idag är jag en pissmamma

Gäst · Inlägg av **Gäst** » tor 10 aug 2006, 21:40

Hjälp önskas till mor (mig) med 5,5-åring (min äldsta son) som tänjer på gränserna och lever rövare... Man tror att man "kan", och i alla fall vet i princip, hur ett föräldraskap ska skötas (man är ju forumfan

). Idag tycker jag inte att jag vet ett j-a någe´, och behöver resonera med någon klok här på forumet.

Alltså, ska inte en "prövoperiod" inledas ungefär vid 6-årsåldern? Min äldste är
ju 5 år och 4 månader, och han har varit harmonisk och glad ett mycket bra tag nu. Är det dags för trots? Nu under semestern har det prövats och levts om. Han är inte sjövild, men kommer in i skov då allt, precis allt, blir fel. En typisk dag kan se ut som idag. Allt spårar liksom ur. Ska han vattna tomaterna blir allt och alla blöta. Ska han leka i en geggig grop med vatten och jord som han fixat till ( i o fos jättekul , han får gärna gegga!) så slutar det med att hela hallen, lillebror och gräsmattan blir nedkletade 2

gånger. Ska han bada i en liten tvättbalja framför Bollibompa (eftersom lillebror gör det) MÅSTE han helt enkel skvätta ut vatten på halva golvet, trots att vi noga pratat om innan att vattnet ska stanna i baljan. Inte hela dagarna är sådana, men det blir som sagt skov, då grej efter grej blir tokig. Första sakerna som sker tar vi med humor. Häller han avsiktligen ut vatten blir bemötandet: "Hoppsan, nu får vi hämta trasan och torka upp här", typ. "Vad bra det blev". Händer det flera saker varnar vi och påminner om vad som hände gången innan. Sen är det som om det slår slint. Han kan inte ta sig ur de motstridiga känslorna i sitt inre. Jag tycker att vi, oftast i alla fall, hjälper honom med ett förslag till väg ur beteendet. Blir det helfel bryter vi och drar med honom på lite matlagning, eller nåt annat som behöver göras. Nu när det varit så här ett tag, frestar det dock på vårt tålamod, och jag finner det svårare att vara konstruktiv och hjälpa honom. Det blir mer "nolltolerans", och då kan jag ha svårt att inte surna till, eftersom jag känner mig otroligt trött på att han inte håller sig innanför skaklarna. "NEJ, vi har pratat om att du inte får gegga ner här. Sluta med det. Nu. Du kan ta och spola av här nu, varsågod." Jag blir skitarg, helt enkelt

, men inte blir det bättre för det. Han har också börjat en hel del med tjuvnyp, kan komma bakifrån och banka mig i huvudet, tex, ofta i samband med en "strulig" följd av händelser (förstås, eftersom han känner en frustration han inte han hantera). Och sen spotta på mig när jag säger till honom med min mest seriösa röst, att han absolut inte får slå mig. Han har ALDRIG hållit på så förr!

Det ingår också ett gnäll- och osjälvständighetsdrag i detta. Mycket sägs med gnäll på rösten, han vill ha omedelbar uppmärksamhet, och han har plöstligt fått oerhört svårt att göra saker ensam.

Vi tror mycket på social delaktighet, barnen är med oss och gör allt: lagar mat, dukar, vattnar, klipper gräs, tvättar bil osv osv. Nu på semestern leker han nästan uteslutande med det som finns ute, inga leksaker alltså. Han är oerhört kompenent och kan det mesta. Vi har självklart våra rutiner som är hela grunden för familjen. I problemet ingår att jag tvekar om hur mycket han ska klara, hur mycket han ska få "balla ur" som 5-åring. Och jag tvekar om hur mycket jag ska "serva honom" med en väg ut ur något som jag egentligen kräver att han ska klara av, som att gegga i en geggrop utan att hela familjen blir geggig. Jag vill inte behöva "passa på honom" och se till att han inte ruinerar sin egen lek. Vet inte om det är rätt av mig, men jag känner att jag kräver mer av honom nu sen han blivit större. Kanske har jag svårt att se med humor på incidenter, och har lite lätt för att "hugga". Försöker dock att sålla, och ge honom frihet och ansvar att sköta sysslor och leka fritt hur han vill.

What to do? Är det 6-årsstrul? Vad gör vi när leken och sysslor spårar ur? KAn tillägga att vi ibland tillämpar förvisning. Jag vet mycket väl hur en förvisning ska gå till, har läst om det hundra gånger på forumet, men känner att jag när det hettar till har svårt att inte "färga" en förvisning med ilska. Det är helt och hållet mitt ansvar, jag vet. Jag tror att jag måste hitta ett sätt att ta "time-out", försvinna för att hämta andan. Och SEN genomföra förvisningen, på korrekt sätt.

Det kanske låter förvirrat det här. Är det nån som ser nåt utifrån är jag hemskt tacksam för synpunkter! Han är verkligen världens underbaraste och ovanliga lilla kille, jag vill inte vara sur och jag vill att han åter ska känna sig tillfreds.
hej från Åsa

/LO · Inlägg av **/LO** » fre 11 aug 2006, 10:17

Hej
Jag förstr din frustration, känner igen mig, trots att Vera bara är 2,5. Jag JOBBAR med att inte bli irriterad och vara vän av ordning.

Det jag läser i din berättelse är ju saker som är hur kul som helst - tycker han. Och jag kan förstå att han inte kan begripa att inte ni tycker att det är lika kul. Gegga, spruta vatten, plaska och vad det nu är. Han HÖR att ni inte tycker att det ska vara så, men han KAN inte förstå varför, för det är ju så KUL.
Så jag tror egentligen att det är här frustrationen ligger.
Men han är så stor att jag skulle tro att det går att diskutera och komma fram till lösningar tillsammans (jag kan ha fel, han kanske är lite för liten, men det är vad jag tror). Se till att han får komma med förslag på hur det ska vara.

Slåss FÅR man inte på några villkor. Hindra helst innan det händer (förstår attdet inte är lätt att hinna). Fånga händerna som slår och pussa dem och säg att om du måste slå så gör det på... vad det nu är, väggen, en kudde, sängen.

Förvisningen ska ju följa på ett icke acceptabelt beteende. Om du tar time-out och sedan förvisar så känns det som att situationen liksom har runnit ut i sanden och då är det inte säkert att han förstår vad som händer.
Men det kan ju vara ett bra sätt ändå, att samla sig själv, om man känner på sig att man borde, men inte riktigt klarar av situationen. Gå och hämta andan.
Om hans felaktiga beteende skulle fortsätta när du kommer tillbaka så kan du ju då förvisa honom med mer saklighet än ilska och det är ju bra. "Sköter" han sig när du kommer tillbaka så är ju allt i sin ordning.

Försök att inte höra när han gnäller. Be i vänlig ton att han pratar vanligt. Om han fortsätter gnälla eller skrika så gnid örat och inget mer, fattar han inte vinken så kan man för sig själv säga att man inte förstår vad det är som låter så det gör ont i öronen.

Lite tankar från mig.

/LO

K-ina · Inlägg av **K-ina** » fre 11 aug 2006, 10:54

Hej Åsa B!

Inte är du någon pissmamma - inte ens idag... Jag är inte heller särskilt klok - men resonera litet kan jag göra iallafall.

Min Axel är sex år och därför känner jag mig litet manad att svara. Ibland - ofta - går saker överstyr här hemma. Man kan se på hela honom hur tankarna far omkring i kroppen, hur besviken han blir när något inte gick som han hade räknat ut att det skulle gå osv. Då får han utbrott som inte så litet påminner om samme lille man i treårstrotset... Det är VERKLIGEN

en intressant ålder detta!

Som jag upplever det måste vi här hemma försöka att hitta en lagom balans i vilka krav vi ställer på honom och hur vi bemöter honom. Han är å ena sidan liten och ynklig och vill gärna sitta i knäet - å andra sidan är han en stor kille som snart börjar i förskoleklass och som klarar sig själv! Ibland är skillnaden hårfin! Han genomför något, känner sig stolt över det, upplever samtidigt att han har misslyckats - varför kan man undra? och bryter ihop i stor stil... Då får man tassa på litet som på nattgammal is... Man får också välja sina strider!

Kladd och geggamoja och vattenplask! I det fallet tror jag att du får ta dig en funderare - han är bara fem år och förhoppningsvis kommer detta att vara det roligaste han vet ett bra tag till! Vattenbalja framför Bolibompa? Varför då? Är inte badrummet en bättre plats att vistas på? Då kan det plaskas utan pekpinnar från mamma och pappa och efteråt kan man torka upp och simsalabim är golvet rent! Då behöver du inte bli frusterad alls! (Förresten? Hur får en femåring plats i en balja utan att spilla vatten?) Geggas det ute så får du passa på honom att han inte springer in kletig - eller stå ditt kast om du inte gör det! Han glömmer att vara ansvarsfull när han har roligt och leker helt enkelt! Har du möjlighet så spola av ungen med vattenslangen utanför huset efter kladdet, samtidigt kan ni ju vattna tomaterna.

Jag skulle alltså inte lägga någon energi på att gräla för mycket på sonen i dessa lägen - istället skulle jag försöka underlätta för den typen av lekar och sänka kraven på vad som är ett acceptabelt beteende! Vatten och gegga är ju blött och kletigt!

DÄREMOT ska du lägga all energi på att få slut på tjuvnypen så att det inte utvecklas till ett riktigt problem med tiden! I det läget är han faktiskt stor! Han borde veta att man inte slår eller knuffas och då kan du med all rätt bli hur sur som helst och FÖRBANNAD!

Det ska inte accepteras!

Vad tror du om detta?

Gäst · Inlägg av **Gäst** » fre 11 aug 2006, 15:56

Hej!

Tack för era svar! Det är sant som ni skriver, jag ska absolut ta mig en funderare på det där med urspårad lek, fantastiskt rolig lek som inte alls är menad att irritera. Det är verkligen så att man, som LO skriver, måste JOBBA med att inte bli irriterad! Jag är själv ett barnboksbarn (nästan), och vi tillämpar i mycket BB-filosofin. Den är ganska krävande, kan jag bara känna ibland!! Som jag skrev i förra inlägget, känns det just nu som om jag servar honom med en välvillig inställning, som missbrukas gång efter annan. Då blir det mer komplicerat känner jag, jag känner ingen LUST att pussa en slående hand, eller gnida örat mot gnället, utan jag vill ryta: "gnäll inte för bövelen!" eller "hur vågar du slå mig!" Svår balansgång ibland. Nu när jag tycker att det krävs för mycket av oss föräldrar för att balansera hans beteende, blir jag en sur och arg mamma. Era råd är ungefär så som jag BRUKAR tänka att jag ska göra, eller t om ger andra som råd, men likväl klarar jag inte just nu att förhålla mig saklig. Jag får ta mig i kragen. Det är så bra med detta forum, att återkomma till värdegrunden ibland.

Jag känner att jag måste förklara lite mer hur det är också, för det framstår som om han inte får kladda och plaska alls! Han är verkligen en kille med händerna i jorden, han har alltid varit och fått det. Han leker knappt med annat, han är ett med elementen. Det är dock två saker som gör oss irriterade:

Han sköter inte en syssla (att vattna tomaterna tex), utan det spårar varje gång ur och lillebror blir blöt. Han sprutar med ett flin, och vet att det är fel.

Han sköter inte ett förtroende. Han får gärna gegga i sin lergrop, och det var faktiskt OK första gången han geggade ner i hallen (som vi torkade upp tillsammans). Men inte nästa. Och inte nästa dag heller, den lilla stund jag räkar vända ryggen till.

Det är det som görs på "pin ki", som gör mig så sur. Jag har försökt resonera med honom, prata om vad vi kan göra om det tex känns som om han vill slå mig. Men jag tror fortfarande han är för liten, faktiskt, det går fel ändå. Dock, tycker jag att det underlättar om vi pratat om att han tex inte ska ta in lera i hallen (för att återkomma till det lilla exemplet), för då blir det lättare att utbrista, "nejmen vad tokigt, nu kommer det in lera IGEN i hallen"! När det nu har varit så mycket "oönskat beteende" ett tag, ska jag ta det som tecken på att vi behöver bli mer tydligt punktsättande?

Idag har vi en jättetrevlig dag

. Vi har besök av goda vänner med barn, och de leker jättebra. Kanske han bara är less på att dra med sina gamla föräldrar på landet...

Lite fler frågor!
kram från Åsa

Gäst · Inlägg av **Gäst** » fre 11 aug 2006, 15:57

En sak till,
baljan vid Bollibompa, det var bara för att lillebror har snoppinflammation och badar stup i kvarten. Annars är det badkar som gäller

...
Åsa

K-ina · Inlägg av **K-ina** » fre 11 aug 2006, 17:27

Aha! Det är ni med balaniten! (Passande namn förresten!) Då förstår jag placeringen av baljan!

Återkommer när tid gives!

Gäst · Inlägg av **Gäst** » fre 11 aug 2006, 20:13

Hej igen!
Ja, det är vi som för kampen mot balaniten, den eviga...(den verkar bli lite bättre nu).
Jag har tänkt lite under dagen. Jag har varit en humorlös mamma den sista tiden, det tror jag är en del av problemet. Jag har inte orkat göra det jag borde, helt enkelt. Det förklarar det mesta tror jag, men kvarstår gör ändå hans "knepiga" tid, den "bråkiga" attityden, om man får säga så. Jag är fortfarande frågande inför hur vi ska hantera detta.

Och detta med att inte själv alltid vara på topp, jag har kanske lite för mycket velat ha slappt sommarlov i hängmattan. Men inte ska väl allt spåra ur för det? Dessutom har jag spenderat ytterst lite tid i nämnda hängmatta...
Jag har inte följt upp hans sysslor som jag borde, jag kan inte räkna med att han ska sköta dem utan att jag är med och stöttar.
Samtidigt tycker jag att vi har haft hur mycket tid som helst tillsammans, så han kan inte vara uppmärksamhetstörstande precis.

Jaja, nu måste jag kolla på Kajsa Bergkvist...Jag får tänka mer senare!

Åsa

Gäst · Inlägg av **Gäst** » fre 11 aug 2006, 22:54

8) Precis som Kajsa så kan man inte vara på topp alltid

!

Inlägg av **annawahlgren** » lör 12 aug 2006, 00:07

Vill bara i all fromhet tillägga att det faktiskt inte är förbjudet att bli heligt förb-d på så pass stora barn

Det är tvärtom synnerligen nödvändigt ibland. Endast helgon kan umgås med sexåringar, elvaåringar och fjortonåringar utan att med jämna (eller ojämna) mellanrum bli, på ren svenska, skitförbannade. Detta är också vad de små änglarna

förväntar sig och aktivt energiskt provocerar fram - som du säger, "på pin kiv". De far efter gränsen för ens tålamod. De vet när de gör fel, och ATT de gör fel, och vill ha reda på vad som händer.

Det jag tyckte var svårast i min uppfostran av barnen var just att bli så vansinnigt förb-d som stundom krävdes - som DE "krävde" - fastän jag inte var förb-d alls, utan tvärtom kunde förstå mycket bra varför de gjorde som de gjorde och att det var ett sätt att ställa frågor.

Konsten är då att explodera i ilska utan att explodera. Kontrollerad vrede, alltså, så att man inte förgår sig. Så kontrollerad, att man hela tiden vet exakt vad man gör och varför, även om adrenalinet kokar och särskilt just därför.

"DU SLÅR INTE MIG! JAG SLÅR INTE DIG!" med mycket stora bokstäver och en blick som kan mörda, ska man inte alls dra sig för att servera en så pass stor unge som mycket väl vet att man inte slåss i den här familjen eller alls, utan att man klappar och kramar etc etc etc etc, men som just nu utmanar en till bokstavlig tvekamp. Och den kampen ska man vinna med det glasklara rytande som krävs, med stridsberett kroppsspråk och slutavgörande blick.

Den vreden skrämmer inte en (nästan) sexåring som utmanat en till duell, tvärtom - barnet reagerar med lättnad över att ha fått ett (för barnet) nöjaktigt svar på sina frågor. Det kommer du att se

Den vreden skrämmer däremot vettet ur en liten ett- eller tvååring, som ingenting begriper av rätt och fel utan bara tror sig skändligen övergiven (avvisad = i princip dödsdömd).

Och efter utbrottet, det kontrollerade, som man låter landa i så många sekunder/minuter som nu krävs för att barnet verkligen ska kunna/hinna ta det till sig under denna slutavgörande blick, bryter man i exakt rätt ögonblick när man känner att budskapet har gått in, växlar röst och tonläge till den vanliga, vänliga, trevliga och går till sitt. "Nu tror jag det är dags för kaffe!" typ. Man vecklar alltså inte in sig i några förklaringar och än mindre frågor hit och dit och allsköns psykologiseringar utan låter barnet smälta saker och ting i fred. Medan man kikar i ögonvrån och efterspanar just den där lättnaden...

Och berör inte ämnet vidare.

Evrok · Inlägg av **Evrok** » lör 12 aug 2006, 05:34

Jag gick in här för att skriva om min trotsande 4,5-åring och när jag läser om erat så känner jag igen mig....

Jakob drar allt till sin spets och dessutom har han enorm "pappa-abstinens" eftersom han jobbar och är hemifrån mellan 7 och 17 varje dag. Dagis har ju varit stängt och han har fått dragits med Mamma och lillebror nästan hela sommaren. Lillebror får hårdare och hårdare behandling. Pappa blir slagen på när han kommer hem så han blir bara tokarg på Jakob och det slutar med att båda skriker och sen blir lilla klumpen så ledssen och jag springer runt och försöker trösta... Så känns det i alla fall.

Jag känner verkligen inte heller för att pussa händerna som gör fel, men känner samtidigt att vi säger NEJ alldeles för ofta, både jag och min man. Är det OK att vifta med den "fördömda" leksakspistolen? Får man kasta boll inne? Ska man inte sitta still och äta upp sin mat? Det känns plötsligt svårt att veta vart man ska sätta gränserna och jag är verkligen inte en rolig mamma just nu.

Men man får inte slå! Inte alls! Ingen får man slå, men det gör Jakob varje dag! Han vill ha uppmärksamhet antar jag, men när jag sätter mig med honom och gör något orkar han bara fem minuter, sen ska han iväg och slåss eller så igen...

Jag (vi) behöver också lite pepp!!

Gäst · Inlägg av **Gäst** » lör 12 aug 2006, 09:03

TACK för svar kära alla, och Anna! Det ger mig en enorm lättnad att höra att man faktiskt FÅR bli arg, det är förknippat med väldigt mycket skuld för mig. Och igår- vet ni vad jag gjorde?? Jag tog vattenslangen i ren och skär ilska och sprutade ner honom, en barnslig hämnd alltså för allt vatten jag fått på mig

. Det var en form av ilskeyttring som INTE var ok, det kände jag tydligt. Och han har flera gånger sagt "mamma, du får inte bli så arg på mig". Usch.
Det är en jätteskön ventil, känner jag, att faktiskt får visa ilska! MEN det kräver (det också!) självkontroll för att visa den på det kontrollerande vis som du föreslår Anna. Och jag har svårt för det när jag blir riktigt arg, men jag vet att jag måste jobba med det...

Fortsättning följer..Idag verkar han ha vaknat på ett underbart humör!

Kram från Åsa

K-ina · Inlägg av **K-ina** » lör 12 aug 2006, 13:53

Tack AW! Igår när jag inte hade tid att skriva mer hade jag tänkt att rikta en fråga till Anna just om det inte är så att man BÖR bli - kontrollerat - arg när stunden kräver det! Det är ju faktiskt ganska stora barn det handlar om! Då måste man få vara AAAAARG!!!!!

K-ina · Inlägg av **K-ina** » lör 12 aug 2006, 13:53

Tack AW! Igår när jag inte hade tid att skriva mer hade jag tänkt att rikta en fråga till Anna just om det inte är så att man BÖR bli - kontrollerat - arg när stunden kräver det! Det är ju faktiskt ganska stora barn det handlar om! Då måste man få vara AAAAARG!!!!!

K-ina · Inlägg av **K-ina** » lör 12 aug 2006, 13:57

Tack AW! Igår när jag inte hade tid att skriva mer hade jag tänkt att rikta en fråga till Anna just om det inte är så att man BÖR bli - kontrollerat - arg när stunden kräver det! Det är ju faktiskt ganska stora barn det handlar om! Då måste man få vara AAAAARG!!!!!

Gäst · Inlägg av **Gäst** » lör 12 aug 2006, 14:37

Till Evrok!

Pussa händer som slår har han vuxit ifrån för ett bra tag sedan....

Jag hade använt mig av förvisning när han håller på så. Att bli kontrollerat arg brukar bara trappa upp det hela (det är annorlunda med en 5/6-åring). Så jag hade helt enklet deklarerat att "Vill du slåss så får du slåss på ditt rum. Där kan du slå på sängen och stolen osv. Vill du vara med oss så pratar vi och har det bra tillsammans. Så funkar det." När han sedan ens i tanken måttar ett slag så hade jag sagt "Oj då - du glömde visst! Kan du tänka dig att sluta slå - annars får du slå på ditt rum." Förmodligen har han under den deklareringen redan hunnit slå

och då hade jag nappat honom DIREKT och förvisat enligt Barnaboksförhållningssätt. Detta kan du använda på allt som han "håller på med"

.

Glöm helelr inte att berätta hur han kan göra! Fråga honom vad han tycker att han ska göra när pappa kommerhem. Hjälpa pappa med väskan, visa dagens teckning, spela fotboll osv. För i allt dett så får man inte glömma att ge en strategi - en väg ut!