Hur hjälpa en sviken dotter...

[skj]

Vet att detta forum mest handlar om små barn, men det verkar finnas kloka människor här så jag vill ändå be om råd...
Min "stora" flicka är snart 8. Jag separerade från hennes far för tre år sedan och efter ett år som separerade bestämde pappan helt enkelt att han inte ville träffa dottern mer. Hon får inte ens ringa honom. Hon har alltid varit väldigt fäst vid sin pappa och längtar nu otroligt. Periodvis är det mycket gråt och ilska. Enligt AW bör man försvara den andra föräldern inför barnet. "Han jobbar väldigt mycket", men nu undrar jag om inte detta bara drar ut på hennes lidande. Hon hoppas ju hela tiden, varje jul, födelsedag, alla hjärtans dag - sådan otrolig besvikelse med ilska och tårar till följd! Hur kan jag hjälpa henne att hantera detta?

Jag har försökt prata med pappan, tro mig!

[br]

Jag har ingen hjälp att komma med! hoppas ngn här har erfarenhet! Jag har väldigt svårt att förstå ett sådant beteende! Finns det inte ngn proffessionell som kan hjälpa? FAmiljerådgivning el dyl?

[annawahlgren]

Nej, snälla, det är inte frågan om att "försvara" den andre föräldern utan om att till varje pris, med vilka påhittade undanflyktskonstruktioner som helst, skuldbefria barnet. Förstår du?

I hennes värld kan inte detta att pappa struntar i henne betyda annat än att det är henne det är fel på; hon har gjort så han inte kan tycka om henne längre, etc. Små barn och alldeles särskilt åttaåringar tar på sig skulden för allt mellan himmel och jord, inklusive blixtnedslag, världskrig och skilsmässor. Inte meningen att raljera, men läs om åttaåringen i Barnaboken så ser du Därför gäller det att framställa pappa som en älskande fader som NATURLIGTVIS jobbar som en galning på att få träffa henne och visa sin kärlek men som bara inte fixar det (pga blixtnedslag, världskrig eller annat). Barnet måste fritas från varje minsta, också outtalad, ja omedveten, antydan till tanke på egen förskyllan. Och det är ett tufft jobb. Men nödvändigt, anser jag, för lilla barnet skull

Tiden kommer till din hjälp. Hon vänjer sig och får annat att glädjas åt i stället för honom att gråta över, och barns läkkött är gott. Men inte så länge de tror att de är skyldiga

[skj]

Ja, så måste jag ju tänka. Det är ju det jag vill att hon ska förstå - att det inte är hennes fel, att hon är en underbar tjej som det är en glädje att vara med!

Så svårt bara att komma på någon bra anledning till att pappan inte lyckas träffa henne eftersom hon vet att han bor några kilometer bort med ny fru och dennas barn. (Nära... men tydligen i en helt annan värld ) ! Hon är en mkt klartänkt liten tjej, så jag får ansamla all fantasi/kreativitet för att komma på några "bra" anledningar/svar. Ja, nu är mitt huvud sysselsatt för den närmsta tiden!!!

Och sedan får jag lita till skrattet och tidens läkande kraft...

[Johanna G]

Jag blir sååå ledsen när jag hör om sånt här! Det är vidrigt att göra så mot barn!!

Anna W's förslag tror jag är jättebra för dig att kämpa med, men det vore nog bra för dottern att få lätta sitt hjärta hos någon utomstående också!

Lycka till!

Kram J

[Electrifying]

Ska göra så att jag ska prata med min mamma om hur hon hanterade mig och mina frågor när jag var mindre. Situationen var rätt lika.

Jag tror i alla fall inte att det är bra i långa loppet att "lura" henne om varför han inte kommer. Men samtidigt är det ju svårt att bara säga som det är till en som är 8 år. Återkommer när jag pratat med mammsen

[skj]

Tack Electrifying. Jag tar tacksamt emot alla råd och förslag!

[Electrifying]

Så.. nu har jag pratat med mamma. Eftersom det är ett par år sen de "drabbade" oss så mindes hon inte riktigt hur hon hanterade de men att hon försökte förklara så gott det gick.

Jag har (så vitt jag minns) alltid "vetat" att pappa inte var intresserad av mig. Någon styvpappa eller så har jag heller aldrig accepterat trots att mamma var sambo och gift med en annan under mina yngre år.

De e ju så otroligt svårt att säga hur hon kommer att reagera både nu och sen i framtiden. För mig var det inte så stora problem (man tänkter nog inte så då) när jag var yngre men när jag sedan kom i tonåren så hade jag ett rent he---e med alla tankar och funderingar till varför jag inte "dög" åt min pappa. Hur många gånger bråkade inte jag och mamma hemma å jag skrek att jag minnsan skulle flytta till pappa istället. Varså god kunde mamma säga. Sen va de ju bara de att när jag ringde till pappa så ville han antingen inte prata med mig eller så sa han att jag pratade strunt. Givetvis blev jag ju lessen igen men då var det ju mamma som tröstade mig och älskade mig dubbelt istället. =)

Tycker givetvis att det är ruttet av en pappa att bara "överge" sitt eget barn och jag kan bli så otroligt arg på såna. Men ibland måste man ju tyvärr ta den situationen hur ont de än gör.

och som jag skrev innan.. Tror absolut inte på grejen att "lura" henne eftersom de tillslut kommer en dag när hon försår allt och då finns väl risken att den ilska, frustration och sorg som hon har vänds mot dig.

Vill inte heller få det att låta mörkt, de behöver ju inte alls bli som vi hade de. Man blir i det långa loppet en starkare person eftersom jag ser det så att det inte är pengar som ger en rikedom. Jag är rik på erfarehet och har lärt känna mig själv.

Summa sumarum.. Prata med henne och finns till. Du är ingen mirakel mamma som kan lösa världsfreden men du kan vara din dotters mirakel mamma =) Låt henne vara arg, gråta och skrika låt henne se att du är lika ledsen för allt som inte går. Finns för varandra. Vem vet.. en dag kanske dom också kan finna varandra..

Jag och min pappa har idag (jag är nu 30) en "bra" kontakt. Allt efter det att jag själv fick barn. Tiden som vi missat kommer aldrig tillbaka och vi pratar båda om hur de har varit.

Hoppas nu att du får någon rätsida på allt. Det kommer ta tid och de måste få ta tid. De kan komma långa perioder när allt är bra och sen kan allt falla tillbaka igen. De är tyvärr sanningen!

Massor med styrkekramar till dig och din dotter =)

/Nina

[annawahlgren]

Det ÄR svårt. Jag är glad att du förstår, skj, fastän jag nog lät lite lättvindig. Ungen är dock inte tre år. Klartänkt, klarsynt och åtta år - "vuxen" om lika många år till Vad jag menar är också och inte minst att man - du, som mamma - själv får ställa dig frågande inför barnet men inte fördömande, inte upprörd, inte förbannad och besviken (som man ju är, sannerligen). "Pappa är säkert sjuk. Eller det har hänt någonting som han bara tänker på hela tiden och som han är ledsen för. Eller de är dumma mot honom på jobbet och han tror att han ska bli arbetslös och inte tjäna några pengar. Eller han har blivit tjock och ful och skäms flr att visa sig. Inte vet jag... Men något är det ju." Du ställer dig på barnets sida i det allmänna oförståendet och kontentan är att det är honom det är fel på (mänskligt fel, ödet...) , inte henne. Man kan dra liknelser med hur struligt det kan bli mellan kompisar när den ena plötsligt inte vill prata med den andra och ingen begriper någonting, men sedan efter ett tag så... osv. Då kanske det blir bra, eller också inte. That's life. Du måste betänka att er skilsmässa, det faktum att ni lämnade varandra och att pappa nu har ett nytt liv och nya barn, är obegripligt redan det för lilla barnet, som inte kan intalas vårt vuxna förnuft för den konstiga tid vi lever i. Ord och psykologsoffor förslår inte här. Inget barn vill i sitt hjärta mista någon av sina föräldrar och hör ihop med dem, fött av dem, mottaget av dem, uppfött av dem och tillhörigt dem (och det gemensamma hemmet, "flocken"). Så hela hennes värld är ett frågetecken. Du kan inte räta ut det, men du kan skydda henne från den skuld vi alla, och barn särskilt, tar på oss när det vi ville, trodde på och trodde att vi hade, brister

[Kit]

Anna har ju fullständigt rätt i vikten av att inte skuldbelägga barnet! Det är vad det handlar om.
Ljuga och ljuga... herregud, folk jobbar ju häcken av sig nuförtiden. Det tycks mig som ett klockrent alternativ att använda; pappa arbetar över osv.
När jag var liten och frågade efter min biologiske far, som klasskamrater pekade ut för mig, där han gick på trottoaren, fick jag svaret : "Han vill inte veta av dig." eller " Han bryr sig inte"....(=...om mig?)
Jag fattade inte mycket, men vad kände jag? Skam och skuld! Och hann bli 35 år innan jag tog reda på alla fakta själv och kontaktade min biologiske far.

[sigrid]

Ja, dette handler om at barnet ikke skal skyldbelastes foreldrenes mulige problemer og faktiske adskillelse, som jo påvirker barnet. Jeg mener du bør legge godt merke til AWs råd, for de hjelper barnet å ikke føle skyld Mine barns far bor noen minutter fra oss, men besøk og samvær er tifeldig, for å si det slik Jeg har likevel ikke problemer med å forklare for min sønn (det er 6-åringen som forstår mest av dette) at faren hans ikke kunne komme fordi han må jobbe, fordi han forsov seg etter at han jobbet så lenge IGÅR, fordi han er forkjølet og sjuk For jeg ser at sønnen min trenger et konkret svar, jeg merker at han blir mer beroliget over å få et svar- og så kan han jo synes at det var leit eller uheldig at det skulle komme noe slikt i veien for pappa, MEN han kommer jo neste gang da han KAN komme:!:
Noen sjelden gang har han sagt at "pappa kommer aldri når han sier" - men det har jeg ikke holdt med ham i, dvs jeg har forklart i liknende trekk som overfor at pappa ikke alltid kan komme av den og den årsak.

[skj]

Tack alla - för svar, åsikter och erfarenheter!
Det känns sorgligt, men någonstans även stärkande(?) att höra att andra varit med om samma sak och klarat att utvecklas till lyckliga människor trots allt. Det är för mig så ofattbart att en förälder kan göra så här mot sitt barn och visst oroar jag mig för att hon ska må dåligt av detta, kanske särskilt i tonåren. (Gud ska veta att hon kan vända upp och ner på huset redan nu när frustrationen blir för stor)

Visst är skulden den största boven. (Tror nog att även jag ska ta och släppa den…) Inget ”ljug”, det ser hon igenom, men jag ska absolut jobba på att få henne att känna att hon inte bär skuld till att det är som det är.

Nu har hon dock en trygg situation i övrigt. Hon har helt accepterat sin bonuspappa (underbar man) och de har en mkt fin relation. Hon träffar ofta sina far-föräldrar. Hon har också en mindre bror, som enligt stora systern ”… kanske inte gråter nu men han kommer nog också att längta efter pappa när han blir större”. Kanske delad sorg blir halv sorg??? Andra positiva relationer kan naturligtvis inte ersätta den med den biologiska pappan, men förhoppningsvis visa att de allra flesta människor går att räkna med.

Tack alla för stärkande ord !

[marinette]

Hej Skj!
Jag blir så fruktansvärt arg, ledsen och frustrerad när jag läser om hur vissa människor (din flickas pappa denna gången) kan behandla sina barn!!!
Att han inte kan tänka längre Detta förändrar ju hela hennes liv och förutsättningar
Men som någon skrev: läget ser nu ut sådant och det gäller att tänka förnuftigt här.
Din lilla flicka behöver dej dubbelt så mycket nu!
Hon behöver känna att du ställer upp i alla väder, även om hon låter sin ilska, besvikelse och sorg gå ut över dej (eftersom han inte finns där och kan ta emot alla hennes känslor - som HAN lämnar henne med!!!)

Jag håller med AW om att vi absolut måste försöka få bort skuldkänslorna från barnen.
Det är så oerhört lätt att man som barn tar på sig skulden för allt möjligt och omöjligt
Särskilt i situationer som din lilla flicka nu hamnat i...

MEN jag hade inte ljugit för henne (min erfarenhet säger mej att det bara lämnar dem med ännu mer grubblerier...)
Det är SUPERVIKTIGT att hon verkligen känner att hon kan lita på dej!!!
Hon måste veta att du står på hennes sida, och om hon tvivlar minsta lilla på dej och vad du säger så blir hon ENSAM
Risken finns att hon då vänder dej ryggen!

Jag hade talat om för henne att hon är världens bästa dotter och att du inte kan förstå att han kan göra så här.
"Din pappa älskar dej, det har han alltid gjort och jag kan inte förstå vad som har flugit i honom! Han har nog glömt bort vad han har.
En dag kommer han att komma på -"Herre Gud, vad har jag gjort???Vad tänkte jag på??? Hur kunde jag glömma att det var min lilla flicka???"-
Och då kommer han att vara såå ledsen för att han inte förstod hur dum han har varit.
Då kommer han att ångra sig jättemycket...
Men jag förstår hur ledsamt det känns för dej.
Jag förstår att du är arg och besviken..."

Håll om henne och visa att hon inte är ensam - du är hennes vän, hennes mamma och du finns där till 100 %.
Hon måste känna till 100% att hon har dej så att hon inte blir rädd att du också kan bli som hennes pappa!!!
När du ser att hon är ledsen så fråga om hon vill hitta på nåt extra mys, bara ni två.
Låt henne få mycket av din tid, ditt engagemang och gör roliga saker ni två!
Tänk så, att allt det han tar ifrån henne- alla ledsamma och tunga stunder han ger henne - det får du försöka "kompensera" med att låta henne ha roligt, skratta, ha mysigt, få upptäcka...
Livet måste ALLTID innehålla mer skratt och roliga stunder än tiden de tunga stunderna/tankarna tar.
Ibland får vi "kompensera" mycket (och lägga annat åt sidan) men se det som ett ypperligt tillfälle att själv också få fina minnen med din dotter att se tillbaka på en dag!

Så hade nog jag gjort!
Många kramar till dej och ditt barn!

[Electrifying]

Hej.. igen..

Nu har du fått en hel del kloka ord att fundera över.

Missade innan att hon även hade en bror. Det tror jag kan vara ett stort plus. Själv har jag varit "bara" jag hela tiden å inte haft nån att dela med förutom mamma då.

Vet att mamma ibland känner skuld över detta pga ett missfall när jag var 1,5 år. Många gånger har hon sagt att hon undrar om jag haft de lättare om vi varit 2. Och nu såhär ganska långt senare så tror jag de.

Bara de jag ville tillägga.

Styrkekramar Nina

[lillith]

Jag skulle säga att pappa är sjuk på något sätt, alltså sjuk i själen. Att säga att pappa jobbar, har sååå mycket att göra, etc., indikerar att allt är normalt och ok. En förälder som struntar i sitt barn ÄR sjuk i själen, i hjärtat, på det känslomässiga planet. Otroligt sjuk. Vårt bisarra samhälle reagerar inte över att det finns föräldrar som struntar i sina barn, och då förvirras vi och tror att det är "normalt". Men det är det inte! Ser man det ur det perspektivet behöver man inte hitta på absurditeter samtidigt som barnet helt befrias från skuld.

Om sedan pappa skulle börja intressera sig för barnet, ja då har pappa blivit frisk. För det kan man ju också bli.