Hej!
Jag kan inte citera...
Vilket är dumt nu, för här var det mycket jag vill ta tag i. Ni får läsa hela.
Doman är ett program att knäcka ryggen på. Var glada att ni gör detta på frivillig basis, vi som var under Doman när det gällde vårt hjärnskadda barn, vi hade dem flåsande i nacken 24/7, och det var tal om månader och ÅR!
Doman vet att för att få bra resultat, så krävs det insatser utöver det vanliga, och lååångt utöver vad svenska föräldrar är vana vid.
Men de vet också att föräldrar inte gör till fullo det de blir ombedd att göra. Därför att det inte går. Dygnet har inte nog timmar. Man måste tvätta, göra mat och leva innimellan också.
MEN, tänker Doman, om föräldrarna gör till 60% av vad vi begär, då är det ändå nog till att få bra resultater av.
Så tänkt, så gjort. Iallafall för oss som var på Intensive Treatment Program. Vi var tvungen anställa en au-pair, och så jobbade vi heltid med vårt barn, både min man och jag. Sen jobbade vi var sin heltid för att få in pengar för att överleva.
(Vad gör man inte för sina barn?) Turligt nog! =D> =D> =D>
Jag applåderar både mig själv, och er därute som har anammat Doman, och antingen kör hårt, eller småkör Doman med era barn.
Doman pratar mycket i sina böcker om att man ska göra det som känns rätt. Och känns det inte rätt att göra Doman alls, ja då vill Doman själv kämpa för er rätt att inte göra Doman. Vill ni göra 10 minuter om dagen, så är det bättre än ingen minuter om dagen. Mycket bättre!
Man kan inte göra mer än man klarar av.
Ibland gör man fel.
Ibland orkar man inte så mycket.
Men allt man gör är tusen gånger bättre än att göra inget.
Även det man gör fel!
(Man ska göra kraftigt mycket fel för att sabba Doman, ska ni veta. Kom i håg att det är smarta små barn vi har att göra med här. De listar ut. Hängivna och snabba att förlåta är de också. Det är väl tur för oss det?
)
Luvisen, TorsMamma, Krisse (och kanske Nimrah?)...
Det är alltid fel folk som har dåligt samvete. Kom i håg det.
Det är fel folk som har dåligt samvete.
Och med det menar jag att ni inte alls behöver ha dåligt samvete. Är det någon som ska ha
bra samvete så är det ni.
Om några år kan ni veta med er själva, att ni gjorde så gott ni förmådde när ni hade möjligheten. Ni började i tid, ni väntade inte. Ni sto på så mycket ni orkade, ni matade in kunskapen, ni lade till rätta för kunskapen att tas upp, ni gjorde vad ni kunde med den kunskapen och den tiden och den livssituationen ni hade.
Ingen kan begära mer av er. Era barn kommer att tacka er. Om det enda som TorsMamma tror sitter kvar (jag tror ju det är mer) är Tors vetskap om skillnaden på
en och
fler (mängdlära), så är det något av det viktigaste inom att förstå matematik.
Ni kommer aldrig kunda hålla era barns tempo när det kommer till att suga åt sig kunskap. De är omättliga!! Om ni var 20 föräldrar på varje lilla barn, så skulle ni inte klara hålla tempot!
Doman vet detta. Och Doman har gjort ett idealprogram, som presenteras i böckerna. Om två föräldrar klarar av detta, tänder de, så är det supert!! Det är bara en liten del av vad barn kan ta in, men det är supert om föräldrar klarar av det.
Givetvis klarar inte svenska föräldrar det. Vi är inte hemma på dagarna med våra barn och en husa. Vi är på jobb, och ska försöka leva familjliv undet två timmar på kvällen. Givetvis klarar vi inte av Domans idealprogram.
Men vi kan göra lite. Vi kan välja ut de delarna vi vill göra, och vi kan välja hur mycket vi vill göra. 10 minuter om dagen är tusen gånger bättre än ingen minuter.
Och ja, Luvisen. Man kan stävja trotsen genom kunskap. Domans bokserie heter The Gentle Revolution. Kunskapsrika barn behöver inte slåss eller hävda sig. Eller behöver trotsa. Hammare, spik, träff!
Och nej, Luvisen, nu kan jag inte råda dig om matten mer. Nu är du låååååångt före mig, och jag måste snart börja rådfråga
dig. Jag suger till mig dina erfarenheter, när jag hjälper mammor som står fast med matten. Jag läser det du skriver, och råder ut från det.
Men jag tänker att IAHP skulle vilja svara på frågor. De är jätteintresserade av mammors erfarenheter och små anekdoter, och särskillt om mammor har kommit på nya sätt att visa matte på... Värt ett försök!
Jag älskar historien om busresan, och ler genkännnade om måsen. Det är OK att säga att man inte vet. Barn förlåter oss att vi inte är perfekta. (Lik som vi borde förlåta våra föräldrar att de inte är perfekta. Något jag jobbar på dagligen...
)
Tips till bits!
Affischer. Leta på nätet, det finns nätsajter som säljer bra affischer med människokroppar, frukt, fåglar, båtar, pastasorter och annat. Har man tur är det 50 bits på en affisch!
Texta fint på baksidan, och så har ni 50 ord också!
Jag jobbar mycket för tiden, samt sover otroligt dåligt på nätterna. (Ingen bra kombination...) Jag ber om förlåtelse för att jag i bland är helt frånvarande på forumet. Men jag är så glad för att ni har varandra!!
Ibland blir jag lite svettig av allt printande, klippande och klistrande....
