Hur hjälpa en sviken dotter...

[Kit]

Det vore lätt att hamna i en bisarr diskussion om vad som är sjukt och vad som är friskt om man till ett 8-årigt barn skulle förklara pappans frånvaro med att "han är sjuk i själen".
Vad är den springande punkten?
Är det att man STRUNTAR i ett barn eller är det att man struntar i BARNET?
Är man också sjuk om man struntar i sin bror? Eller sin vän? Eller är man sjuk om man helt enkelt struntar i något, vad som helst?

Sannolikt ställer barnet följdfrågor. Vad svarar man då? Ger sig in i förklaringar om vad sjuk i själen är för något? Tror inte det.

Om man nödlögnar för ett barn så som tidigare här beskrivits, tror jag inte alls att det i framtiden skulle uppfattas som ett svek från barnets sida.

Ty i samma stund som den nödlögnen kommer i dagen, framstår också med önsvärd tydlighet det egentliga skälet till pappans frånvaro.
Det ena förutsätter det andra.

[/i]

[lillith]

Man kan inte jämföra att strunta i ett barn med att strunta i en annan vuxen - det är just att STRUNTA i ens egna BARN som är den springande punkten. Ett barn behöver båda sina föräldrar - den djupa smärtan som barn uttrycker när den ena inte finns i deras liv vittnar om det. Vuxna klarar sig själva på ett helt annat sätt. Och det är just detta att man överhuvudtaget inte reflekterar över det "sjuka" i att en förälder struntar i sitt barn som jag tycker är faran. Om pappa inte kan komma för att han har brutit benet, då är det inte nödvändigt att ljuga, eller hur? Det finns få tabun runt kroppsliga skador i vårt samhälle. Varför är det inte "sjukt" att inte bry sig om sitt barn? Antagligen skulle det kunna klassas som en form av psykopati - är det ok då, om det har en "riktig" diagnos? Det eliminerar ju de "bisarra diskussionerna".

Men jag har bara en 9-månaders pojke, jag vet inte hur en 8-åring resonerar. Kanske är det inte lämpligt, men jag känner att nödlögnerna riskerar att skuldbelägga barnet genom att man "låtsas" att det är normalt att pappa inte vill ha kontakt med sin egen 8-åriga dotter. Det är inte känslomässigt friskt, trots att vårt samhälle behandlar fenomenet med en axelryckning (alla utom de drabbade, dvs.).

Leigh

[Susanne*]

Hej
Duktig du är som jobbar med detta aktivt och inte låter det bara vara för att det för ont.

Vi kan inte hindra att saker händer varken oss eller våra barn och det som avgör slutresultatet är inte alltid händelsen, utan hur det hanteras.

Lyssna på Anna till 100% Skulden är den största faran - inte att hon inte träffar sin pappa. En 8-åring är inte alls så särskilt stor som man kan tro. De har fullt upp med att försöka förstå att de är en egen liten social varelse. Klarar inte av förmycket sanningar. Vilken vuxen gör det Att förenkla tillvaron för dem är inte att luras eller ljuga utan bara att hjälpa dem. 8-åringen är också den lilla magikern och kan lätt tro att de med olika åtgårder kan påverka tillvaron.

När jag var i den åldern så led min mamma av depression. Jag trodde det var mitt ansvar att se till att hon överlevde genom att göra olika saker. Det påverkar mig än idag.

Lycka till

[sigrid]

Kjære Lillith, å si at pappa jobber eller også at han har brukket beinet er en konkret forklaring på hvorfor han er forhindret fra å være sammen med barnet. Det er en konkret ting å sette fingeren på: Derfor kan han ikke komme. Det handler da vel ikke om å indikere at alt er normalt eller ok-- man kan som barnets andre forelder selv undre seg sammen med barnet over alt dette arbeid pappa MÅ gjøre akkurat NÅ-- ? For barnet handler det jo om at pappa ikke er der og jeg skjønner ikke at å bringe inn pappas (abstrakte, svevende) sjelelige tilstand skulle situasjonen bedre og lettere å forholde seg til for en åtteåring (den diskusjonen får du og pappa ta på tomannshånd) ! Det handler om å gi en forklaring og hjelpe barnet fri fra skyldfølelse, nettopp slik AW forklarer det.

[skj]

Hej och tack alla som bidrar med tankar.

Jag tror i detta fall inte på att säga att pappa är sjuk i själen. Det skulle nog vara svårt för dottern att höra att den hon älskar är sjuk, men hon har ingen möjlighet att träffa/kurera honom. Att sen vi vuxna anser – med rätta - att något är riktigt fel hos pappan är en annan sak.

Jag försöker att inte ”ljuga”, eftersom jag vill att hon ska veta att jag går att lita på. Däremot tror jag att hon behöver en ”censurerad” sanning. Och att ställa mig frågande inför det hela är ju inga problem – jag förstår ju verkligen inte heller?! Jag försöker dock hålla mina egna funderingar just som mina egna. Med dottern försöker jag välja funderingar som kan hjälpa henne. Visst vet (tror) jag att han bytte till hemligt telefonnummer för att han tyckte det var besvärligt när hon ringde. Men det kan ju också vara ”för att han jobbar så mycket att han ändå inte kan svara, och då blev det för dyrt att ha telefonabbonemang. Han kanske är utomlands och jobbar… länge” (Det har faktiskt hänt förr). Lögn? Ja, säkert inte den mest realistiska förklaringen, men det kan ju faktiskt vara så.

Som förälder vill man ju kunna hjälpa sitt barn när det får det besvärligt. Just därför är detta så jobbigt, jag kan ju inte skydda henne från det faktum att hennes pappa har lämnat henne. Men jag ska försöka skydda henne från skulden, känslan att det är hennes fel. Genom konkreta handlingar som visar att hon behövs, VI skulle aldrig klara oss utan henne!!!
Har köpt AW – online på bokrean (hade redan Barnboken) och där står det bl a om barn i min dotters ålder som protesterar på olika sätt och att det är precis som för trotsbarnet ett sätt att fråga. Jag försöker se det så, och svara min dotter ”Jo, jag älskar dig. Vi behöver dig. Vi vill ha dig här. Vi lämnar dig inte.”