Visst tycker även jag att jag har fått bra svar och det har också börjat gå mycket bättre med hjälp av dem.
När det gäller maten så försöker jag trycka i honom så mycket mjölk det bara går. Och nu går det bättre. Det har runnit till mer igen och han har även börjat äta bättre. Kanske var det införandet av standardmodellen som förvirrade både bröst och bebis ett tag? Ersättning lyckas vi däremot inte få i honom men det är ju inget självändamål när mjölken finns.
Smakportion har vi börjat med men det kommer nog dröja länge innan han får i sig så stora mängder att det hjälper till att fylla magen. Han får kräkreflexer när vi ger honom puré och tömmer därmed ut det han hade i magen sedan tidigare.
Mage har jag provat att lägga honom på men han verkar inte gilla det. Han spänner upp sig och skriker medan han om jag lägger honom på rygg somnar inom några minuter nu... Så det känns inte som om det är nödvändigt med mage för honom. Antar att det är vanan som gjort det. Kanske skulle han föredra mage om han fick ligga så under en längre tid. Men eftersom han sover så pass bra på rygg får han ligga kvar.
Gällande nappen så vill jag SJÄLVKLART ta bort den. Jag undrade bara om det var risk för tumsugning istället då jag läst det i en tråd här någonstans. Som sagt är det bara jag och sambon som behöver samla kraft att ta den kampen.
Att lyssna på skrikandet har vi försökt tidigare men ingen av oss tycker att det låter olika. Och då är vi ändå rätt bra på att avvakta vid det här laget. Sedan gör han ju naturligtvis en massa andra ljud som gnäll och bök och liknande där vi aldrig ingriper.
I vilket fall som har vi de sista två dagarna inte behövt öva oss på att lyssna för han har somnat vid samtliga lurar utan skrik. \:D/
Förutom magläget tycker jag inte att jag vägrar ta till mig era budskap. Jag bara ifrågasätter dem så att jag kan känna mig säker gentemot mitt barn. Av erfarenhet har jag upptäckt att det oftast är bättre att lyssna på läkare och liknande än att ta råd från forum (hamnade nästan i en förlossningsdepression pga att jag lyssnade mer på vad folk på nätet sa än vad min läkare sa, visade sig att läkaren hade rätt och jag hade mått dåligt i onödan). Därför vill jag veta mycket innan jag ger mig på något för mig nytt. Det är trots allt jag som har ansvaret över mitt barn och måste därför känna att det jag gör känns bra och rätt. Jag läser en massa om barn och barnpsykologi och uppfostran och tar sedan godbitarna från allt för att få till det som passar mig, på samma sätt som jag antar att de flesta andra gör.
Jag har två frågor till:

När vi nu lägger honom så säger jag en ramsa som besked, sedan går jag bara och kommer tillbaka först om det är kris (vilket det alltså inte varit på några gånger nu). Han skriker ingenting men bökar ibland och smågnäller. Är det viktigt att jag säger bekräftelse innan han somnar då? Jag är lite rädd att ingripa för fort om jag står på span vid vagnen (plus att han då uppenbarligen blir störd) men gör jag inte det ser jag ju inte när han är på väg att somna.

Är det viktigt med mörkläggning VARJE gång han ska sova i fortsättningen? I så fall kan det ju bli svårt att sova borta sen. Eller är det bara tills det hela satt sig? Just nu har vi inte kolsvart men åtminstone kraftigt dunkel och än så länge verkar det fungera.
Hoppsan, insåg precis att jag missat chokladkaninens inlägg tidigare. Ursäkta! Undrar hur det gick till, jag som läser som en dåre här... 8)
Jag har kvar nattmål även om målet är att ta bort dem (naturligtvis). Tidigare har det varit 1-2 men från och med natten som var har jag bestämt mig för att ta bort det ena. (Bara för att jag hade laddat för att flytta det tidiga målet så vaknade naturligtvis inte ungen förrän jag hade tänkt att han skulle äta.

) Tanken är nu att han ska äta enbart 4.30 på natten, därmed är det lagom avstånd till frukosten 7.30. När han vant sig vid att äta lite mindre på natten (och därmed förhoppningsvis mer på dagen) så tänkte jag flytta även på nattmålet så att det så småning om försvinner. Rätt tänkt?
Att väcka honom innan jag går och lägger mig känns dumt eftersom han då sover jättegott samt att det blir så tätt inpå att han redan ätit (han äter 20, jag lägger mig 21.30-22).
Min lojalitet ligger hos sonen, definitivt. Men det känns faktiskt lite tvärtom, som om jag inför smakportioner för min egen skull, för att jag vill ha bättre sömn för oss och tycker att det är spännande, än för att sonen är intresserad. Han visar ganska tydligt att han inte är intresserad av annan mat. (För någon vecka sedan var jag tveksam eftersom han strulade vid bröstet men nu äter han med god aptit där igen.) Och min arbetsgivare är tandläkare så han bryr sig nog inte om vi inför smakisar eller inte...

Det är däremot förklaringen till att jag är emot tumsugande.
Att struliga dagsläggningar beror på övertrötthet kan jag nog tänka mig jag också. Däremot tror jag inte att de tidiga morgnarna är pga hunger eftersom han äter på natten. Det är nog snarare pga att det varit för ljust i sovrummet då samt att vid den tiden brukar/brukade sambon komma in och säga hej då (numera smyger han och pussar inte längre sonen). Nu har jag hängt upp tunga gardiner (så att sovrummet liknar en bordell... 8) ) så det är mer dunkelt och sonen somnar om snabbt när han vaknar till. Och nu går ju även dagsläggningarna smidigt.
Eftersom han vägrar ta flaskan får jag inte i honom vare sig ersättning eller utpumpad mjölk. Men som sagt har han börjat äta betydligt bättre nu igen. Dessutom har han de senaste dagarna inte spytt så mycket så det känns bra.
Ni får ursäkta att jag blir så långrandig när jag skriver. Tur för er att det går snabbare att läsa än att skriva i alla fall.
Återigen, tack för att ni tar er tid att läsa och svara! (Och om jag tycker att ni är bryska eller tjatar kan jag ju bara välja att inte lyssna på det.

)