idag är jag en pissmamma

Samtalsforum med barnen i fokus
Gäst

Inlägg av Gäst »

Tack för flera tankeväckande svar! Ja, Kajsa rev ju ut sig och det är vad man själv gör vissa dagar...

Men skam den som ger sig :!:

annawahlgren skrev:
Det jag tyckte var svårast i min uppfostran av barnen var just att bli så vansinnigt förb-d som stundom krävdes - som DE "krävde" - fastän jag inte var förb-d alls, utan tvärtom kunde förstå mycket bra varför de gjorde som de gjorde och att det var ett sätt att ställa frågor.
Vad underbar du är Anna! Underbart att du fick KÄMPA dig till att bli arg, när andra (jag tex) kämpar för att INTE bli för mycket arg! Jag har läst alla svar om igen nu, och tror att det handlar om en 6-åring i vardande här hemma. Och denne kräver något annat än för ett år sedan ( :wink: blink till dig Evrok!) nämligen motstånd. För ett år sen, Evrok, hade jag inte detta problem med min egen ilska. Jag hade lättare att vara förstående, det är skillnad på en 4,5 och en 5,5 åring förstår jag nu. Jag avledde, visade, skämtade och hade lättare att se sakligt på det tokiga han gjorde. Hans frustration var en annan än nu. Total breakdown om han inte fick trycka på hissknappen, gå först genom dörren, se färdigt filmen osv osv. Nu är det liksom en annan division :!: Jag känner igen det du skriver att din son gör just nu, och jag tycker att Mammuts råd till dig var jättebra.

Idag när jag inte varit arg alls är han som en solstråle. Nu återstår alltså bara (!) att hålla denna linje, och att inte bli skitarg när han börjar strula nästa gång utan bli kontrollerat arg. Och att inte låta det eskalera när vi fastnar i något bråk, det är då det börjar brännas och jag drivs till vansinne. Att välja sina gräl, pekpinnar och tillrättavisningar är också så himla viktigt känner jag, jag har verkligen inte sållat på sistone om man säger :shock:.

Vi hörs,
hej från Åsa B
karin4sidsonja
Inlägg: 14
Blev medlem: tis 10 jan 2006, 19:38
Ort: STOCKHOLM

Inlägg av karin4sidsonja »

Hej jag läste just igenom detta, efter att ha postat ett eget inlägg om min snart 7 åring-
ville bara säga att jag känner igen mig i din beskrivning av din stora lilla kille-
min kille hade också en riktigt jobbig period från 5 och ett halvt fram till 6 och ett halvt- det var massor av trots, uppdämda känslor ,utbrott och jag var stundtals jättebekymrad över detta.
Men, vad jag kan tänka nu, när perioden är över- är att det faktiskt var en period och att det finns en väg ur allt det där.
I mitt fall rörde det sig mycket om att jag inte var beredd på att han faktiskt växte upp- han är ju först ut..
Vi därhemma hade inte riktigt hängt med, utan lät honom vara mindre än han faktiskt var, och man kan väl verkligen säga att han avkrävde styrning från oss- jag tror att killar i 5-6 års åldern verkligen behöver klara enkla direktiv- så de slipper grubbla så mycket själva- för det gör de ju ändå.
För vår del innebar det att vi drog ner på valmöjligheterna och diskussionerna- vi styrde med extra tydlighet de dagliga rutinerna, och ruckade inte på dessa.
Det gäller att hålla tungan rätt i munnen och ge sitt barn ansvar för saker de kan överblicka och sedan visa tydligt att man själv har full koll på allt i det stora hela, så deras värld blir väldigt överskådlig och hanterbar för dem.
Personligen känner jag att det är svårare med det första barnet- man växer ju faktiskt upp med dem och upplever alla åldrar och faser första gången liksom dem- det är inte alltid man är den där furan som man önskar vara.
Jag tror det viktigaste är att man tar kontrollen, att man vågar fråga andra om råd, att man delar med sig av sina erfarenheter- och också vågar visa att man faktiskt inte alltid vet hur man ska göra-
jag tror det är lätt att känna sig rådlös och vilse med första barnet.
Men, då finns ju detta underbara forum- vilken skatt!

Nu blev detta inte något vidare konkret inlägg, men jag ville bara säga att jag förstår vad du pratar om, och att du inte är ensam,råd har du ju redan fått massor..

Det kommer en dag när just denna oron är över - kanske kommer det något annat istället- men det är då det...
De är i allafall gudomligt gulliga de där små-stora killarna, mellan utbrotten..

kram
karin

:D
Gäst

Inlägg av Gäst »

Tack för svar!
Det var inte alls okonkret, utan bra! Jag känner mig säker nu igen. Det hela handlade egentligen mer om min egen relation till ilska, än honom, och där pågår ju en ständig utveckling (med sig själv som förälder alltså). Han är strulig ibland, men jag är inte orolig nu.
kram från Åsa B
karin4sidsonja
Inlägg: 14
Blev medlem: tis 10 jan 2006, 19:38
Ort: STOCKHOLM

Inlägg av karin4sidsonja »

Det är rätt!
Grubbla inte för mycket- och ha inte dåligt samvete för att du tror du gör fel eller inte är bra nog- jag grottar ner mig i sådant stundtals, det är ju lätt hänt när det krånglar hemma..
Men, som sagt det gäller att avgränsa sin oro- och inse att den finns inom dej- och den behöver inte alls avspegla verkligheten..
Det bästa man kan göra är att pysa till sin partner in crime- i mitt fall min man ( sids bonuspappa)
Det tror jag är viktigt så inte ens förhållande blir lidande av outalad oro(iallafall jag blir otroligt irriterad och sur när jag oroar mig)
Och sedan har vi ju forumet!
Jag är lite nyfrälst på det- men vilken tillgång det är!!

stor kram

karin
Skriv svar

Återgå till "Barnafostran"