Eftersom jag är alldeles ny här på forumet kan det vara så att jag gör en hel massa fel men då får ni bara säga till mig, jag tar inte illa upp. 8)
Jag tänkte börja med lite bakgrundsinfo, det kanske blir långt så hoppa över dessa stycken om du är i tidsnöd.
För nästan precis 3 månader sedan föddes vår lille son. Som så många andra läste jag spaltvis om graviditet och förlossning innan han föddes men inget om tiden efteråt. När han väl var här började jag däremot att plöja böcker. Många av dem handlade om sömn. I början led jag mycket av sömnbristen men efter ett tag vande jag mig och tyckte att det var rätt ok.
Jag läste någonstans att det är farligt för barn att skrika själva, det kunde skada deras självkänsla. Detta tolkade jag som att jag var tvungen att hålla om honom så fort han skrek. Det blev mycket bärande kan jag säga... I ca 2 månader satt jag och sonen mer eller mindre ihop.
I början försökte vi få sonen att sova i vagnen om nätterna men han skrek och skrek när vi la honom där och blev helt lugn och tillfreds när han fick ligga bredvid oss, vilket han då fick. Han var jättenöjd och kunde småprata sig själv till sömns. Men säg den glädje som varar. Det blev (naturligtvis) allt värre. Ett tag, när han var runt 2 månader, sov han bara om han fick sova på mitt bröst. Eftersom jag dels sov gott ändå (finns ju inget gosigare än att sova med en liten bebisplutt på sig) och dels var så trött att jag tog "easy way out", fick han sova där. Men nu började jag bli orolig över att min bebis var otrygg. Han kunde ju knappt vara utan mig (eller någon annan, han var inte så petig).
Kvällarna var hemska från start. Sonen skrek från det att sambon kom hem tills det var läggdags i stort sett. Dagarna för övrigt var behagliga och lätta. Sambon flyttade tidigt ut i vardagsrummet om nätterna eftersom sonen väsnades så mycket om nätterna (skrek inte men gruffade och stånkade och stönade, både när han åt och när han sov). Vi hade INGEN tid för varandra. Vi fick äta i skift medan den andra höll i vår pojk. Somnade gjorde han inte förrän jag gick och la mig, förutom i våra famnar och då vaknade han så fort man försökte lägga ner honom.
Vi misstänkte magont och han fick sempers droppar.
Men så kom vändningen vid strax efter 2 månader. Efter en jobbig period när jag kände att vi nog inte kommer att vara tillsammans om 1 år bestämde vi oss för att tillbringa kvällarna i tv-soffan (istället för vid matbordet som vi gjort sedan sonen föddes). Detta eftersom vi märkte att det var mindre skrik på helgerna när vi åt där. Vi misstänkte starkt att det var vår egen oro som gjorde att sonen skrek så mycket.
Sagt och gjort, vi åt i soffan och sonen skrek mindre. Livet blev mer behagligt trots att det fortfarande skreks en del på kvällarna. Han hade nu börjat skrika en massa innan han somnade på dagarna också så vi började misstänka att han skrek eftersom han var övertrött. För att minska detta försökte vi få honom att somna i famnen så fort vi såg att han började bli trött. Men hur vi än gjorde så skrek han en stund innan han somnade. Enda undantaget för detta var natten.
Vi gick och la oss 22, han vaknade 2, 4, 6 och sedan lite oregelbundet på morgonen men oftast gick vi upp vid 8. Detta tyckte jag var jobbigt och lånade boken "Somna utan gråt" för att få till en ändring. Boken var bra och det lät lovande. Men efter första natten vaknade han en gång i timmen istället och jag insåg att jag tidigare haft det ganska bra. Som tur väl var återgick han snart till den tidigare ordningen. Boken lovade ingen snabb förändring och precis som SHN skulle man börja först vid 4 mån. Så jag tog till mig lite grann och tänkte lite mer på att lägga ifrån mig sonen när han nästan somnat. Jag började även ta bort nappen precis innan han somnat för att sakta vänja bort den.
För ca 2 veckor sedan märkte vi att sonen somnade vid ungefär samma tid varje kväll. Vi tänkte då att vi skulle försöka få honom att somna i sängen istället för i vår famn. Vi testade en gång och det gick superbra. Han somnade utan gråt bredvid mig i sängen medan vi tittade på tv i sovrummet istället för i soffan. Detta var en torsdag. Vi beslutade oss för att göra på detta sätt från och med måndagen.
Och det gjorde vi. Vi hade de senaste veckorna börjat med lite kvällsrutiner där vi myste och småbusade lite innan läggdags men sista veckan hade sonen somnat innan så att det inte hade gått.
Men nu gjorde vi det igen, fast tidigare på kvällen. När han började se trött ut la vi honom i spjälsängen (där han aldrig tidigare hade sovit) utan större förhoppning. Men vår lille fis låg och pratade för sig själv i en halvtimme och sedan somnade han! Vi var i chock!
Det här skulle vi fortsätta med.Dagen efter funderade jag över skriket på dagarna. När jag sökte på nätet hamnade jag så plötsligt här. Usch, Anna Wahlgren, tänkte jag, hon misshandlar ju barn. (Förlåt mig Anna, jag är den förste att erkänna att jag hade fel, fel fel!) Nu undrar jag var detta egentligen kommer ifrån, varför har så många den uppfattningen? Jag hade läst det på familjeliv och dumt nog trott på det. (Trots att jag slutat vara inne på den sidan för att den flera gånger fått mig att må dåligt.) Som tur väl var läste jag lite vad Anna skrivit på den här sidan och kände att det var en sund inställning. Men, tänkte jag, om det är 5 min-metoden hon förespråkar (vilket jag var helt övertygad om) så tänker jag INTE göra det. ALDRIG att min son skulle få skrika sig till sömns!
I alla fall så gick jag omedelbart till biblioteket och lånade "Sova hela natten". Väldigt snart insåg jag att jag och sambon redan börjat använda oss av flera av verktygen. Vi hade tex börjat trösta sonen där han låg istället för att ta upp honom, och märkt att det fungerade bra. Dessutom hade jag länge funderat på att införa hårda rutiner på dagarna men inte kommit till skott ännu.
Så veckan som följde, dvs förra veckan, läste jag och läste och läste. Och allt eftersom införde vi fler och fler av de verktyg som stod i boken. Till sist gjorde jag ett schema som vi började med i lördags.
Vår lille son är ju inte 4 månader ännu så någon kur är det ju inte tal om. Däremot hoppas vi på att med hjälp av verktygen och framför allt tankesättet slippa kura utan istället gå långsamt mot att sova hela natten.
Jag måste säga att det går superbra!
Sonen sover hela nätterna i sin spjälsäng (på rygg, i vårt rum, utan mörkläggning, än så länge med napp). Vi använder mer tankesättet än verktygen faktiskt och har märkt att det fungerar lika bra med våra verktyg (ger tex beskedet på ett annat sätt, men han tar tacksamt emot det). Vi är heller inte så "hårda" med att sluta vagna direkt utan gör det nog lite för länge egentligen men låter honom alltid somna stillastående. Sammanfattningsvis har vi modifierat verktygen och överanvänder dem lite men går långsamt åt rätt håll. Nu somnar sonen kl 21.30, vaknar ca 2 för mat och somnar om utan problem, vaknar ca 5 för mat, lite frågor men inga problem. Tidigare har han vaknat 6 igen och småfrågat (gnäll, tyst, gnäll, tyst) i nästan 45 min men i natt gjorde han inte det. \:D/
I natt vaknade han dessutom en gång vid 24 och började fråga men jag behövde bara säga ramsan en gång så somnade han om med en liten suck.
Nu till mina frågor (wow, det tog tid för mig att komma hit, behövde tydligen skriva av mig):
Min son är alltså 3 mån. Vårt största problem är inte sömnen utan vakentiden. Han blir jättetrött och gnällig ca 30 min innan det är dags att sova och vi har stora besvär att hålla honom vaken och vid åtminstone något sånär gott mod. Är det pga schemat eller pga att han inte vant sig vid schemat?
7.30 Vakna, frukost
9.00 Sova
10.30 Vakna, mellanmål
12.00 Sova
14.00 Vakna, lunch
15.30 Sova
16.15 Vakna, mellanmål
18.00 Sova
18.45 Vakna
20.00 Kvällsmat
20.30 Sova
Sedan har vi som sagt än så länge 2 nattamningar (ska snart börja flytta dem men vill att dagsschemat sätter sig lite mer först) som sammanlagt tar ca 30 min.
Jag lyckas verkligen inte truga i min son mat. Han äter supersnabbt och vrålskriker sedan om man försöker ha kvar honom vid bröstet. Ska jag "tvinga" honom att äta mer eller ger det sig med tiden? Han har dessutom väldigt lätt för att spy vilket gör mig orolig att han inte får i sig tillräckligt (men han växer snabbt i jämförelse med bvc-kurvorna, både på bredd och längd
).Tack Anna för en fantastisk metod! Jag tror stenhårt på det här. Nu har jag börjat läsa Barnaboken också.
! Vad härligt att läsa om er och de kloka beslut ni fattat längs vägen! Precis som du skriver är er son för liten för att kuras men visst finns det massor ni kan göra redan nu för att komma i fas och kanske aldrig ens behöva kura! Jag flyttar din tråd till späda barn och små så får du fin hjälp där!
Är lite förvirrad nu om den här tråden är flyttad eller inte. Men är den inte det får någon vänlig själ försöka hjälpa mig. 
).
Om du känner att din lillkille är hungrig på mat tycker jag absolut att du ska gå på magkänslan! Min son började med små smakisar vid 3 mån 10 dagar, och det är han inte ensam här på forumet om att ha behövt för att bli mätt och nöjd.