Skriver av mig för att kanske få lite bättre balans i tillvaron. Efter 2 dagar med en mamma (jag) från helvetet behöver vi lite hjälp. Kanske hjälper det att bara skriva av sig lite, just nu känns allt upp och ned. Är hemma med två gullungar 2.5 år och 3 mån. MEN jag känner mig en smula otillfredställd och saknar min egna tid. Jag har alltid haft ett STORT behov av att vara ensam och tycker inte om att känna mig behövd av andra människor, känner mig låst i så fall. Stort frihetsbehov. Nu är jag hemma med bägge barnen men blir allt mer frustrerad. Jag vill vara själv, jag får inte luft! De är mina goaste men jag blir faktiskt lite uttråkad, får inga större kickar av att vara hemma. Och det märker ju de... Hade en tuff graviditet med sjukdomar i 7 månader då jag mer eller mindre var isolerad hemma, vilket säkert ökat bagaget. Sen blev lillskruttan sjuk och vi var hemma återigen i ett par månader, typ bvc/sjukhuset som enda resmål. Känns som jag inte kommit ur huset på ett år.
Tyvärr har jag de senaste dagarna blivit mer irriterad och därmed också en smula aggressiv
Vi har fasta rutiner (som te x nu sover bägge, nja lillan är ingen supersäker dagsovare än så min lilla ensamtid brukar ägnas åt vagning...vilket i dag gör mig galen) men ändå upplever jag att stortjejen har tappat i trygghet. Hon vill hela tiden ha koll på mig och jag får inte ens gå ned för trappan före henne, om hon inte går samtidigt! Hela tiden kommer också frågar "Vad ska du göra nu mamma?", " Vad ska du göra sen?" Om och om igen. För mig signalerar det att hon inte är trygg i våra rutiner - eller så är de inte så fasta som jag vill tro. Sen blir jag rätt trött på tjatet t ex "Mamma jag vill ha smörgås" SAMTIDIGT som jag står och brer. Ibland har jag god lust att bara skrika "Men för h-vete - du ser ju att jag gör en smörgås!!!!!!!!" ....
Kärlek får de i oändlighet. Social delaktighet - bädda, tvätt, diskmaskin, rabatter som skall rensas (fast det är mycket roligare att hjälpa grannen...). Men ändå så är stortjejen som ett plåster och har mycket svårt att sysselsätta sig själv. Jag tycker det luktar otrygghet lång väg, hon märker väl min otålighet.
Jag vet inte riktigt hur jag skall göra? Strama upp rutinerna ytterligare? Börja flaskmata och resa bort i en vecka?
Måste berätta att stortjejen har hittills varit en mycket rolig och trygg tjej som inte backar för något eller någon (morsk som den).( "Mamma skrik inte, det får man inte" ). Hon har däremot blivit väldig "mammig", vilekt vi ALDRIG upplevt förut av denna kavata dam. Känns bara som jag förstör allt när jag är hemma med henne. Vi går liksom omkring i någon slags vapenvila där jag är en tickande bomb. Det är så fruktansvärt. JAG är ju VUXEN!!
Jag vill INTE att hon skall känna skam och skuld - min egen mamma var expert på "guilt-trips", hon spred iskyla omkring sig så fort hon var missnöjd UTAN att tala om vad saken gällde så alla tassade på tå och kände sig skyldiga till något obestämd. Så vill jag inte ha det för mina barn. Jag vill inte heller använda "management by fear" som känns som de senaste dagarnas strategi...
Idag satt vi på soffan och grät alla tre...Mamma för att hon var ledsen för att hon blivit arg (stod och stampade och skrek fula ord på toaletten), storis för att mamma tappat kontrollen och vem skall då leda gruppen och lillis för att hon var hungrig
Tur att jag har världens bästa man. Dock på jobbet. I bland känns det som det vore bättre han var hemma och jag jobbade.
Jag är så rädd att göra dem illa.
Lite bättre att skriva av sig. Skönt.