Att vi gjort framsteg kan jag inte neka, men morgonen är jobbig, som jag förstått varit/är för de flesta.
Kl 1.25 Kom det ett bää från rummet. En fråga, inte något gråt eller gnäll. Jag väntade inte utan gav genast ramsan. Lyssnade och det hördes lite mumlande och smuttande på fingrar. Gav bekräftelseramsan och det var tyst. Detta tog 2 min. Kl 1.45 kom nästa likadanna bää. Samma mönster som ovan. Sov ca kl. 1.50.
kl 4.25 kom det ett bluä (ett pip mer än en fråga?). Jag hastade mig till dörren men bestämde mig för att avvakta en stund och gav istället bekräftelseramsan. Hon var tyst.
kl 6.30 började showen. Först gynalde hon till, bökade och smuttade häftigt på något (fingrar?). Jag väntade inte utan började direkt med ramsan. Det var tyst så jag gav bekräftelsen. Sedan sov hon. Tog 2 min. Men kl 6.45 var hon vaken igen. Det började bra men tyckte hon verkade hungring. Ramsade i flera omgångar men med tiden blev gråtetr bara värre. Gick in och lade tillrätta, buffade och gjorde solfjädern i någon omgång. Gick in vid passlig paus i gråtet prick 7.30. Faktist hade det börja låta mer som gnäll och verkade som om hon precis höll på att somna om. Hon var helt yr och tänkte börja gråta av mitt glada stohej.
Det som känns jobbigt är att min sambo och pappan till flickan verkligen är ointresserad av att delta och tänker mest på sin goda sömn. Tycker mycket är trams och hon sov ju mycket bättre tidigare före jag började med dehär. Hon grät ju aldrig då, han fick sova. (Nej hon hade ju mig som napp flera gånger om natten). MEN han jobbar väldigt mycket (plus att han nu håller på med annat eget)..han har eget företag och vi lever mest på hans inkomster. Så jag förstår honom på många vis. Jag har försökt förklara och en del saker förstår han och håller med om. Men t.ex. idag försökte jag att inte bli störd av att han, efter att han vaknat gick in till henne vid ensamleken 15 min i förtid. Bara för att han int orkat lyssna på mig att hon skall vara ensam till kl9. Vilket hon älskar att vara. Har någon några erfarenheter av en sådan "gammalmodig" man, som ser så tydligt könsrollerna och nog älskar barnet men inte riktigt alltid orkar ta ansvaret. Jag är inte direkt missnöjd med detta förhållande, eftersom jag gärna tar hand om banet. Men skulle önska mer stöd ibland. Jag har insett att det är jag som kommer att sköta om det mesta och sedan när jag har lust att göra något annat och han skall sköta henne får jag hoppas han bara gör som jag säger. Med rutinerna och allt. Vi har prövat nångång och han försöker sitt bästa, men ser inte hur viktigt det är med att hålla tiderna.