Jag var (och är) skoningslös. Aldrig någonsin ett leksaksvapen i mitt (barnens) hus. När jag kommit bort och folk viftat med svärd har jag bara sagt: "Tack, älskling", tagit det och lagt upp det högt, sett glad ut och föreslagit något bättre (som sagt - man ska aldrig underskatta mutans betydelse
). Sedan har de ömma föräldrarna fått göra vad de vill (leta länge, hoppas jag
).
Vi ska inte inbilla oss att vi kan utrota små barns peng-pang-lekar, lika lite som vi med anspråk på minsta lilla logik kan låta jägaren i visan FÅNGA haren. (Jagar han husdjur?) Men vi behöver inte inspirera dem till det genom att mata dem med våldsamheter på TV och med vapen i present
Vi behöver alltså inte bjuda in våldet eller våldslekarna som följer, mycket riktigt, som bearbetning.
Människan är en ganska svag varelse, konstitutionellt sett. Vi vet att små nyfödda är mycket "medvetna" om detta: de har inte en chans att överleva på egen hand. Vargen flåsar dem i nacken. Människan har inte gjort sig till herre över jorden genom att stå ensam naken ute i en kall frostnatt öga mot öga med vargen. Hon behövde skydd och byggde sig boningar. Och hon behövde vapen. Hon kunde inte ens jaga för att överleva utan "vapen" - verktyg - om så bara ett fisknät. Hon vågade inte somna under bar himmel av befogad rädsla för vargen i alla dess livshotande skepnader. Så svag var hon att hon inte ens kunde överleva utan vatten i tre dygn. Ändå gjorde hon sig till härskare över himmel och jord, bättre, skickligare, livskraftigare än någon annan levande art. Hur gick det till? De små barnen berättar det för oss. Jag har försökt beskriva detta i Barnaboken under Våld.
Bråk och "krig" inom "flocken" försvagar den, något alla vet som ligger i krig med sin partner, sin svärmor eller - sina egna barn. Reviret bevakas utåt, liksom ytterdörren stänger ute vargen. Hotar fara utifrån måste vi kunna mobilisera, vilket också människor omedelbart gör vid varje katastrof som drabbar dem gemensamt. Alla vet att vi ingenting förmår ensamma. Vi måste hjälpas åt. Skydda, rädda till livet, komma till undsättning. Idag du, i morgon jag. Vår styrka beror av vår sammanhållning. Men vi nöjer oss inte med att rädda. Vi vill också genast bygga nya hinder för vargen, faran, dödshotet, det utifrån kommande. Det som hände ska inte kunna hända igen.
Barn är människor. De lever inte i Bullerbyn och har aldrig gjort. De är mycket, om än länge instinktivt, medvetna om sin hjälplösa utsatthet. Därför är något av det grymmaste man kan göra att hota en unge med: "Nu går mamma och kommer aldrig tillbaka!" Det betyder: "Varsågod, jag öppnar dörren för vargen, och sedan är det ajöss med dig." Och det är därför välmenande mor- och farföräldrar och även ömma föräldrar själva liksom resten av det skyddsnät kring barnet, som inte alltid är på plats om och när det händer, om och när vargen verkligen kommer - utrustar barnen med vapen. På lek, visserligen, men alla är vi människor och alla vet vi att vi är hjälplösa på egen hand. Och det är därför dessa förbannade
våldsamheter för barn på TV har en sådan dragningskraft. Det gäller att lära sig hur man gör: hur man försvarar sig och hur man går till attack, och det kan man inte göra utan vapen. Det "förstår" en treåring alldeles av sig själv; det är då små människor börjar använda sig av tillhyggen.
Vad jag vill säga med detta och som jag säger i Barnaboken är att VÅLD SKA BEKÄMPAS MED KÄRLEK. Det låter romantiskt och fint men budskapet är inte mitt och inte nytt. Kärleken är en kraft starkare än våldet. Skillnaden kallas moral. Jag ska inte förlora mig mer i det just här.
För det första: "krig" ska inte utkämpas inomhus, inom "flocken". Så ut med ungarna
Mycket enkel regel. Indianer och vita utkämpade knappast sina strider kring grytan i köket.
För det andra: "krig" ska vara på lek - förberedande eller bearbetande övning - inte på blodigt (fientligt) allvar. Revir bevakas mot fienden, vargen, inte mot kamrater, människor gjorda av kött, blod och själ som man själv.
För det tredje: för Gud vet hur många tusen år sedan lärde sig människan tillverka vapen, för fångst, för försvar, för angrepp mot vargen. Jag försäkrar att vilken treåring som helst ordnar den saken på egen hand. Det finns nedärvt. Behöver och ska inte köpas för dyra pengar.
För det fjärde: i vårt beskydd av de små, och även de inte så små, barnen krävs en moral. MAN GÖR INTE SÅ. Barn har rätt att leka, att laborera med människans urgamla skyddsmekanismer och även angreppsmekanismer, men man får aldrig någonsin avsiktligt skada en annan människa. "Den största av synder", sa Jesus, "är att plåga en broder till kropp och själ".
Så bort med denna sjuka "inspiration" som säkerligen stammar ur denna märkliga civilisations djupaste tillkortakommande: vi brister horribelt i vårt dagliga, stundliga, ständiga beskydd av de små barnen mot vargen i alla dess former. Bort med leksaksvapnen. Bort med TV-våldet. In med kärlekbudskapet, som är av en mycket stark och inte helt glömd allmänmänsklig moral
bearbetas genom LEKEN...
) och "nu ska tigern äta upp och döda giraffen" osv. Ja, du fattar säkert 
!
Så som Anna skriver, trots att hon känner folk som hon nu inte längre kan träffa så har hon inte greppat det. Och vi tänder ljus och pratar om dem som gått bort, titt som tätt. Hon har målat teckningar och frågat adressen till molnen etc (ursött) så min erfarenhet är att det är alldeles för abstrakt att förstå så då är heller inte leken om att dö annat än helt oskyldig. Hos oss "dör" de dagligen och ofta och liksom AW skrev kliver jag in ibland då jag tycker det är för mycket... Då leker vi ngt annat en stund! -Humlan