så jag blir inte "utsatt" för en massa mainstream-tankar om hur man gör med barn. Vi gör på vårt sätt och hur andra gör vet jag inte och får sällan reda på heller. Men även jag har mött det här tänket att dagis är självklart i och med att alla alltid frågar "och hur länge ska du vara hemma då?" Fast aldrig med någon ifrågasättande följdfråga. Jag är nog lite bestämd och övertygande när jag svarar så ingen vågar antyda att det nog är bäst för min son att börja på dagis snart. När vi väntade Samuel och var på föräldrautbildning (fatta att sånt behövs i vårt samhälle!
) så var det en gång då vi fick svara på frågor om vad vi tror skulle förändras mest när vi fått barn. Det var en massa alternativ som ekonomin, sexlivet, fritidsintressen, karriär etc etc. När vi talade om just karriären/yrkeslivet så sade jag något i stil med:"Jag förstår inte riktigt hur jag ska kunna jobba igen. Jag menar, när jag har blivit mamma så är jag ju först och främst MAMMA, jag känner att jag kommer vara så uppfylld av det. Hur ska jag då samtidigt kunna vara lärare och känna mig lika engagerad i det som jag gör nu? Nej, det känns inte som att jag kommer kunna vara BÅDE mamma OCH lärare."
Som svar fick jag några konstiga blickar.
(Jag sade ofta rätt konstiga saker i den där föräldragruppen har jag förstått i efterhand 
)Det jag känner personligen just nu, det är att min främsta uppgift är att vara mamma, och det gäller de närmaste 10-15 åren (åtminstone om vi får fler barn som vi hoppas på). Tjäna pengar, karriär - varför då? Jag har mycket viktigare saker för mig!
Jag menar, tiden med barnen, när man får rå om dem och följa dem i alla utvecklingssteg och finnas där som en trygghet för dem - det finns ju bara en chans att göra det, och det är nu. "Den tiden kommer aldrig tillbaka", det är en gammal klycha. Jag skulle vilja formulera något mycket mer underbart och målande. "Den korta tid jag får med mina barn, det är en ljuvlig gåva, en flyktig tid då jag vill ta varje dag tillvara, inte förlora en sekund." Nej, jag är ingen poet.
Men nåt sånt känner jag. Hur skulle jag någonsin kunna lämna ifrån mig mitt barn till en annan vuxen att ta hand om? För att bege mig ut i ekorrhjulet och tjäna pengar, något så futtigt och materialistiskt! ALDRIG!
Hur kan man tala så glatt och positivt om inskolning av ett-två-tre-åringar på dagis? För mig vore det en stor sorg att vara tvungen att arbeta och mista dagarna med mitt barn.
Varför skaffar människor barn egentligen, har jag börjat undra? Är det verkligen så illa som det sägs, att man har skaffat huset och bilen och vovven och karriären flyter på och nu ska vi ha ett barn för att bilden ska bli komplett.
Det finns en trend i dag, eller en modern "barnpolitik", som jag kallar avvisandets politik. Man - dagens barnpsykologi - förespråkar en kolossal dygnet-runt-närhet, enkannerligen fysisk sådan, under det första året av barnets lilla liv. Då ska det gärna samsovas, ammas "fritt" dvs praktiskt taget dygnet om, bäras invid kroppen helst varje vaken stund (och PÅ kroppen varje sovande, om man säger 
). Det låter ju fint och bra, och det finns gott om föräldrasajter där denna fysiska närhets-ideologi förespråkas med stor energi. 
Som opererar enligt djungelns lag. Den starkare vinner 
