vår lilla snart 1-åriga dotter har alltid varit ganska mammig, delvis pga att hennes pappa reser mkt i jobbet. Hela tiden har vi sagt, "det går över" men nu känns det som om det inte kommer göra det av sig själv och jag börjar känna lite panik. Så fort jag går ut, t ex på toaletten så gallskriker hon och blir jätteledsen, massa tårar kommer och hon är riktigt ledsen. Pappa tar upp henne, men det hjälper inte, hon skriker bara "mamma".
Som ni förstår så tär detta på oss alla. För mig innebär det t ex lägga henne varje kväll, har gjort det sedan hon föddes, bada henne, mata henne, helt enkelt sköta mestadelen av omvårdnaden, då pappa inte duger. Jag känner mig således väldigt trängd, som att jag inte kan göra ngt utan att ha henne med. Självklart älskar jag lillan och tycker att det är underbart, men man behöver ju lite egen tid...
Pappan å sin sida känner sig ledsen och avvisad han undrar vad han gör fel
. Det i sin tur gör att han försöker allt mindre, vilket leder till att hon blir allt mammigare. Helt klart befinner vi oss i en negativ sprial. Vi behöver hjälp och gärna konkreta råd och tips av er kloka forumister på hur vi skall kunna bryta trenden ? 
Eftersom pappan reser mkt måste ju ungen lära sig att pappa kommer och går en del och förstå att så är det. vill tillägga att det går bra när mormor är barnvakt, hon har ofta passat henne, så hon är van vid att bli passad.
Hoppas på kloka råd från er kloka kvinnor!
Kram
. När hon blir så där ledsen tar jag henne till mig och säger "kom till mamma nu, allt är bra" och givetvis bekräftar jag då hennes oro 
. Angående pappaledighet så är han ledig ngn dag i veckan, har eget företag så det går inte att han är hemma mer. 
. 
Skärpning nu 
Kom ihåg, alltid, att det inte är synd om henne 
.