HJÄLP!!!Hur ska jag göra?

[marinette]

Jag har ett bekymmer som oroar mig mycket, därför ber jag om Era synpunkter på det hela...
I somras "skar det sig" mellan mig och min mamma - igen...
Det har bivit "bråk" (=tystnad) flera gånger förr, men då har vi lappat ihopa det igen efter några veckor.
"Bråken" uppkommer av vad jag tycker är idiotiska ting, missförstånd och en vilja (???) från min mammas sida att starta "bråk".
(Vi har aldrig bråkat inför barnen, utan det blir total tystnad, pikar, hämnd osv, men bara mot mig. Mellan varven har vi det bra - ibland har det känts RIKTIGT bra... )
Jag har varje gång försökt att rätta mig efter hennes (ibland idiotiska) "krav" som ställs för att det ska bli bra igen.
Men inte denna gången, nu är jag trött på det här!
Hon bad i somras om ett "break" i vår relation, eftersom "jag tycker så illa om henne och hennes man"!!!
Allt detta sedan hon och maken inte fick komma den tidpunkten hon ville på vår sons födelsedag, EFTERSOM VI INTE VAR HEMMA VID DEN TIDPUNKTEN!
Men de var varmt välkomna senare på eftermiddagen, då vi skulle vara hemma!!!
Men, nej, det räckte för att starta en karusell av surande, tystnad, hämnd (semesterveckorna med barnbarnen-våra barn-rök med kort varsel, som hämnd för att de inte var "välkomna" innan...)
Jag är så trött på detta!!!
Hon har bestämt sig för att hitta fel på allt jag gör, säger och tänker - så jag kan ändå aldrig leva upp till hennes förväntningar.
Och jag tänker inte heller längre försöka!
Det är nu snart åtta månader sedan vi sågs, och jag känner mig så ledsen, besviken och arg!
Jag har vid två tillfällen försökt att prata ut om vad som blev fel, men hon anser inte att det finns något att prata om, "det kan ändå aldrig bli bra mellan oss" är svaret jag får.
Min man och jag har inte pratat med våra barn om problemet, och vill inte heller göra det då barnen älskar henne!
Hon är en jättebra mormor!
Hon skickar kort till barnen och de till henne.(som om inget hänt)
Yngste sonen (5 år) frågar ofta när vi ska åka dit, och jag har försökt att svara som vanligt, att "det är ju så långt (20 mil enkel resa), mormor jobbar eller vi jobbar" eller att "ja, det var faktiskt rätt längesedan vi var där, vi får se när vi kan träffas".
Men han längtar jättemycket efter sin mormor...
Vet ej om äldste sonen, 7 år, har känt av något, han frågar inte efter henne och har aldrig tid eller lust att skriva till henne.
Men så är han ju också sju år

HUR SKA VI GÖRA???

Jag vill inte ta mormor ifrån barnen...
De kan ju inte åka dit själv, och dessutom så litar inte min man alls på min mamma efter allt som har hänt och vill absolut inte lämna barnen där!
Jag förstår honom...
Vet varken ut eller in!
Vill inte att barnen ska bli indragna och sårade...
Hur kan jag undvika det i en situation som denna???

Ps; F`låt att det blev långt inlägg...
Mår så dåligt av detta och jag ser inte någon lösning på våra framtida relationer...
Det gör så ont!
Ds

[anna]

Hej Marinette!

Vad roligt att du också hittat till nya sidan, jag undrade vart du försvann!

Jag har egentligen inga bra råd att ge, bara min varmaste sympati.
Det verkar helt fruktansvärt att ha det såhär!
Förlåt, men hon verkar väldigt labil, din moder...
Jobbigt också att egentligen INTE vilja ha en mor med i bilden, när man samtidigt, för barnens skull vill ha en mormors-gestalt.
Och säkert vill du ju innerst inne att det ska bli bra mellan er också någon gång.

Det enda jag kan komma på som råd, är att du skriver henne ett långt brev där du uttrycker vad du känner. Ibland är det lättare att skriva än att tala.

kram anna

[liw]

Hej Marinette! Jobbig sits du har hamnat i!

Jag skulle (om det är praktiskt möjligt) lösa det så här för att inte barnen ska tappa kontakten med mormor. OM det finns ngt annat ni kan hitta på i närheten av mormor, tex plocka svamp i närbelägen skog eller gå på en ev djurpark. Det är väl lite långt att åka för att plocka svamp... Ja jag vet inte men ngt kanske det finns som ni kan göra en utflykt av. När ni ändå är där så kan ni svänga in hos mormor en snabbis. Om du inte klarar att vara hos din mamma så kan kanske du och din man ta en promenad medans dina barn får umgås med mormor ett tag.
Du kan ju faktiskt förklara för mormor vad tanken är... hon verkar ju inte vara så intresserad av att ni ska vårda er relation så hon är nog inte helt främmande för iden... eller?

Hoppas att det löser sig till det bästa!

[annawahlgren]

Din relation till din mamma är en sak (inte särskilt rolig uppenbarligen) men barnens är en annan. Om hon är en jättebra mormor - och även om hon inte vore det! - skulle i alla fall jag se som min ambition (och gjorde det) att möjliggöra umgänget mellan henne och barnen. Där tycker jag din man resonerar fel. Vi har ingen rätt att beröva barnen deras släkt, helt enkelt. Vi måste ge dem förutsättningarna, vad det än gäller - sedan är det upp till dem, när de blir stora, att själva välja hur de vill ha det.

Jag lämpade av mina hos deras mormor. Själv tålde jag inte att vara där i mer än en kvart. Sedan hämtade jag dem efter x antal timmar. När de blev större kunde de själva ta sig dit, och jag både uppmanade och uppmuntrade.

[marinette]

Tack för era åsikter!
Det är så skönt att ha er alla som bollplank när det gäller funderingar kring våra små liv...
Jag håller med dej Anna W - på ett sätt...
Barnen älskar sin mormor och Alexander (Calle också?) längtar väldigt efter sin mormor.
Men samtidigt känns det som om jag sätter dem mitt i en skilsmässozon...
Barnen har ju bara sett och känt att allt är bra, riktigt bra...
(Det har ju varit det mellan "bråken" och varje gång har jag känt att NU var det nog sista gången, nu är vår relation så stark att det inte kan hända igen... [-o< )
Det skulle slita enormt i dem om de hamnar i "mitten"
Jag vet, för jag har alltid själv stått i "mitten" mellan två föräldrar där det finns enormt mycket sårade känslor, irritation och frustration.
Där stod jag i mitten (och mina syskon) och slets itu av alla dessa till hälften dolda känslor.
Det låter kanske drastiskt för de som inte upplevt det själv, men det är verkligen så det känns för mej, så det kändes och dessa känslor av förtvivlan, ledsamhet och ångest kommer för alltid finnas inom mej.
Och jag vill ALDRIG utsätta mina barn för en liknande situation

OBS; Jag menar INTE att hacka på familjer där det blivit skilsmässa! Jag är av den åsikten att hellre ha två skilda föräldrar, på varsett håll än två föräldrar som håller ihop, trots att atmosfären tyngs av dessa känslor som är så fruktansvärda för ett barn att leva i!
Hoppas att jag inte gör någon upprörd av det jag skrivit! Jag syftar ENBART till min egen erfarenhet, och vad det har gjort med mej!

Min man och jag är väldigt noga med ATMOSFÄREN i familjen, det ska kännas varmt , inga förtryckta känslor som bubblar under ytan, eftersom det sliter barnen i stycken och lägger en enorm tyngd av ångst över deras skuldror.
Jag är livrädd att jag sätter barnen i samma situation , om jag "låtsas som om allt va ok" och hämtar och lämnar hos mormor.
(Vi har ju alltid träffats MINST en heldag, ibland upp till en vecka - allihop! Alltid sovit under samma tak när vi träffats, så det blir en markant skillnad för barnen...)
Isåfall känns det nog bättre att "ta ut skillsmässa" och sköta situationen som många duktiga, oegoistiska och välmenande föräldrar gör när de skiljer sig, OCH ÄNDÅ KAN HÅLLA BARNENS BÄSTA I FRÄMSTA RUM!
Men då får ju vi va överens - mamma och jag - om att "ta ut skilsmässa" men ändå arbeta för att hon och barnen ska få ha sin relation...
Barnen måste ju då få sin förklaring, precis som vid en skilsmässa, att mormor och jag bla, bla (vet ej vad man säger...) MEN att självklart ska Ni träffa er mormor ändå!
Eller?
hur gjorde du, Anna W?
Berättade du för dina barn VARFÖR du inte va med?
Suck

[annawahlgren]

Jag skyllde på annat. Hade jobb att göra eller skulle till frissan (vilket jag varit fem gånger i mitt liv) eller var lite sjuk (inte ett dugg sant) eller måste handla särskilda saker på ett särskilt ställe just NU innan de tog slut etc. Konkreta, praktiska undanflykter alltså, är vad som gäller. För det är det enda barn förstår - ända upp i 12-årsåldern. Då först börjar de fatta - och intressera sig för - det här med mänskliga relationer.

Dagens föräldraevangelium förespråkar ett evinnerligt relations- och känslobabblade med barnen, men jag vågar påstå att det enda resultatet av det är förvirring.

Har man upplevt en pappa som bara försvinner och inte hör av sig på tio år, ens med ett vykort till sina egna barns födelsedagar eller till jul, lär man sig skylla detta bittra förhållande på allt möjligt konkret - han hostar för mycket för att kunna bo här, han jobbar jättelångt borta där det inte finns något postkontor, han är sjuk och dålig och orkar inte hålla i pennan och skriva brev, etc etc, blablabla. Man håller honom om ryggen in absurdum - allt för att barnen ska kunna bilda sig en egen, ofärgad uppfattning om och när den dagen kommer då de möter eller söker upp sin far.

Barn ska inte behöva dras in i våra vuxna relationsproblem, anser jag. Vi kan ju näppeligen heller förklara det vi inte begriper själva särskilt bra och inte själva kan hantera särskilt bra. Hur skulle då barnen kunna det De måste få tro att allt är bra, tills de själva kommer på att det kanske inte är det - och det kommer de på när de är mogna nog att också kunna hantera det

[marinette]

Hmmm...
Jag är väldigt osäker på vad jag känner när det gäller att ljuga för barnen...
Jag tror absolut att det många gånger är bra att inte berätta hela sanningen för barnen, men jag tror att barnen ofta känner nåär vi ljuger för dem
Och det kan nog skada förtroendet för oss som föräldrar, som de alltid ska kunna gå till med ALLA sina frågor och lita på svaren de får...
Jag kan ta ett exempel;
När min lillebror , Tias tog livet av sig så var Calle 3,5 år.
Han hade tusen och en frågor om ALLT (Mobro Tias var hans stora idol ) och jag pratade med en superduktig barnpsykolog (som jag kände sedan innan) och fick rådet att "Din son är redan så indragen han kan bli i och med att detta har hänt en viktig person i hans liv - så det GÅR inte att hålla honom utanför ":!:
Självklart ville vi skona vår son från detta fruktansvärda som hänt men det gick ju inte att låtsas som om ingenting hade hänt...

MEN däremot ville jag absolut inte att han skulle få veta HUR Mobro Tias dog, jag ville inte att han skulle veta att man kan välja den utvägen...
Så på denna frågan svarade vi undvikande...
Vi sa att vi inte riktigt visste (och det är ju lite sant, för man kan ju aldrig helt veta vad som var den utlösande faktorn...)
Alla andra svar var han nöjda med, dvs han HADE FÅTT ETT SVAR
Men han ville (och behövde säkert, precis som vi) få veta VARFÖR Tias dog...

Tre år senare uppstod en situation som gjorde att jag kände mig mer eller mindre tvungen att berätta hur Tias dog - och det visade sig att han under dessa tre åren själv hade fått fantisera ihop ett svar - då svaret han fick av oss, egentligen inte var något svar...
Och hans fantasier och teorier om hur det hela hade gått till var ABSOLUT inte mindre hemska än det riktiga svaret...

Likaså när det gäller min egen situation om vad jag beskrev innan av att stå i mitten (i dimman av tunga och negativa känslor av irritation, ilska, ledsamhet, frustration...)
Jag önskar att mina föräldrar hade BEKRÄFTAT MIG OCH DET JAG UPPLEVDE genom att förklara för mig att "JA, DET DU KÄNNER ÄR SANT! DET ÄR INTE BRA MELLAN OSS, MEN DET ÄR INTE DITT FEL!!!"
Jag hade hellre tagit en förklaring som jag kanske bara förstod till hälften , men jag räknades (jag blev inte "nollad"), mina känslor av att det kändes jobbigt blev bekräftade , OCH jag fick veta att det inte berodde på mig!!!
Jag behövde inte tro att det kanske var jag...
Jag behövde inte vara orolig för vad som skulle hända, eftersom jag så ´hade vetat att JAG KAN LITA PÅ DET DE SÄGER TILL MEJ!!

Därför är jag kluven...
Det hade varit intressant att få mångas reaktioner på det här...

Tack alla goa föräldrar, för att ni ger ochj tar här!!!
KRAM!!!

[mia75]

Ja du, det är inte lätt att veta hur man ska göra alla gånger...

Jag tycker att du har rätt när du inte vill ljuga för barnen, bättre att de vet sanningen än att de fantiserar ihop något själva, som du själv skrev.

Jag skulle nog på så enkelt sätt som möjligt försöka förklara hur det är om de frågar. Sen kan du ju alltid lämna dem hos mormor och själv göra andra ärenden utan att ljuga om det. Säger du att du ska till frissan så kan du ju faktiskt passa på att göra det.

[Sagomamma]

De måste få tro att allt är bra, tills de själva kommer på att det kanske inte är det

Barnen har ju bara sett och känt att allt är bra, riktigt bra...

Så länge barnen känner att det är bra, så kanske de skulle kunna få känna det? Det måste ju vara den skönaste känslan, känner jag! Och visst kan du väl komma på undanflykter, men inte för den sakens skull ljuga Boka in en tid till frissan just då, en fika med kompisar, en promenad

Däremot -känner du att barnen känner av att något faktiskt ÄR fel, och du inte vill svara undvikande, så kan du ju välja att först då berätta (den version du vill av) sanningen Eftersom -som du säger- barn kan knåpa ihop de allra värsta förklaringarna i sitt eget huvud, bara för att få ett nöjaktigt svar! Kanske Calle så innerligt behövde en förklaring och ett riktigt svar på hur Tias dog, och därför blev tvungen att fixa sig en egen uppfattning om hur saker och ting var ställda. Och i barns fantasi kan de allra värsta sakerna dyka upp, jag vet -jag var ett mycket oroligt barn med många oroliga, otrygga tankar... Men det han behövde då var alltså ett svar, så han ordnade ett !

Om han däremot känner med mormor att allt bara är bra, så frågar han ju ännu så länge inte efter en förklaring, så då kanske han kan slippa den ett tag till Och den dagen du misstänker att han anar att något inte stämmer mellan dig och mormor, eller när han till och med frågar rent ut, då har du tänkt ut ett riktigt bra svar som han kan nöja sig med! (Det tvivlar jag inte på att du kan )

Det var mina tankar... (Kring en väldigt tragisk situation, därför ganska svår att ge ett "universalsvar" på... )

[marinette]

Tack för ert engagemang!
Det värmer när man varken vet ut eller in
Grejen är (som jag skrev innan) att vi ALLTID träffas heldagar, hela helger och ibland längre och då ALLIHOP - eller barnen, jag och mormor (när vi skulle ha det extra mysigt... )
Så de skulle ALDRIG gå på en lögn/undanflykt...
Inte Calle iallafall, och jag vill absolut inte de ska stå där innanför dörren och känna att NÅGOT ( ) är fel, MEN VAD???
Då är jag inte där och kan förklara, och det gör ont i hela mej bara tanken på att jag har placerat honom i "mitten" ensam med sina tankar, frågor och oron över vad som ligger i luften...
Allt hade nog varit lättare (och svårare ) om det inte hade varit så långa avstånd mellan mej och min mamma.
40 mils resa T & R...

Jag saknar min mamma så innerligt (känns som ännu ett sorgarbete inom mej... ), men HON ÄLSKAR JU INTE MEJ, och jag kan ju inte tvinga henne, eller hur???
Jag måste (och VILL ) fokusera på min familj, mina barn och våra, annars så underbara liv
Och jag vill inte ta mormor ifrån barnen
It would break my childrens hearts

Det som känns minst fel just nu är att "ta ut skilsmässa", men då vill jag veta att det är sista utvägen, för henne och mej...
Jag vill inte ha nåt j...a "hattande".
Antingen så reder vi ut det en gång för alla (men hon tycker inte det finns något att prata om ,så det känns liksom hopplöst... ](*,) )
Eller så väljer vi denna utvägen, men då måste vi ju kunna stå för det också...
En dag kommer det ju att hända en av oss något, och då måste vi ändå kunna veta att vi gjorde vad vi kunde...
Usch, det känns så hemskt, så onödigt och så FEL - men jag vet inte hur jag skulle göra för att reparera när man inte kan/vill prata om det...
Tack, snälla för att Ni "lyssnar" och bryr er!

[viola theresa]

Hej,

Du är så bra! som inte vill beröva barnen sin mormor fast du har det så kämpigt. Några funderingar:

Kan du hitta ditt eget lugn i relationen till din mamma? Hon spelar ett spel med dig. Du behöver inte spela med. Hon hade all makt över dig när du var liten. Det har hon inte längre. Du är vuxen nu och kan välja vad du vill göra.

Om du kan hitta "attityden av självklarhet" gentemot ditt eget lilla inre barn som blir så ledset och förbannat så kan din sorg och ilska kanske förlösas i och med att DU tar hand om dig själv med kärlek så som du är värd.
Och det betyder att Du ser till att ingen trampar på dej eller kör med dej, inte ens din mamma. Vilket du redan börjat med.

Du behöver inte vara arg på henne, utan lugn,vänlig och bestämd. Du behöver inte debattera om rätt eller fel .Du behöver inte förlåta om det inte kommer naturligt. Dra dina gränser bara. Visa henne med ditt goda exempel hur du vill att er relation ska vara.

Om du känner dig lugnare och i balans så behöver barnen inte känna att de är i en krigszon - iallafall inte från din sida. Om DU inte är laddad så är halva spänningen borta.
Det är en tuff uppgift för det handlar om att ändra sin egen attityd. Men det är det enda man har makt att förändra.

Jag förstår att du inte vill ljuga, men man behöver kanske inte förklara allt för barnen. Säg sakligt att det är vuxensaker som du och mormor kommer att reda ut så småningom och att de inte behöver bekymra sig.

Allt detta är som sagt mina funderingar utifrån egna erfarenheter av liknande relationer,hoppas det är till nån nytta.

Önskar all lycka till.

[sigrid]

Så lenge barna har det godt i situasjonen, så mener jeg også at de må få ha det slik. At de har opplevd forholdet som godt, må da vise at du virkelig har taklet situasjonen bra i forhold til barna, på tross av at du selv ikke har det godt i forhold til din mor Barn skal slippe å få høre alt som plager de voksne, og det er jo i bunn og grunn en sak mellom deg og din mor dette problemet har sitt grunnlag i, ikke sant Er også av den mening at barn skal få svar når de spør, men at foreldre ikke behøver å "ta opp" slike (voksen)problemer i samtale med barn som er tilfredse slik situasjonen allerede er.

Jeg tror heller ikke at du skal behøve å ljuge for barna sine.
Det er ikke noen naturlov at dere MÅ være sammen ved hvert besøk, eller
Voksne må ofte ta seg av ting som dukker opp. Kanskje du MÅ ta en biltur, kanskje har du en venninne der i området som ikke har fått besøk av deg på lenge og som du MÅ besøke
Du er engstelig på forhånd for at det vil gjøre barna usikre hvis du ikke er sammen med dem. Men det ville jo ikke være rart om de (han) undrer litt fordi de alltid har vært hos bestemor sammen med deg. Men da er du den som avvæpner en stor forvirring før den allerede har dukket opp, ved å bekrefte vennlig og smilende at jo du må nok gjøre DET eller DET. For du vet jo at barna har det godt hos bestemor og de kan takle at mamma hadde noe viktig hun måtte gjøre. Eller hva

[marinette]

Tack snälla, Viola Teresa
Det du skriver är så sunt och jag tror , som du skrev att jag redan är en bit på väg.
Jag har "tagit det lugnt" när vi pratat/"bråkat".
Jag har lyssnat och försökt vara ödmjuk och försökt förstå och diskuterat lugnt och med viss respekt.
Men detta får bara henne att bli ännu mer förbannad, då hon känner sitt underläge eftersom hon inte kan diskutera utan att "slänga skit".
Hon fullkomligt öser ur sej alla negativa, äcklande och nedvärderande känslor, som jag tror att hon egentligen skulle behövt kräka över sin egen spegelbild, för att kanske må lite bättre inombords efteråt...

MEN FÖR MIN EGEN SKULL vill jag fixa detta på ett mer hälsosamt sätt!

Du har så rätt i det du skriver!
OM jag, när den dagen kommer, kan vara lugn inombords när barnens och hennes möte verkligen är dags, så skulle jag kanske kunna "intyga" barnen precis som du sa, att det är en vuxengrej och att de inte behöver bekymra sig. :-k

Men då måste jag ju verkligen själv ha accepterat faktum och vara "tillfreds" med tanken på att det är så här det kommer att vara nu...
Men det är svårt...
Tack snälla, alla!
Och förlåt att det har blivit väldigt personligt och att jag gjort personangrepp (inte på någon här, men ändå... )

Tack ialla fall för en helt fantastisk sida!
Gonatt och glöm inte att njuta av morgondagen - MED ERA BARN

[marinette]

Tack , Sigrid!
Jag såg ej ditt svar förrän nu
Ja, ni har så rätt
Jag är bara osäker på om jag kan "fixa det" som en sån lätt och självklar sak, som ni beskriver...
MEN OM JAG KAN SÅ TROR JAG ABSOLUT ATT DET SKULLE VARA DET BÄSTA FÖR BARNEN
MEN... Det vill ju till att mormor delar samma tanke, och ger samma (självklara ) svar...
OCH att jag får med min man på hela "skådespeleriet"... 8-[ :-k
TACK!!!
Ni är alla så gulliga och givmilda
Ni är värda varsen ROS allihop

[annawahlgren]

Du har problem med din mamma, och det kan man ha. Själv kunde jag inte vistas i enrum med min mamma någonsin utan att må apa, fly eller supa mig så full att jag svimmade av, för att underbarligen vakna när hon gudskelov hade gått.

Detta är ett forum som handlar om de små barnens bästa. Det är det vi ska ha flr ögonen Inte våra egna problematiska vuxenrelationer.