Extremt mammig 1-åring! Behöver råd!

Samtalsforum med barnen i fokus
Skriv svar
Marpis
Inlägg: 14
Blev medlem: sön 11 dec 2005, 12:02
Ort: G?teborg

Extremt mammig 1-åring! Behöver råd!

Inlägg av Marpis »

Hej,
vår lilla snart 1-åriga dotter har alltid varit ganska mammig, delvis pga att hennes pappa reser mkt i jobbet. Hela tiden har vi sagt, "det går över" men nu känns det som om det inte kommer göra det av sig själv och jag börjar känna lite panik. Så fort jag går ut, t ex på toaletten så gallskriker hon och blir jätteledsen, massa tårar kommer och hon är riktigt ledsen. Pappa tar upp henne, men det hjälper inte, hon skriker bara "mamma".

Som ni förstår så tär detta på oss alla. För mig innebär det t ex lägga henne varje kväll, har gjort det sedan hon föddes, bada henne, mata henne, helt enkelt sköta mestadelen av omvårdnaden, då pappa inte duger. Jag känner mig således väldigt trängd, som att jag inte kan göra ngt utan att ha henne med. Självklart älskar jag lillan och tycker att det är underbart, men man behöver ju lite egen tid...
Pappan å sin sida känner sig ledsen och avvisad han undrar vad han gör fel :cry: . Det i sin tur gör att han försöker allt mindre, vilket leder till att hon blir allt mammigare. Helt klart befinner vi oss i en negativ sprial. Vi behöver hjälp och gärna konkreta råd och tips av er kloka forumister på hur vi skall kunna bryta trenden ? :?: :?: Eftersom pappan reser mkt måste ju ungen lära sig att pappa kommer och går en del och förstå att så är det.

vill tillägga att det går bra när mormor är barnvakt, hon har ofta passat henne, så hon är van vid att bli passad.

Hoppas på kloka råd från er kloka kvinnor! :!: :!:
Kram
Mamma till underbar liten tjej på 20 månader. Ny bebis kommer i maj-07.
Kickan
Inlägg: 17
Blev medlem: tor 25 nov 2004, 17:21

Min son var likadan

Inlägg av Kickan »

Min son var likadan till han var ett och är fortfarande ganska mammig. Men det blev bättre då min man blev pappaledig istället för mig...
Kan inte din man vara pappledig ett tag? Min man blev pappledig då sonen blev ett år och då fick både son och pappa verkligen vänja sig vid varandra ordentligt. Det gick bra även om sonen skrek varje dag då jag gick till jobbet de första veckorna. Sen när jag väl gått blev han lugn och lekte. Många gånger går grejer som äta, sova middag och leka själv bättre när jag inte är hemma eftersom när jag är hemma blir han åter ganska mammig och för distraherad.

Anna Wahlgren har skrivit ett intressant svar ang mammighet här på forument ganska nyligen som jag tycker du ska läsa. Hon menar bl a att mammigheten beror på ens eget beteende som mamma, inte på att barnet faktiskt är mammigt egentligen, utan man har lärt det att bli mammigt för att man själv vill vara med barnet jämnt.
Marpis
Inlägg: 14
Blev medlem: sön 11 dec 2005, 12:02
Ort: G?teborg

Inlägg av Marpis »

Tack för ditt svar! Jag har surfat runt och hittat MYCKET matnyttigt som jag tagit till mig och till stor del ligger nog felet hos mig :( . När hon blir så där ledsen tar jag henne till mig och säger "kom till mamma nu, allt är bra" och givetvis bekräftar jag då hennes oro :oops: . Angående pappaledighet så är han ledig ngn dag i veckan, har eget företag så det går inte att han är hemma mer.

Dock undrar jag hur vi praktiskt bör göra när t ex hennes pappa skall bada henne och hon gallskriker. Skall han bara ignorera det och bada henne ändå, eller skall han vänta med det tills hon inte gråter? Detsamma gäller mkt annat, skall han bara köra på, eller skall man vänta in henne?? Någon som vet råd? :?: När jag är hemma är hon väldigt självständig, går från rum till rum och pappa är då ok, men det är när jag vinkar hej då hon blir helt utom sig.

Kram!
Mamma till underbar liten tjej på 20 månader. Ny bebis kommer i maj-07.
/LO
Inlägg: 5038
Blev medlem: ons 24 nov 2004, 22:13
Ort: Norrahammar
Kontakt:

Inlägg av /LO »

Vad händer om du försvinner från huset?
Låt pappa ta hand om henne själv ett par dagar - åk någon annan stans. Du är orolig att hon ska bli ledsen när du vinkar hej då, han är orolig och undrar hur han ska göra, men om du inte alls finns till hands så måste han ju lösa situationen.

Vera gjorde så en gång att hon började gråta och ropa mamma när pappa skulle bada henne. Vi reagerade med ärlig förvåning och sa att pappa ska bada, det är han ju jättebra på. Sedan var allt ur världen. men jag har tänkt på det i efterhand vad som skulle kunna ha hänt om vi hade bekräftat för henne att pappa inte duger...

Båda två har ni ett ansvar att förmedla (och verkligen känna i magen att ni frömedlar) att pappa och mamma duger lika bra båda två.

/LO
Lotta, mamma till
:heart: Vera :heart: född januari 2004 Minikurad sommaren 2004 :sleep:
:heart: Ivar :heart: född juli 2008 Nattmålskurad december 2008
Nytt fotoalbum
Marpis
Inlägg: 14
Blev medlem: sön 11 dec 2005, 12:02
Ort: G?teborg

Inlägg av Marpis »

Hej Lo!
Tack för ditt svar! Jag har tagit fasta på ditt råd och bokat in en skidresa i mitten av mars. Det känns lite läskigt ... Men jag tror att det är jättebra för hela familjen att pappan får ta det fulla ansvaret i fyra (!!!) dagar, när jag bara får ta hand om mig själv :) .
Du har rätt i att vi måste båda förmedla känslan av självklarhet att båda duger, har redan börjat jobba på det och låtit mannen läsa ett antal trådar om mammighet. Skall även börja kura nästa vecka så det blir mkt förändring för lillan.
Kram och tack igen för svar.
Mamma till underbar liten tjej på 20 månader. Ny bebis kommer i maj-07.
/LO
Inlägg: 5038
Blev medlem: ons 24 nov 2004, 22:13
Ort: Norrahammar
Kontakt:

Inlägg av /LO »

Bra!
Och trots - och givetvis på grund av - förändringarna kommer lilltjejen att reagera med lättnad, till slut.

/LO
Lotta, mamma till
:heart: Vera :heart: född januari 2004 Minikurad sommaren 2004 :sleep:
:heart: Ivar :heart: född juli 2008 Nattmålskurad december 2008
Nytt fotoalbum
Marpis
Inlägg: 14
Blev medlem: sön 11 dec 2005, 12:02
Ort: G?teborg

Inlägg av Marpis »

Hej,

jag puffar detta då vi trots STORA ansträngningar har väldiga problem med mammigheten :cry: . Jag har nu börjat jobba en dag i veckan och lillan gallskriker nästan hela tiden jag är borta och håller stenhårt fast honom, han måste bära henne hela tiden och han kan inte ens gå på toaletten. Det är som om hon tror att nu har mamma försvunnit och om jag inte håller i pappa stenhårt försvinner han också.
Om det är ngn som varit med om ngt likanande och kan ge oss handfasta råd hur han skall gå tillväga när han blir ensam med henna och hon är sådan här vore vi djupt tacksamma. Kramar!
Mamma till underbar liten tjej på 20 månader. Ny bebis kommer i maj-07.
miar70
Inlägg: 9795
Blev medlem: tis 31 jan 2006, 10:59
Ort: Alby, Ånge i Västernorrland
Kontakt:

Inlägg av miar70 »

Det man vill göra om barnet är ledset, är ju att trösta. Men ibland blir det liksom fel... Om lillan gråter och känner förtvivlan, och man tar upp óch tröstar, bekräftas ju hennes rädsla och oro; det ÄR verkligen läskigt på golvet, och mamma/pappa måste rädda mig!
Gå ner på hennes nivå, sitt stilla, låt henne få ha er som utgångspunkt. Läs en tidning, skriv ett brev, men visa ingen oro! Ta med henne i era sysslor, låt henne sitta i barnstolen vid matlagning. plocka med tvätt, så att hon ser att världen inte snurrar kring henne.
Var tydlig när ni går från henne, vinka hejdå och låt henne vinka, se glad ut även om hon gråter. Var glada och säkra, så KÄNNER hon det. Ett barn vill ha nöjda föräldrar! Styr upp världen, så slappnar hon av!
Lycka till!
Kramar Mia
:heart: :heart: :heart: 6 barn :heart: :heart: :heart: (-9104, -9305, -9412, -0301, -0501, -0611 ) :heart: två barnbarn :heart: (-1309, -1505)
annawahlgren
Upphovskvinna SHN-kuren 1942-2022
Inlägg: 15366
Blev medlem: mån 22 nov 2004, 22:46
Ort: Gastsjön

Inlägg av annawahlgren »

:D Skärpning nu :!: Förlåt att jag grälar lite, men det här "problemet" har DU, alldeles personligen, åstadkommit själv.

Se inte lilla barnets protester som klagoyttringar och trösta inte i stor stil :!:

Du är inte hela världen för ditt barn. Hon bara frågar, hon vill veta vad som gäller, och när (här och nu). Du har lärt henne att hon är hjälplös utan dig. Men det är hon ju faktiskt inte, eller hur :?: :!:

Säg "Hej då, kommer sen!" och vinka glatt, och GÅ, utan att invänta hennes invändningar/bekräftelser.

Det är det hela.

Erfarenheten lär henne så småningom att du alltid kommer tillbaka.

Men du ska inte komma tillbaka för mycket, om du förstår hur jag menar... :roll: Kom ihåg, alltid, att det inte är synd om henne :!: För det är det ju faktiskt inte, eller hur :?:

Och kom ihåg att du inte är hela universum för ditt barn. Som ju är pappas barn också :wink: .

Det är en svår och stor konst att låta sitt lilla barn vara i fred :!:

Dämpa dig, stå tillbaka :wink: :lol:
:D Nio barn, arton barnbarn, tre barnbarnsbarn och några tusen nästanbarn :!:
Anna Wahlgren 6 Oktober 1942 - 7 Oktober 2022
Skriv svar

Återgå till "Barnafostran"