Patrik skrev:
Problemet är att jag då och då kan bli så jäkla frusterad och arg. Eller problemet är väl att det händer att barnen kan få ta del av det.

Ska det talas taskig uppväxt ska jag väl ändå (som vanligt) vara värst. Övergiven, fimpad och underkänd av båda mina föräldrar, förvisad från "flocken" som upplöstes samma år jag skulle börja skolan, hemlös från det jag var nio, skild från mina syskon för hela barndomen. Vad skulle det bli av en sådan som jag

En bra morsa

Knappast.
Men det blev det, törs jag påstå. Överlevnadsförmågan var det bevisligen inget fel på. Jag lever ju än (till min stora häpnad). Förmågan att dra lärdom av en barndom som jag skulle ge bort gratis och franko till den som önskar sig en öken, var det heller inget fel på. Jag glömde aldrig vad jag drömde om och längtade efter - som jag kunde se att andra hade - och jag vägrade ge upp drömmen om att få det till slut. Inte för egen del lyckades det, dock (jag är skild sju gånger), men jag kunde ge det till mina barn, just för att mina egna miserabla erfarenheter - det ingick verkligen fysiskt våld också - lärt mig människans, alla människors, behov här i världen. De behoven, om de inte fylls, bärs av och blir kvar inte bara av nöd utan som en evig längtan. Jag kunde fylla dem för mina barn. Mot alla gängse psykologiska odds (jag blev också sinnessjukförklarad av experter min mor sökt) blev jag en mor som sitter här i dag med ett eget föräldraforum, med Barnaboken som sålt i över en halv miljon exemplar, och sist men inte minst med åtta ungar som är utomordentligt socialt välfungerande och oerhört självständiga och kärleksfulla.
Vem hade kunnat förutsäga det

Verkligen ingen. Det är utifrån detta jag skrivit de avslutande orden i Barnaboken - "Till mina kära barn" - som också finns här på förstasidan.
Så vad vill jag säga med det här?
Att jag fick skilja på saker och ting. Jag kunde inte vräka över barnen mitt personliga elände. Det var inte deras uppgift att göra mig lycklig, att läka min barndoms sår, att hela mitt blödande hjärta som skrek inom mig natt som dag. Däremot var det min uppgift att förbereda dem på bästa sätt för ett så bra liv som möjligt - utan mig. Ett liv i FRIHET, den frihet som bara kan nås om man regelbundet får sina allmänmänskliga basbehov tillfredsställda - och de är inte få - så att man kan klättra vidare längs A H Maslows behovspyramid, vars topp heter självförverkligande.
Detta var en klart livsavgörande insikt, men jag nådde den inte förrän mitt äldsta barn var 12 år (har skrivit om det i Barnaboken).
Särskiljandet av ens personliga problem från föräldrauppgiften är inte så svår, när allt kommer omkring. Man får anlägga samma saklighet som man har på jobbet, där man knappast står och gråter över sin olyckliga uppväxt. Man får se sin föräldrauppgift som just en uppgift, inte som en enda stor känslosam relationssörja där man är rädd att "förstöra" sina barn (och herre milde, hade inte JAG fog att vara det

).
Barn är betjänta av enkelhet, trygghet i rutinerna och raka rör. Inte av vuxen misär.
Låt mig apropå citatet berätta om en lite händelse som lärde mig mycket.
Den minsta, Isadora, då åtta månader, låg på mage på heltäckningsmattan och sysslade med någonting, gud vet vad. Nöjd och glad. Av och till reste hon sig till sittande och satt en stund, innan hon krälade vidare bland diverse prylar på mattan. Vi bodde i en snål studentlägenhet i Uppsala (9 personer på 57 kvm) där det fanns ett s k barkök. Jag stod i köket och äldsta ungen, 17, i dörren, och över "bardisken" hade vi ett praktfullt gräl, hon och jag. Som alltså susade över öronen på den lilla, som inte brydde sig ett dugg. Vardagsrummet var också fullt av de andra barnen, varav en del tonåringar, som förstås skulle lägga sig i. Det blev en diskussion på värsta italienska nivå. Hårda ord flög genom luften och folk skrek av ilska. Även och inte minst jag. Jag kastade en blick då och då på den lilla för att försäkra mig om att hon inte skrämdes av detta ohemula uppträde, men hon visade inga tecken på det.
I stridens hetta närmade sig min äldsta, arg som ett bi, och jag stod där bakom bardisken, lika arg. Och mitt i alltihop reste sig Lillan till sittande och höll någon hård leksak i handen. Den råkade hon dänga till sin storasyster med på skenbenet, när hon passerade. Det var naturligtvis inget illa ment med det men 17-åringen blev om möjligt ännu mer förbannad, stirrade ilsket på Lillan och fräste: "Det där gjorde JÄVLIGT ont!"
Varpå Lillan bröt samman. Totalt. Otröstligt.
Vreden riktades mot HENNE. Hon kunde ta hur mycket som helst av ilska och elände som inte hade med henne att göra, utan att beröras det minsta (så länge hon fick vad HON behövde här i världen) men när saker och ting som andra hade för sig utlöste aggressioner riktade mot HENNE, då brast hennes trygga värld.
Jag hoppas du förstår vad jag försöker säga.
