Men jag lär inte få höra några sanningar antar jag. Alla vill ju försvara sitt förhållningssätt. Jag har lärt mig att inte alla tycker att det är så viktigt att få sova själva. Att folk tycker att det är naturligt att livet blir upp och ner. Att folk tycker att det verkar helt hemskt att ha lite rutiner. Att folk tror att dom blir så himla fria och kan agera så spontant om dom gör lite som det faller sig.
En annan sak som slår mig är hur "folk" verkligen tagit till sig att barn inte ska sova på mage pga risken för PSD, men totalt ignorerar risken med samsovning. Är inte det konstigt?
Och när jag ändå håller på... Hur många är det inte som ber om hjälp och sen ändå fortsätter att göra precis som de alltid gjort. Varför?
maj -04 (kurad jan -05), Pojke 
Nyligen var jag och dottern på mitt jobb och hälsade på, och den vanliga frågan kom förstås upp: "Sover hon?". När jag svarade att vi sover som grisar alla tre och att jag visst känner att jag har tid för mig själv på dagarna (när hon sover) och att jag inte håller på och bär och bär på dagarna blev reaktionen att hon måste vara ett så SNÄLLT barn, vilken TUR vi har haft! Orkade inte ge mig in i nån diskussion just då, men jag har reagerat på hur ofta man får den kommentaren om att man har ett ovanligt snällt barn... Om man orkar framhärda och förklara lite om rutiner och annat blir man ofta sedd som en otroligt sträng och rigid förälder. Vad gör man? 
Det är för sorgligt, helt enkelt. Har börjat fundera på vad jag ska säga när jag får den kommentaren. Några tips??