Ivar, drygt 3 år, har sedan en tid tillbaka försökt hävda sina rättigheter att själv bestämma när det har varit dags för natt istället för kl 19. Det har prövats med allehanda knep för att få vara uppe längre men de ömma föräldrarna har ihärdigt erbjudit 12 timmars natt ändå, vissa protester till trots.
För ett antal dagar sedan, ca 10, fick Ivar hög feber och var mycket olycklig ett antal nätter i rad, vaknade och grät varför vi givetvis gick in till honom och erbjöd vatten mm. När febern nu är borta har han fortsatt att vakna på natten och ropa/gråta efter oss. Jag måste erkänna att skarven mellan sjukdom och frisk varit smygande och att jag trafikerat rummet lite för länge än vad som hade varit rätt.
Följande utspelade sig i vårt hem igår kväll:
Ivar ska gå och lägga sig, VILL INTE SOVA!
Vi ramsade och gick ut. Han gapar på, börjar gråta men somnar så småningom efter ca 15 min. Efter att han sovit i cirka 30 minuter vaknar han och börjar gråta. Mycket
Han kastar sig ur sänge, ska sova på golvet, inne hos oss, inte hos oss, i soffan etc. Till slut efter ca 1,5 timme av gallskrik coh gråt välter jag honom i säng, lägger täcket om, säger att nu är det natt och vi ska sova och går ut. Ivar hoppar över spjälorna och kommer efter (för första gången) jag bär tillbaka och lägger ner, går ut. Gallskrik och sen tyst. Efter ca 10 minuter går jag in. Då har han bäddat på golvet och ligger och sover där. Jag lägger honom i säng och går ut m ramsa. Kl 5 vaknar han och storgråter igen. Somnar inte om. Givetvis TOKTRÖTT imorse.
Vad säger ni? Trots, väl?? Hur hade ni gjort? Måste ladda för natten 8)
Jag kände inte igen honom alls inatt så jag kom helt av mig.
Tacksam för råd!
Kram AnnaK