Vi har precis utökat familjen med en liten Signe och det är förstås jättekul. Fast storebror Wille (2 år o 3 mån) får sådana utbrott nuförtiden, så jag undrar lite om det. Signe kom till världen genom kejsarsnitt, så jag är inte speciellt rörlig och får ju inte lyfta Wille i och ur hans säng, tex. Jag förstår självklart att det här är en jätteomställning för honom, från att ha varit nummer ett, så blir han nu... ja, inte nedflyttad från förstaplatsen, men han måste ju dela med sig av den.
När vi kom hem från BB så använde vi oss av "annekteringen" enligt AW och det kändes jättebra. Han höll i henne och var jättestolt. Sen när det var dags för läggning så märktes det att han var orolig att mamma o pappa skulle försvinna igen (sambon var med mig på BB hela tiden, så Wille bodde hos mormor o morfar i fyra dagar), men sen dess så har den oron lagt sig. Åtminstone säger han inget om det längre. Hursomhelst så får han väldeliga utbrott när vi ska göra nåt, tex om han och pappa ska gå ut så blir han jättearg och skriker och gråter, dunkar huvudet i golvet, kastar saker, slår vilt omkring sig och allt detta för en sak som vi då tycker borde vara roligt för honom. Påklädning sker under skrik och gråt och sen när de väl kommit ut så är allt bra och roligt igen. Sen samma sak inför att de ska gå in igen. Rent generellt så får han såna här "attacker" så fort vi föreslår att vi ska göra något, så nu känns det lite som att vi hamnat i ett läge där man nästan "ber om hans tillåtelse" att gå ut, eller snarare godkännande. Vi ställer frågor, mer än talar om vad som ska göras, typ. Det känns ju oxå tokigt. Eller ska man respektera hans vilja och stanna inne en sån gång eller? Vid just de här tillfällena så behövde jag sova, efter en lite småjobbig vaknatt med Signe.
Vad gör vi åt hans tendenser till att slåss? Han slår mot oss och slår och kastar saker oxå och det känns inte som ett accepterat beteende. Han gör inget mot lillasyster (än... men kommer det?), har testat nån gång att "låtsas-slå", men då har vi tagit bort honom från Signe direkt. Sen dunkar han ju huvudet i golvet eller väggen så han gör illa sig och gråter pga det oxå, hur förklarar man att han inte ska göra så?
Vi försöker få honom delaktig i sakerna här hemma och även med Signe. Han får vara med och stå på en pall när vi byter blöja, hämtar hennes blöja, men vad kan vi göra mer där? Det är ju bara äta och sova som gäller nu i början. Försöker även ha honom delaktig i övriga aktiviteter i huset, tex plocka ur besticken ur diskmaskinen, men han är inte så intresserad av sånt längre.
Jag förstår absolut att detta är en jätteomställning för honom, känner ju själv att omställningen är enorm för mig, så självklart är det även det för honom, men hur ska vi nå honom igen? Innan Signe så var han väldigt mammig, men nu går det jättebra med pappa, eftersom alternativet inte finns för de närmaste tre veckorna, eftersom jag inte får lyfta honom.
Jag måste även erkänna en sak som jag skäms över
: Första två dagarna hemma var även jobbiga för mig, för jag kände att jag hade svårt att ta till mig Wille. Jag hade ont, sen kände jag att jag och Signe måste hitta varandra, så amningen fungerar som den ska. Kändes ungefär som att jag och Signe var i vår egen lilla värld och jag hade inte plats för någon annan just då. Känns jättehemskt, för Wille är ju lika mycket mitt barn som Signe, men då var det bara för mycket. Nu har jag inga såna känslor längre, men självklart är jag beskyddande över Signe och lite orolig över att Wille ska ge sig på henne oxå. Vad göra?
Marita
mamma till Wille 041217 och Signe 070328
