Vi behöver HJÄLP - syskonbråk

[miar70]

Välkommen solstrålen

Du kommer att ha en sån glädje av detta forum - vad bra att du hittat hit

Kram Mia

[Lua]

Toppenbeslut av dig Solstrålen! -ligt välkommen ska du vara!

Kram Lua.

[Fjällfolket]

Hej Solstrålen och välkommen!

Lycka till med morgondagen
/Fjällmor

[annawahlgren]

Välkommen är du

Vi finns här för dig.

[Patrik]

Tänkta först maila lillith men väljer istället att lyfta denna dina tråd så fler kan återse den men kanske även komma med funderingar kring det jag tänkta maila om.

Det är det här som lillith skrev gällande att bearbeta sina egna upplevelser. Du skrev att det aldrig fungerat att ta tag i situationen med barnen utan dels funderingarna på detta forum tillsammans med bearbetning av din taskiga uppväxt.

Jag har inte haft det lika jäkligt som du men ändå en del problem med missbrukande far och sådant som det kan dra med sig vilket bland annat har lett till att jag inte käner särskilt varmt inför mina föräldrar. Neutralt är nog ordet.
Känner inte av några problem eller sorg sen många herrans år om nu inte just den neutrala inställningen i sig är ett problem.

Även jag har då delvis utbildat mig inom området och läst psykologi (ej till psykolog, bara 60 poäng fristående). Känner att allt är som det bör, känner mig balanserad osv.

Problemt är att jag då och då kan bli så jäkla frusterad och arg. Eller problemet är väl att det händer att barnen kan få ta del av det.

Jag vet att det är fel och inte bara det utan jag vet också att det är kontraproduktivt och inte leder vart jag vill utan tvärtom. Ändå har jag svårt att styra det ibland utan det bubblar upp, oftast kopplat till situationer där jag känner att vad jag än gör nu så blir det fel.

Jag har läst massa, tänkt massa, deltagit i diskussioner på forumet osv men den sista pusselbiten vill inte falla på plats helt och hållet och jag vet inte vad som mer kan göras.
Jag är nog en rätt bra far men jag skulle vilja få med den där sista biten också. Funderar då på om det trots allt kan vara det där med att bearbeta det egna som är det som är kvar att göra.
Men jag har så svårt vad samtal ska leda till, särsilt som jag ej applåderar Freud och vänner utan är mer av en rationel kognetivvetare.

Någon som har lite erfarenhet av detta?

[Gäst]

Hej Patrik!

Har du läst Päivis tråd på Föräldraskap.nu? http://fof.egetforum.se/viewforum.php?f=57

Det handlar visserligen primärt om Päivis relation till sin man, men det finns väldigt mycket matnyttigt och allmängiltigt därom att "välja känslor" och grundläggande förhållningssätt.

/Pea

[lillith]

Hej Patrik

Några tips:

- Jag ser det som om föräldraskapet är ett "jobb" som ofelbart tar en till sin bristningsgräns - igen och igen. Det oupphörliga arbetet utan möjlighet att följa sin egen rytm är så uttröttande i längden. Som förälder lär man sig vem man är när säkringen brister. Är man utåtagerade och aggressiv (som jag...)? Eller kollapsar man och blir självdestruktiv? Tappar man kanske sina gränser och låter kaos råda? Hur blir det för dig?

- Du kan låta din egen känsla "berätta" för dig i enrum med dig själv. Vad gör dig arg? Låt raseriet "tala" från början till slut, hindra inte, döm inte. Är du tillräckligt lyhörd kan du ledas rakt ned i "såret". Jag har själv skrivit av mig till exempel, och bara låtit orden flöda utan censur, och kunnat komma ned i grundtraumat.

- Jag har fått fantastisk hjälp av metoden "Active Parenting". Den ger handfasta råd för hur man gör när konflikten står på sin spets. Mammut Maria här på forumet leder sådana kurser. Jag har blivit en mycket bättre förälder efter att ha tagit till mig metoderna där.

- MEN - jag hade en fruktansvärd aggression inom mig som inte gick bort, oavsett vad. När storebror slog lillebror blev jag utom mig av raseri - all min energi gick åt till att inte slå storebror. Det var alldeles kolsvart för ögonen - jag såg faktiskt ingenting! Den reaktionen fick jag så småningom helt enkelt gråta ur mig när situationerna uppstod. Min "bästa" terapi är att låsa in mig på toa och låta de negativa känslorna välla ut, ungefär som en spya. Gråta, vråla in i en kudde, utan att döma eller analysera. Bara att iaktta - JAHA. Intressant. Och efteråt mådde jag mycket bättre. Jag kan skriva spaltmeter om emotionell bearbetning, som inte är på modet i dessa kognitiva beteendeterapidagar, men som har varit en alldeles nödvändig komponent för mig och många andra att helt komma över vissa "minor" i psyket. Det kan vi ta "off-forum" via pm om du har funderingar.

Lycka till!

Hälsningar,
lillith

[Patrik]

Tack för länktips och funderingar!
Ska läsa och ha lite dialog så får vi se vart vi hamnar.

[liw]

Vilken tråd! WOW säger jag bara, sitter med tårar i ögonen och åter igen har jag hittat ytterligar en pusselbit. TACK alla som delar med sig!

[Patrik]

Och vilket bra länktips!

lillith, jag har sänt dig ett pm.

[annawahlgren]

Problemet är att jag då och då kan bli så jäkla frusterad och arg. Eller problemet är väl att det händer att barnen kan få ta del av det.

Ska det talas taskig uppväxt ska jag väl ändå (som vanligt) vara värst. Övergiven, fimpad och underkänd av båda mina föräldrar, förvisad från "flocken" som upplöstes samma år jag skulle börja skolan, hemlös från det jag var nio, skild från mina syskon för hela barndomen. Vad skulle det bli av en sådan som jag En bra morsa Knappast.

Men det blev det, törs jag påstå. Överlevnadsförmågan var det bevisligen inget fel på. Jag lever ju än (till min stora häpnad). Förmågan att dra lärdom av en barndom som jag skulle ge bort gratis och franko till den som önskar sig en öken, var det heller inget fel på. Jag glömde aldrig vad jag drömde om och längtade efter - som jag kunde se att andra hade - och jag vägrade ge upp drömmen om att få det till slut. Inte för egen del lyckades det, dock (jag är skild sju gånger), men jag kunde ge det till mina barn, just för att mina egna miserabla erfarenheter - det ingick verkligen fysiskt våld också - lärt mig människans, alla människors, behov här i världen. De behoven, om de inte fylls, bärs av och blir kvar inte bara av nöd utan som en evig längtan. Jag kunde fylla dem för mina barn. Mot alla gängse psykologiska odds (jag blev också sinnessjukförklarad av experter min mor sökt) blev jag en mor som sitter här i dag med ett eget föräldraforum, med Barnaboken som sålt i över en halv miljon exemplar, och sist men inte minst med åtta ungar som är utomordentligt socialt välfungerande och oerhört självständiga och kärleksfulla.

Vem hade kunnat förutsäga det Verkligen ingen. Det är utifrån detta jag skrivit de avslutande orden i Barnaboken - "Till mina kära barn" - som också finns här på förstasidan.

Så vad vill jag säga med det här?

Att jag fick skilja på saker och ting. Jag kunde inte vräka över barnen mitt personliga elände. Det var inte deras uppgift att göra mig lycklig, att läka min barndoms sår, att hela mitt blödande hjärta som skrek inom mig natt som dag. Däremot var det min uppgift att förbereda dem på bästa sätt för ett så bra liv som möjligt - utan mig. Ett liv i FRIHET, den frihet som bara kan nås om man regelbundet får sina allmänmänskliga basbehov tillfredsställda - och de är inte få - så att man kan klättra vidare längs A H Maslows behovspyramid, vars topp heter självförverkligande.

Detta var en klart livsavgörande insikt, men jag nådde den inte förrän mitt äldsta barn var 12 år (har skrivit om det i Barnaboken).

Särskiljandet av ens personliga problem från föräldrauppgiften är inte så svår, när allt kommer omkring. Man får anlägga samma saklighet som man har på jobbet, där man knappast står och gråter över sin olyckliga uppväxt. Man får se sin föräldrauppgift som just en uppgift, inte som en enda stor känslosam relationssörja där man är rädd att "förstöra" sina barn (och herre milde, hade inte JAG fog att vara det ).

Barn är betjänta av enkelhet, trygghet i rutinerna och raka rör. Inte av vuxen misär.

Låt mig apropå citatet berätta om en lite händelse som lärde mig mycket.

Den minsta, Isadora, då åtta månader, låg på mage på heltäckningsmattan och sysslade med någonting, gud vet vad. Nöjd och glad. Av och till reste hon sig till sittande och satt en stund, innan hon krälade vidare bland diverse prylar på mattan. Vi bodde i en snål studentlägenhet i Uppsala (9 personer på 57 kvm) där det fanns ett s k barkök. Jag stod i köket och äldsta ungen, 17, i dörren, och över "bardisken" hade vi ett praktfullt gräl, hon och jag. Som alltså susade över öronen på den lilla, som inte brydde sig ett dugg. Vardagsrummet var också fullt av de andra barnen, varav en del tonåringar, som förstås skulle lägga sig i. Det blev en diskussion på värsta italienska nivå. Hårda ord flög genom luften och folk skrek av ilska. Även och inte minst jag. Jag kastade en blick då och då på den lilla för att försäkra mig om att hon inte skrämdes av detta ohemula uppträde, men hon visade inga tecken på det.

I stridens hetta närmade sig min äldsta, arg som ett bi, och jag stod där bakom bardisken, lika arg. Och mitt i alltihop reste sig Lillan till sittande och höll någon hård leksak i handen. Den råkade hon dänga till sin storasyster med på skenbenet, när hon passerade. Det var naturligtvis inget illa ment med det men 17-åringen blev om möjligt ännu mer förbannad, stirrade ilsket på Lillan och fräste: "Det där gjorde JÄVLIGT ont!"

Varpå Lillan bröt samman. Totalt. Otröstligt.

Vreden riktades mot HENNE. Hon kunde ta hur mycket som helst av ilska och elände som inte hade med henne att göra, utan att beröras det minsta (så länge hon fick vad HON behövde här i världen) men när saker och ting som andra hade för sig utlöste aggressioner riktade mot HENNE, då brast hennes trygga värld.

Jag hoppas du förstår vad jag försöker säga.

[Åse]

Den här tråden var bland det starkaste jag läst på forumet. Och då har jag läst MYCKET. Mina tårar rinner som på så många andra före mig. Tack alla ni som delar med er av så många erfarenheter och insikter. (Dessutom formulerar ni er ju så jäkla bra allihop! Huserar hela svenska författarreserven här på forumet?! Och Anna själv är ju visserligen proffset proffs men jag blir ändå helt andlös över vilka välskrivna och därtill djupt engagerade svar du ger oss här på forumet!) Jag sitter själv som bäst och lurar på hur jag ska hantera gamla vargar från förr som flåsar mig i hälarna ibland och är tacksam över att jag snubblade in på den här tråden. Lillith, vilken resa och vilken kraft.