*frieda*: Tack för tips

Och tack för skrattet då jag läste om vrålhungrig bebis och koppmatning...

Kul
Päivi: Tack för dina ord

Ska dubbelkolla som du skrev
vårmamma06: Stora kramar till dig och Ludde

Har varit usel på detta med kontakt, både via datorn och IRL. Har mått ganska dåligt under våren men det kanske du redan gissat. Vi hörs och jag hoppas att jag tar tag i det lite snabbare än vad man kan befara.
Några tankar om "anknytning" (såg att detta nämndes i tråd om kejsarsnitt också).
"Tröst för vilsna mammasjälar"
Min dotter skulle ha fötts i v.38 med planerat snitt. Så blev inte fallet. Istället kom hon med buller och bång i v.31+6. Jag visste redan innan att hon omgående skulle bli förflyttad upp till neonatal men jag hoppades få se henne strax efter förlossningen. Så blev det inte. Jag var tvungen att sövas eftersom jag fått stora doser blodförtunnande medel (pga sängläge en vecka innan) och därför ej kunde få ryggbedövning.
Min make fick istället vara den av oss som såg Leia först och efter att hon undersökts grundligt på Neo även hålla den lilla pyttedockan i famnen en stund.
Han besökte mig därefter på uppvaket och visade foton från digitalkameran. Jag hade då vaknat upp till ett smärtinferna och fått morfinsprutor. Hög som ett hus tittade jag på fotona och fattade nog inte nånting alls...
Tjatade mig till att få besöka Neo och lika drogad fick jag hålla mitt lilla barn en stund på bröstet.
Dagarna som följde såg jag henne endast korta stunder.
Jag vågade knappt ta i min lilla dotter utan bad oftast om hjälp av personalen att sköta henne. Så liten hon var skrek hon ändå i högan sky varje gång.
Då jag första gången vågade byta hennes lilla blöja låg hon tyst. Helt tyst och stilla. En engångsföreteelse trodde jag först men jag hade fel.
Leia skrek högt i de erfarna sköterskornas händer men blev alltid helt lugn i mina fumlande, osäkra.
Det var inte någon tvekan om vem som var hennes mamma
Kram från Nancy