara istället?

Min spontana reflektion är att nej, han förstår inte ramsan än, så det är därför frågorna blir till gråt. Och då behöver ni vara ännu närmare och svara ännu snabbare och visa att ni finns där och stöttar gnm allt det nya.

/Sanna