Varför skaffar man barn?

Forum för nygamla barntillsynstankar, konstruktiva förslagsalternativ och samarbete under personligt ansvar.
Mamasamueli
Inlägg: 40
Blev medlem: mån 04 dec 2006, 21:18
Ort: Bollebygd

Varför skaffar man barn?

Inlägg av Mamasamueli »

Nu är jag lite sådär outsider i samhället ;) så jag blir inte "utsatt" för en massa mainstream-tankar om hur man gör med barn. Vi gör på vårt sätt och hur andra gör vet jag inte och får sällan reda på heller. Men även jag har mött det här tänket att dagis är självklart i och med att alla alltid frågar "och hur länge ska du vara hemma då?" Fast aldrig med någon ifrågasättande följdfråga. Jag är nog lite bestämd och övertygande när jag svarar så ingen vågar antyda att det nog är bäst för min son att börja på dagis snart. ;)

När vi väntade Samuel och var på föräldrautbildning (fatta att sånt behövs i vårt samhälle! :shock:) så var det en gång då vi fick svara på frågor om vad vi tror skulle förändras mest när vi fått barn. Det var en massa alternativ som ekonomin, sexlivet, fritidsintressen, karriär etc etc. När vi talade om just karriären/yrkeslivet så sade jag något i stil med:

"Jag förstår inte riktigt hur jag ska kunna jobba igen. Jag menar, när jag har blivit mamma så är jag ju först och främst MAMMA, jag känner att jag kommer vara så uppfylld av det. Hur ska jag då samtidigt kunna vara lärare och känna mig lika engagerad i det som jag gör nu? Nej, det känns inte som att jag kommer kunna vara BÅDE mamma OCH lärare."

Som svar fick jag några konstiga blickar. :? (Jag sade ofta rätt konstiga saker i den där föräldragruppen har jag förstått i efterhand :oops:)

Det jag känner personligen just nu, det är att min främsta uppgift är att vara mamma, och det gäller de närmaste 10-15 åren (åtminstone om vi får fler barn som vi hoppas på). Tjäna pengar, karriär - varför då? Jag har mycket viktigare saker för mig! :D Jag menar, tiden med barnen, när man får rå om dem och följa dem i alla utvecklingssteg och finnas där som en trygghet för dem - det finns ju bara en chans att göra det, och det är nu. "Den tiden kommer aldrig tillbaka", det är en gammal klycha. Jag skulle vilja formulera något mycket mer underbart och målande.

"Den korta tid jag får med mina barn, det är en ljuvlig gåva, en flyktig tid då jag vill ta varje dag tillvara, inte förlora en sekund." Nej, jag är ingen poet. :? Men nåt sånt känner jag.

Hur skulle jag någonsin kunna lämna ifrån mig mitt barn till en annan vuxen att ta hand om? För att bege mig ut i ekorrhjulet och tjäna pengar, något så futtigt och materialistiskt! ALDRIG!

Hur kan man tala så glatt och positivt om inskolning av ett-två-tre-åringar på dagis? För mig vore det en stor sorg att vara tvungen att arbeta och mista dagarna med mitt barn. :(

Varför skaffar människor barn egentligen, har jag börjat undra? Är det verkligen så illa som det sägs, att man har skaffat huset och bilen och vovven och karriären flyter på och nu ska vi ha ett barn för att bilden ska bli komplett. :shock:
Jag plockar russin till Samuel, född 050910
www.mamasamueli.blogspot.com
Puffis
Inlägg: 699
Blev medlem: ons 01 nov 2006, 23:24
Ort: Gamleby
Kontakt:

Inlägg av Puffis »

*hålla-med-inlägg* :D Undrar också vad 17 man ska ha barn till om man bara ska lämna bort dem innan de ens kan prata. Det enda jag kan ha som dåligt samvete är att min man inte har samma möjlighet att vara hemma. Fast han verkar inte ha något emot det...
Tuva, född 060304 SHN-kurad vid 9 månader, Leo född 071001, SM från start och minikurad vid 4 månader.
Fjällfolket

Inlägg av Fjällfolket »

=D> =D> =D>

/Fjällmor
annawahlgren
Upphovskvinna SHN-kuren 1942-2022
Inlägg: 15366
Blev medlem: mån 22 nov 2004, 22:46
Ort: Gastsjön

Inlägg av annawahlgren »

:D Tack, mamasamueli - det var ljuvlig poesi :heart:

Skrev alldeles nyss om "avvisandets politik" i ett svar till en mamma som tyckte hennes 13-månaders testade hennes gränser och var allmänt omöjlig (ofta, inte alltid förstås). Vill delge mina reflektioner här och tacka dig för att du är den outsider du är - och beklaga att det ska behöva anses som outsideri, om man säger :shock: :lol: :heart:

:arrow: Det finns en trend i dag, eller en modern "barnpolitik", som jag kallar avvisandets politik. Man - dagens barnpsykologi - förespråkar en kolossal dygnet-runt-närhet, enkannerligen fysisk sådan, under det första året av barnets lilla liv. Då ska det gärna samsovas, ammas "fritt" dvs praktiskt taget dygnet om, bäras invid kroppen helst varje vaken stund (och PÅ kroppen varje sovande, om man säger :roll: ). Det låter ju fint och bra, och det finns gott om föräldrasajter där denna fysiska närhets-ideologi förespråkas med stor energi.

Emellertid, vid horisonten, och inte särskilt långt borta, ligger dagis och lurar, och där är det meningen att små barn ska placeras vid ett års ålder, senast vid ett och ett halvt. Trycket i den saken är enormt.

:arrow: Nu existerar inte den ettåring, har aldrig gjort och kommer aldrig att göra, som frivilligt vinkar hej då till sina dagars ömma upphov OCH sitt hem för att tillbringa sina dagar någon annanstans. Därför tarvas en del hjärntvätt som ska få folk att tro att (för) tidig dagisplacering är någonting små barn behöver. Den krassa sanningen, som är att dagis betjänar arbetsmarknaden, inte barnen, ska döljas av barnens förmenta "behov".

Och den krassa sanningen är ju att det är samhällsekonomin som bestämmer, läs Staten. Inte barnen, och tragiskt nog inte heller föräldrarna- har de förmåtts både inse och anse.

:arrow: Ska nu den här kullerbyttan försvaras och förklaras någorlunda logiskt, dvs för föräldrarna godtagbart - kullerbyttan att det dygnet-om-närhetstörstande barnet nu plötsligt inte behöver bråkdelen av all den fysiska närhet som tidigare utgick för jämnan med de ömma föräldrarnas famnar ständigt öppna - så behövs införandet av en avvisandets politik. Eller hjärntvätt, om man så vill.

Smygande (eller öppet, för all del) får föräldrarna lära sig att nu, vid ett år (senast) börjar barnet visa prov på en jobbig egen vilja, testar gränser, blir "ettårstufft" - det är därför dags att inse att här behövs andra barn, mer stimulans, fler aktiviteter och bättre pedagogik än man någonsin kan åstadkomma själv som otillräcklig förälder. Och allt det där löser sig ju på dagis, tack, farbror Staten :!:

:arrow: Det som planteras, infamt, smygande, manipulativt (=hjärntvätt) är alltså den komplett lögnaktiga vanföreställningen att barnet, den lilla ettåringen som inte fanns för ett år sedan, plötsligt skulle ägna sig åt någon sorts maktkamp. Vara sina dagars ömma upphovs motståndare. Motarbeta sina överlevnadsgaranter. Ifrågasätta sin tillhörighet, bespotta sin plats på jorden och ha en vilja som strävade någon annanstans än föräldrarnas. De stackars föräldrarna har helt enkelt fått en fiende i huset :evil: Som opererar enligt djungelns lag. Den starkare vinner :idea:

Och den djungeln, med tillhörande lag, är just vad dagis erbjuder dessa små barn, i praktiken. Så bra! ska man tycka. Där hör ju barnet hemma, då \:D/

Avvisandets politik uppmuntras för säkerhets skull redan från det barnet är dryga halvåret gammalt och börjar ta sig för saker på eget bevåg. Då ska det sägas till och sägas ifrån, man ska "ta bort barnet från situationen" och säga NEJ med arg röst.

Men man kan inte, och ska inte försöka, menar jag, uppfostra små barn innan de ber om det och kan ta det till sig, och ber om det gör de inte förrän i trotsåldern - vid 2,5 - 3,5 för flickor och 3 - 4 år för pojkar - då de genom ett oavvisligt inre krav på vidareutveckling tvingas att ifrågasätta det mesta, för att inte säga allt, i den värld de trodde sig kunna behärska men inser att de inte kan alls.

Fram till trotsåldern är alla de eventuella motstånd man reser som förälder inte bara meningslösa utan också utvecklingshindrande. För att inte säga, på ren svenska, taskiga.

Fram till trotsåldern har man, utöver den fysiska vården och de kärleksfulla ömhetsbetygelserna, egentligen bara fyra uppgifter som förälder, och de fyra kan egentligen sägas vara en och densamma:

lära
visa
leda
hjälpa.

- - -

:heart: Små barn ska njutas. Och njuta själva :heart:
:D Nio barn, arton barnbarn, tre barnbarnsbarn och några tusen nästanbarn :!:
Anna Wahlgren 6 Oktober 1942 - 7 Oktober 2022
Mule
Inlägg: 299
Blev medlem: ons 02 nov 2005, 15:16
Ort: SÖLVESBORG

Inlägg av Mule »

Hej!

Åh, vad fint du skriver! Jag känner precis som du. Jag kan inte tänka mig att lämna mina barn till någon jag inte känner nu när de är små. Tycker också att det känns omöjligt att vara både lärare och mamma, åtminstone nu. Vill absolut inte lämna barnen och vill inte heller jobba med tankarna någon annanstans. Kanske börjar jag jobba lite när jag känner att de är så stora att de går till dagis bara för att leka med andra barn och kan klara de nödvändiga behoven själva. Vet inte vilken ålder det är egentligen, men min flicka (2,5) år är inte i närheten av att vara i den. Jag vill t. ex. inte, att någon hon inte känner ska byta blöja på henne. Kanske ett löjligt exempel, men ändå. Eftersom jag känner henne så väl som jag gör, känner jag liksom instinktivt vad som är okej för henne och vad som inte är det, inbillar jag mig. Det låter ju som att jag tycker att jag är en supermamma, men det har liksom inte med det att göra. Du, som skrev så bra, vet nog vad jag menar, tror jag.

Nu svamlar jag iväg. Ville egentligen bara säga att jag känner som du (fast jag inte tillåtit mig tänka i 10-15-årsspann) och att det var så himla, himla fint skrivet!

Carola, mamma till Selma (juli -04) och Waldemar (juli -06)
Mamasamueli
Inlägg: 40
Blev medlem: mån 04 dec 2006, 21:18
Ort: Bollebygd

Inlägg av Mamasamueli »

annawahlgren skrev:Vill ... tacka dig för att du är den outsider du är - och beklaga att det ska behöva anses som outsideri, om man säger :shock: :lol: :heart:
:lol: tack själv ;) ja jag kör mitt race och känner mig stolt. :heart: Som jag brukar säga: jag vill inte kalla mig för alternativ, utan det handlar om sunt förnuft. ;)
CAROLA skrev:Det låter ju som att jag tycker att jag är en supermamma, men det har liksom inte med det att göra. Du, som skrev så bra, vet nog vad jag menar, tror jag.
jag förstår precis hur du menar! :heart: Det är ju inte så att man känner sig bättre och förmer än alla andra, utan bara att man vågar tro på att man duger som mamma. Jag har skrivit lite om det i min blogg (efter tankar som har vuxit fram efter att jag har läst här på dagis-vägrar-forumet! ;) )

Jag har kommit till ett läge där jag känner att jag kan acceptera mycket som folk gör med sina barn :roll: Jag kan tom tänka att "ja, sådär skulle ju aldrig jag göra, men det är visst det som fungerar bäst för henne och då ska jag inte döma och lägga mig i." Men när folk har så otroligt bråttom att lämna ifrån sig sina barn och börja jobba, då undrar jag om de verkligen förstår vad de gör, att de går miste om så mycket. :(
Jag plockar russin till Samuel, född 050910
www.mamasamueli.blogspot.com
annawahlgren
Upphovskvinna SHN-kuren 1942-2022
Inlägg: 15366
Blev medlem: mån 22 nov 2004, 22:46
Ort: Gastsjön

Inlägg av annawahlgren »

:D Underbar läsning. Stå på er :!:

:heart: :heart:
:D Nio barn, arton barnbarn, tre barnbarnsbarn och några tusen nästanbarn :!:
Anna Wahlgren 6 Oktober 1942 - 7 Oktober 2022
kattklo

Inlägg av kattklo »

Jag måste bara va lite obstinat...
Tänk om pappan inte kan tänka sig något annat än att vara pappa på "heltid"?
I såna fall kanske mamman får dra på sig blåstället och gå ut i samhället och
dra hem lite kött, iallafall?? Hur det än känns i hjärteroten?
SusanD
Rådgivare/advisor
Inlägg: 3703
Blev medlem: fre 27 jan 2006, 16:51
Ort: Ängelholm
Kontakt:

Inlägg av SusanD »

Hemma hos oss är det nog ändå viktigast att någon är hemma med Emil så länge det bara går och lite till. Sen om det är jag eller Pappan har ingen betydelse, inte för Emil i alla fall. :)

Kram Susan
Emil född 19 okt-05 och klok som en bok!
Sigge född 16 okt-07 och tuff som en Tigger!
Mika född 28 maj-09 och snabb som en raket!
Linus född 15 dec-10 och cool som en isbjörn!
Dipl. SHN-kurare!
marie-d
Inlägg: 564
Blev medlem: mån 20 dec 2004, 11:38
Ort: Stockholm

Inlägg av marie-d »

Jag känner att det viktigaste är inte vem som är hemma med barnen utan att barnen får vara hemma så länge som det går.
Vi försöker hitta den lösningen som gör att barnen får vara hemma så länge som möjligt. Första året har dock jag velat vara hemma men då har mannen gått ner i tid för att också kunna vara hemma mer. Han vill dock inte vara hemma på heltid och jag har åtminstone första året med bägge både velat och behövt det.
Son f?dd juli -04
Son nr 2 f?dd i april -06
TorpSara

Inlägg av TorpSara »

Jag tycker också att det är viktigast att vår son får vara hemma så länge som möjligt.
Jag har ett jobb som jag verkligen tycker om och där jag har stor möjlighet att påverka saker i samhället inom det område jag jobbar. Det gör att jag gärna vill fortsätta arbeta. Min sambo har ett eget företag med snart 8 anställda som omsätter 9 miljoner, med prospekt på stor expansion. Han tycker att det är självklart att han ska få dela sin vardag med sin son så tidigt det går.
Nå, hur gör vi då? Jo, med Annas utmärkta princip om social delaktighet så kan jag arbeta halvtid och min sambo vara hemma på halvtid från augusti. Föroppningsvis hinner vi få fler barn rätt snart och att då ha 15-timmars dagis finns inte på kartan. (HUR kan det komma sig att det är så LEGIO???? :shock: )

Nå, så hoppas vi att vi kan hålla Edvard från dagis i minst tre år, och om vi har tur och får fler så är det först med sista som det sas blir "problem". Å andra sidan så kan man spara dagar tills dess och pussla då!

Jag håller med om att allt går, bara man vill och tycker att det är viktigt.
Mamasamueli
Inlägg: 40
Blev medlem: mån 04 dec 2006, 21:18
Ort: Bollebygd

Inlägg av Mamasamueli »

marie-d skrev:Jag känner att det viktigaste är inte vem som är hemma med barnen utan att barnen får vara hemma så länge som det går.
Så tycker jag också. Vi har mina föräldrar väldigt nära och de finns också i tankarna om jag vill börja jobba så småningom - för oss är huvudsaken att Samuel inte behöver gå på dagis/dagmamma utan att den vuxne som ger honom omsorgen är en person som han också har en riktig relation till, inte en som har betalt för det. De vuxna som S anknyter till tycker jag ska vara sådana som finns med honom sen hela livet.
Jag plockar russin till Samuel, född 050910
www.mamasamueli.blogspot.com
MissLavinia
Inlägg: 16
Blev medlem: sön 24 sep 2006, 11:14
Ort: Skinnskatteberg

Åhhh Hurra!!!!

Inlägg av MissLavinia »

Mamasamueli!!! Tack! Där satte du ord på alla mina känslor. Precis så där önskar jag att jag kunde förklara för alla som undrar huuuur det ska bli om jag inte tänker jobba snart utan baaaaaaara vara hemma!
Mallig mamma till busunge född i maj 06
och en bäbis i magen som kommer i april 08
annawahlgren
Upphovskvinna SHN-kuren 1942-2022
Inlägg: 15366
Blev medlem: mån 22 nov 2004, 22:46
Ort: Gastsjön

Inlägg av annawahlgren »

marie-d skrev:Jag känner att det viktigaste är inte vem som är hemma med barnen utan att barnen får vara hemma så länge som det går.
:D Det är precis det det handlar om. Hemmet är hemhörighet. Hemhörigheten, "min plats på jorden", tillhörigheten i "flocken" tar tre år på sig (minst) att byggas upp för ett litet barn.

Och vad är en människa utan hemhörighet :?: :!:
:D Nio barn, arton barnbarn, tre barnbarnsbarn och några tusen nästanbarn :!:
Anna Wahlgren 6 Oktober 1942 - 7 Oktober 2022
kattklo

Inlägg av kattklo »

Amen!
Skriv svar

Återgå till "I stället för dagis - tankar och idéer"