
Välkommen är du

Nervös

Que

Inte då

Skurar av goda råd utgår

Tack, alla
Vargmor skrev:: "nu har vi diskat färdigt, nu är det dags för att göra i ordning middag istället! Idag ska vi äta blodpudding (en av lillens favoriträtter, så med andra ord ett säkert kort

) och lillgubben svarar med "nä, nä, nä" .... och liksom börjar hålla ännu hårdare om diskborsten för att verkligen försäkra sig om att han inte ska förlora detta slag.
Några små pekpinnar från stormamma!

Lillen är 17 mån, om jag kan räkna. Inte 17 år, om man säger

Spar på orden

Den maktkamp du förväntar dig, får du. Inte för att Lillen fattar vad maktkamp är för någonting, men vädra i luften kan han. Du tror att han "börjar hålla ännu hårdare om diskborsten för att verkligen försäkra sig om att han inte ska förlora detta slag". Huga

Slag

Han håller om diskborsten för att han vill diska med diskborsten. Dina negativa förväntningar innebär ett hot för honom - en liten varg kommer tassande där! - och det har han ju alldeles rätt i, faktiskt

Blodpudding

Nu

"Nej, mamma, DISK, inte blodpudding", skulle han säga, om han kunde. (Vad pratar hon om

)
Förstår du? Med lite humor gör du det.
Han är alltså för liten både för dina resonemang och förklaringar, för dina vädjanden om samarbete kring något 1. abstrakt (vad är blodpudding som inte ligger på tallriken eller i pannan? Finns inte!), 2. framtida inträffande saker - då ska han "fantisera" ännu mer, tycker du; inte nog med att blodpuddingen inte föreligger i sinnevärlden, han ska titta på klockan också och räkna ut när den möjligen ska det, någon gång framöver... Dubbelt abstrakt, alltså. Klart han hellre diskar, om man säger. Skulle jag också göra
Små barns värld är konkret. Små barns värld är här och nu.
Orden fixar ingenting. Det är handlingen som gäller. Handlingen talar det språk små barn begriper, det giltiga språket. Orden kan möjligen ackompanjera handlingen, men orden är och förblir abstrakta länge till och därmed tämligen ointressanta - eller just "ogiltiga".

Ta alltså bara diskborsten ifrån honom, älskvärt och vänligt, när "arbetet" är slutfört (en bedömning du gör för att stå fast vid, vare sig han nickar godkännande eller ej). Krävs det (om han hinner vädra vargar) så lirka upp de små fingrarna fint. Tacka så kolossalt mycket. "Tack, tack!" som om han själv hade gett dig den. Meddela sedan nästa Händelse i Snnevärlden, den påtagliga och högst konkreta: "Nu ska lilla diskborsten sova så gott. Hej då, diskborsten! Sov gott liten stund!" och placera den där den "bor". (Framöver kan du fråga lillen var diskborsten bor och han kan få äran att "lägga" den där och natta den för en liten lur. DET kallas samarbete och samförstånd, det som du försökte få blodpuddingen till hjälp med, förgäves.)
Uppstår tjat och gnat dvs nya frågor och gnäll och protester (som mamma lärt honom ska till

i maktkampen

där det gäller att "inte förlora detta slag"

) upprepar du bara lite fint och utan några som helst invecklade resonemang om blodpuddingar och / eller sunt förnuft ("du KAN faktiskt inte få lov att diska hela dagen, i så fall får du faktiskt gå ut och köpa Expressen till mamma först") att nu sover diskborsten så gott, och disken med, och allting är så fint och färdigt, tack tack, och nu ska ni göra DET." Och passar det honom verkligen inte att göra DET - tillsammans med dig - så överlämnar du honom bara den stund det tar åt hans eget lilla dåliga humör och talar vänligt om att DU tänker i alla fall göra ren toaletten just nu. Typ
Låt honom vara i fred och se vad som händer. Du måste inte och ska inte ständigt styra och ställa med honom och försöka lösa världsproblemen åt honom.
Och det är en konst att låta små barn vara i fred. En mycket fin konst, som förutom nyfikenhet och intresse - hos den / de vuxna - framodlar ögon i nacken och ett tredje öra, det för tystnad.
Ett äventyr
