I somras "skar det sig" mellan mig och min mamma - igen...
Det har bivit "bråk" (=tystnad) flera gånger förr, men då har vi lappat ihopa det igen efter några veckor.
"Bråken" uppkommer av vad jag tycker är idiotiska ting, missförstånd och en vilja (???) från min mammas sida att starta "bråk".
(Vi har aldrig bråkat inför barnen, utan det blir total tystnad, pikar, hämnd osv, men bara mot mig. Mellan varven har vi det bra - ibland har det känts RIKTIGT bra...
Jag har varje gång försökt att rätta mig efter hennes (ibland idiotiska) "krav" som ställs för att det ska bli bra igen.
Men inte denna gången, nu är jag trött på det här!
Hon bad i somras om ett "break" i vår relation, eftersom "jag tycker så illa om henne och hennes man"!!!
Allt detta sedan hon och maken inte fick komma den tidpunkten hon ville på vår sons födelsedag, EFTERSOM VI INTE VAR HEMMA VID DEN TIDPUNKTEN!
Men de var varmt välkomna senare på eftermiddagen, då vi skulle vara hemma!!!
Men, nej, det räckte för att starta en karusell av surande, tystnad, hämnd (semesterveckorna med barnbarnen-våra barn-rök med kort varsel, som hämnd för att de inte var "välkomna" innan...)
Jag är så trött på detta!!!
Hon har bestämt sig för att hitta fel på allt jag gör, säger och tänker - så jag kan ändå aldrig leva upp till hennes förväntningar.
Och jag tänker inte heller längre försöka!
Det är nu snart åtta månader sedan vi sågs, och jag känner mig så ledsen, besviken och arg!
Jag har vid två tillfällen försökt att prata ut om vad som blev fel, men hon anser inte att det finns något att prata om, "det kan ändå aldrig bli bra mellan oss" är svaret jag får.
Min man och jag har inte pratat med våra barn om problemet, och vill inte heller göra det då barnen älskar henne!
Hon är en jättebra mormor!
Hon skickar kort till barnen och de till henne.(som om inget hänt)
Yngste sonen (5 år) frågar ofta när vi ska åka dit, och jag har försökt att svara som vanligt, att "det är ju så långt (20 mil enkel resa), mormor jobbar eller vi jobbar" eller att "ja, det var faktiskt rätt längesedan vi var där, vi får se när vi kan träffas".
Men han längtar jättemycket efter sin mormor...
Vet ej om äldste sonen, 7 år, har känt av något, han frågar inte efter henne och har aldrig tid eller lust att skriva till henne.
Men så är han ju också sju år
HUR SKA VI GÖRA???
Jag vill inte ta mormor ifrån barnen...
De kan ju inte åka dit själv, och dessutom så litar inte min man alls på min mamma efter allt som har hänt och vill absolut inte lämna barnen där!
Jag förstår honom...
Vet varken ut eller in!
Vill inte att barnen ska bli indragna och sårade...
Hur kan jag undvika det i en situation som denna???
Ps; F`låt att det blev långt inlägg...
Mår så dåligt av detta och jag ser inte någon lösning på våra framtida relationer...
Det gör så ont!
Ds