Väldigt svårt att börja beskriva vad som är bekymmer. Kanske mycket kort från början? Vi har inte uppfostrat David enligt Barnaboken eftersom Barnaboken upptäcktes för några månader sedan, utan han uppfostrades mest enligt vårt sunt förnuft och min intuition. Jag upplevde att det tar mycket tid och tålamod och dessa hade jag. Men på sistone har jag börjat tappa min tålamod
Det förekommer situationer där jag/vi inte vet längre hur jag/vi ska agera (sambon har också tappat sin tålamod
T.ex. matsituation: vi ska sitta vid matbordet och äta. Vi kallar David 5-6 gånger, vi går och hämtar honom, han kommer och sätter sig ner, gnäller över maten, börjar äta lite, plotsligt är han i sitt rum och leker med lego
Måste säga att det har alltid varit så i matsituationer, det enda som är nytt är gnällande över maten och att vi skriker. Annars har det alltid varit svårt att få honom att sitta en hel måltid, så jag tror inte att det har med 6årskrisen att göra.
Så händer det också vid andra tillfälle: han sitter och tittar på tv när vi klär på oss och ska ut. Förut skulle jag säga till honom eller hämta honom hur många gånger som helst men nu tappar jag kontrollen jätte snabbt och vill skrika bara.
Vet inte vad som hände. Det känns som om sambon och jag smittar varandra med otålighet och irritation. Och vi överför det till barnen. Det är väldigt tufft just nu, han måste skriva färdigt sitt arbete som han jobbat länge med, och jag vill stanna hemma länge fram medan Emil är liten och det medför ekonomisk bekymmer.
Det var inte mening att klaga över livet, inte alls, utan ville bara betona att vi aldrig upplevde våra barn som jobbiga utan det är vi som föräldrar som har fastnat i någon ond cirkel och vill ut!
Hur gör vi när vår lilla 6-åringen vägrar göra vad som måste göras? Jag vill så gärna komma till de fasta rutinerna som ingen ifrågasätter...