*frieda* skrev:Vadar du upptill armhålorna i bajsblöjor och vällingflaskor såhär efter första "ensam ansvarig vuxen"-debuten 2009

Tack
*frieda* och
chokladkaninen för omtänksamma frågor
Leonor (av Leia döpt till "Leo") fick en riktigt taskig start om man ser till anknytningsteorier. En mor som mest bekymrade sig om sin egen smärta och sen sina egna sårade känslor. Bebisen skyfflades mest över till pappan de första veckorna. Med avundsjuka har jag sett hur kärleken lyst i hans ögon när han håller i sin yngsta lilla dotter.
Men jag vägrar tro att det är kört för min del. Fjärde gången gillt blev den mest traumatiska upplevelsen hittills och fortfarande över en månad efteråt är jag ännu inte redo att skriva om det.
Vi tar små, små steg Leo och jag. Mitt i mörkaste natten plirar hon mot mig med sina lite sneda ögon och jag säger till henne: "jag finns här, jag lovar, ge mig lite tid bara

".
Det börjar släppa lite. Jag har fått upprättelse och ursäkter från sjukhuset och även om BB-tiden inte kan fås tillbaka så är det ett steg på vägen mot att försonas med tanken på hur det blev.
Om Lille-Leo
En riktig liten tröttegosa, precis som Lani. Men inte med Lanis förmåga att sova och sova hur länge som helst tills hon blev väckt. Leonor har preferenser minsann och jag har fått backa lite med mitt 4-timmarsschema. Hon visade sig istället vara en "klassisk" SM-bebis med nattmål både 01 och 04. Dagtid styr jag dock upp det så att det blir sovpass mitt på dagen som sammanfaller med Lussis och Lanis.
Född tre veckor tidigt behöver hon tydligt ålderskorrigeras så jag väntar mig inga sammanhängande nätter än på ett tag.
Jag har insett att det är inte
antalet barn hemma som avgör hur det fungerar. Det är
åldern på barnen. I två dagar har Lani varit på egen utflykt hos mormor och jag har haft rena semestern. En lättskött och nöjd liten bebis och två storasystrar (Lussi 2 år och Leia 4 år) som är i stort sett självgående och leker fantastiskt fint tillsammans.
Inget ont om Lani (som vi älskar djupt och innerligt) men kombinationen ettåring (som klättrar precis överallt och stoppar allt i munnen) och nyfödd är inte den lättaste alla gånger. Två år i rad har vi kört den kombinationen nu.
Någon överkoncentration finns det inte risk för. Jag är glad om jag har nån koncentration över huvud taget...
Att bekymra sig över antalet matningar, rap och hur umgänget skall se ut - det finns inte på kartan. Det är improvisation som gäller och med grundtänket kring SM som en vän att tryggt luta sig mot.
Som fyrbarnsmamma är jag även denna gång lika förundrad över vilken kraft som finns i Barnaboken. En liten (förkyld) bebis som inte skriker mer än när hon är riktigt hungrig. En skara storasystrar som inte visar minsta tecken på svartsjuka även om mamma behöver pyssla med bebisen och låta dem vänta med vad de nu skall göra. En känslomässigt ganska trasig mamma som är förvissad om att hon kan räcka till ändå.
Jag bidar min tid.
Nancy