Nybliven storebror med temperament...

Samtalsforum med barnen i fokus
Skriv svar
maernsp
Inlägg: 133
Blev medlem: fre 12 aug 2005, 09:16
Ort: Hudiksvall

Nybliven storebror med temperament...

Inlägg av maernsp »

Hejsan allihopa!

Vi har precis utökat familjen med en liten Signe och det är förstås jättekul. Fast storebror Wille (2 år o 3 mån) får sådana utbrott nuförtiden, så jag undrar lite om det. Signe kom till världen genom kejsarsnitt, så jag är inte speciellt rörlig och får ju inte lyfta Wille i och ur hans säng, tex. Jag förstår självklart att det här är en jätteomställning för honom, från att ha varit nummer ett, så blir han nu... ja, inte nedflyttad från förstaplatsen, men han måste ju dela med sig av den.

När vi kom hem från BB så använde vi oss av "annekteringen" enligt AW och det kändes jättebra. Han höll i henne och var jättestolt. Sen när det var dags för läggning så märktes det att han var orolig att mamma o pappa skulle försvinna igen (sambon var med mig på BB hela tiden, så Wille bodde hos mormor o morfar i fyra dagar), men sen dess så har den oron lagt sig. Åtminstone säger han inget om det längre. Hursomhelst så får han väldeliga utbrott när vi ska göra nåt, tex om han och pappa ska gå ut så blir han jättearg och skriker och gråter, dunkar huvudet i golvet, kastar saker, slår vilt omkring sig och allt detta för en sak som vi då tycker borde vara roligt för honom. Påklädning sker under skrik och gråt och sen när de väl kommit ut så är allt bra och roligt igen. Sen samma sak inför att de ska gå in igen. Rent generellt så får han såna här "attacker" så fort vi föreslår att vi ska göra något, så nu känns det lite som att vi hamnat i ett läge där man nästan "ber om hans tillåtelse" att gå ut, eller snarare godkännande. Vi ställer frågor, mer än talar om vad som ska göras, typ. Det känns ju oxå tokigt. Eller ska man respektera hans vilja och stanna inne en sån gång eller? Vid just de här tillfällena så behövde jag sova, efter en lite småjobbig vaknatt med Signe.
Vad gör vi åt hans tendenser till att slåss? Han slår mot oss och slår och kastar saker oxå och det känns inte som ett accepterat beteende. Han gör inget mot lillasyster (än... men kommer det?), har testat nån gång att "låtsas-slå", men då har vi tagit bort honom från Signe direkt. Sen dunkar han ju huvudet i golvet eller väggen så han gör illa sig och gråter pga det oxå, hur förklarar man att han inte ska göra så?
Vi försöker få honom delaktig i sakerna här hemma och även med Signe. Han får vara med och stå på en pall när vi byter blöja, hämtar hennes blöja, men vad kan vi göra mer där? Det är ju bara äta och sova som gäller nu i början. Försöker även ha honom delaktig i övriga aktiviteter i huset, tex plocka ur besticken ur diskmaskinen, men han är inte så intresserad av sånt längre.

Jag förstår absolut att detta är en jätteomställning för honom, känner ju själv att omställningen är enorm för mig, så självklart är det även det för honom, men hur ska vi nå honom igen? Innan Signe så var han väldigt mammig, men nu går det jättebra med pappa, eftersom alternativet inte finns för de närmaste tre veckorna, eftersom jag inte får lyfta honom.
Jag måste även erkänna en sak som jag skäms över :oops: : Första två dagarna hemma var även jobbiga för mig, för jag kände att jag hade svårt att ta till mig Wille. Jag hade ont, sen kände jag att jag och Signe måste hitta varandra, så amningen fungerar som den ska. Kändes ungefär som att jag och Signe var i vår egen lilla värld och jag hade inte plats för någon annan just då. Känns jättehemskt, för Wille är ju lika mycket mitt barn som Signe, men då var det bara för mycket. Nu har jag inga såna känslor längre, men självklart är jag beskyddande över Signe och lite orolig över att Wille ska ge sig på henne oxå.

Vad göra?

Marita
mamma till Wille 041217 och Signe 070328
blomman
Inlägg: 1775
Blev medlem: fre 28 apr 2006, 17:01

Inlägg av blomman »

För det första: Grattis till ert nya lilla pyre! :lol:
Jag är oerhört dålig på att förklara saker i text, men en sak som verkligen slår mig när jag läser din text är ordvalet "Vi försöker få honom delaktig.."
Han måste behövas, på riktigt. Känslan ska inte vara att "vi försöker... om det inte går så..."
Det ska vara på riktigt! Ni behöver hans hjälp, ni klarar er inte annars! Om ni har svårt att tro på det själva (säger inte att ni har det) så se till att det blir sant! Lägg t.ex blöjorna så långt bort från skötbordet att ni MÅSTE ha hjälp av honom!
Att du är orörligare efter snittet (jag vet, är också snittad) kan ju ge dig en fördel när det gäller social delaktighet! Du måste ha hjälp av honom! Du kanske har svårt att böja dig ner och sätta bestick i diskmaskinen, svårt att ta upp lilltjejens tappade mössa från hallgolvet, svårt att ta dina egna skor...
och då vänder du dig till honom för han behövs!
Om bebisen skriker, fråga honom "vad ska vi göra nu när bebisen är så ledsen?"
När han och pappa ska gå ut är det kanske något väldigt viktigt som måste göras? Som slänga sopor, lägga ut kartboken i bilen, gå ut och se ifall det har vuxit upp något ur rabatterna... som man sedan måste in och rapportera om för dig och bebisen!
Att få ny bebis är en omställning och säkert har många, precis som du, känt röriga och omvälvande känslor första dagarna. Oron, ska min kärlek räcka till båda dessa barn...
Hoppas du kan få ut något ur mitt svar!
Gäst

Inlägg av Gäst »

:D HEJ!

Tipsar om min tråd "förtrots och lillasyster" en bit ner här... :roll:

blev förresten också snittad, så vi har en del gemensamt! :wink:
skorpan
Inlägg: 9
Blev medlem: lör 17 jun 2006, 13:25

Håll ut!!!

Inlägg av skorpan »

Hej Marita

Håll ut!!
Det kommer ändra sig, jag lovar! Det kanske t.o.m redan har vänt.?
Jag känner också igen mig i mycket av du skrev, jag fick också kjejsarsnitt och har en liten kille som var nästan två år då vår lilla tjej kom. Till saken hör också att han alltid fått ALL uppmärksamhet, som första barn såklart, och fem månader innan vi fick vårt andra hade vi precis flyttat utomlands, så allt var lite upp och ned.

Det jag ville säga var bara att det kommer att bli bättre. De första tre månaderna är ju alltid de tuffaste men försök.
Och jag vet att det är svårt att förklara att man har ett sår på magen och inte kan lyfta etc. men försök! Jag kunde inte riktigt och fick tre infektektioner på varann, så det är jätte viktigt.
Nu 11 månader efter kommer man ju inte riktigt ihåg hur extremt jobbigt det var den första tiden, tur är väl det, men som med allt så går det i perioder. Vi får fortfarande säga till vår son säkert tio gånger om dagen, -Var försiktigt med henne, - nej, inte slå så, det gör ju jätteont etc. etc. etc.
Och han får fortfarande utbrott, men jag tror att det hänger ihop med att de äldsta barnet i och med syskonets ankomst, börjar förstå att nu ÄR det inte han eller hon som är minst, att hans lilla verklighet har totalt förändrats och kommer aldrig bli densamma igen. Om vi tycker att det är en stor omställning med andra barnet tänkt då vad han eller hon känner.

Vi har gjort så att man får försöka hålla lite lika, att också FAKTISKT säga till och skälla lite på den minsta när hon råkar klösa till eller dra i håret eller vad som helst. Även fast jag vet att hon inte förstår och definitivt inte menar nånting så höjer man den äldsta, i detta fall vår son. Att HAN får komma i första han också.
I början när han slogs eller fick sina utbrott så sa vi till honom, och bara skickade upp honom på rummet ett par gånger i början, vilket bara gjorde allt värre, såklart. Nu så när vi märker att det är på gång eller när han får utbrott så brukar vi ta tag i honom med båda händerna och hålla i honom, fråga honom vad han känner eller vad det är som händer och bara hålla i honom tills han lugnat ned sig och ge honom den totala uppmärksamheten som han på sitt sätt, skriker efter.
Fortfarande så får han gå upp på sitt rum då och då och lugna ned sig ibland när han går för långt.

Det blir bättre jag lovar! och desto större lillbarnet blir desto mysigare och lättare blir det. Dom börjar leka och busa med varann och när dom har sina fina stunder tillsammans så är det bara helt underbart och man får en sån där AHHH vad häftigt det är med syskon.

Så nu skall jag sluta pladdra. Men håll ut och det blir bättre. Allt går alltid i perioder det är bara att försöka hålla ut och vänta ut perioden och sen vänta på nästa.:wink:



Skorpan
maernsp
Inlägg: 133
Blev medlem: fre 12 aug 2005, 09:16
Ort: Hudiksvall

Inlägg av maernsp »

Hej hej!

Ja, nu har det gått en tid, och saker o ting är väl lite annorlunda. Willes utbrott har minskat lite i antal, mest för att vi provar att ignorera hans testande, dvs när man verkligen ser att han vill provocera fram en reaktion (han låtsasslår mot oss o sen väntar på reaktionen). Ibland funkar det, o han kommer på annat att göra, men ibland så funkar det inte o han slår o kastar saker.
En dag fick både jag o pappan en rejäl smäll av honom när vi skulle byta blöja, vilket innebar STORA protester, och då åkte han i säng direkt. Han skrek massor, men till slut så blev han lugnare o vi tog ut honom. Efter det så blev han jättespak o satt i knä på mig mycket. Tror att det var för att det var första gången vi verkligen visat att han gör fel när han gör sådär. Förut har vi ju endera försökt visa honom "rätt sätt" eller skällt på honom.

Det som känns så himla tråkigt är att det alltid blir protester oavsett vad det gäller. Ska vi gå ut så är det tårar eller alternativt att vi får jaga honom runt hela huset för att få på honom kläderna, men sen vet man att när man väl är ute så blir det samma sak när vi ska in igen. Hur kan man få såna här saker att funka smidigare? Finns det nå tips o trix? Samma sak när det gäller blöjbyten. Som det är nu så är det vilda protester varje gång o det är så tröttsamt. Försöker ibland prata om pottan o att om man vill slippa blöjbyten så måste man säga till så får man gå på pottan eller toa, men han är väl för liten för att förstå resonemang, gissar jag, men mest för att försöka med nånting så pratar jag om det.
Jag är jättenervös för den dagen när jag ska göra det här själv, dvs när sambon ska tillbaka på jobbet. Hur gör alla ni två- (eller fler-)barnsmammor? Signe har hittills, tex, inte verkat vara så förtjust i att sova i vagnen utomhus. Hur ska jag kunna få till nån som helst utevistelse med Wille då? Har jag väl tagit kampen det innebär att få på honom kläderna o sen visar det sig att Signe inte alls vill sova i vagnen, så kan jag ju räkna med en rejäl fight när vi ska in igen.
Hur mycket tittar era barn på tv? Nu har vi en kille som är förtjust i Emil o hans eviga förslag till aktivitet är att titta på Emil, o till en början så har det varit lite praktiskt, men jag känner ändå att jag inte vill att han ska bli ett tv-barn. Fast å andra sidan så är det väl bra när jag väl är hemma själv o ska amma Signe...

Ja, nu blev det ett gäng frågor igen.

Marita
annawahlgren
Upphovskvinna SHN-kuren 1942-2022
Inlägg: 15366
Blev medlem: mån 22 nov 2004, 22:46
Ort: Gastsjön

Inlägg av annawahlgren »

:D Det var väldigt mycket klagomål här :cry:

Jag skulle vilja anbefalla ett betydligt sakligare förhållningssätt, där det handlar om ledorden LÄRA, LEDA, VISA, HJÄLPA. I praktiken, dvs i handling.

Får jag tipsa om Barnaboken :?:

:heart:
:D Nio barn, arton barnbarn, tre barnbarnsbarn och några tusen nästanbarn :!:
Anna Wahlgren 6 Oktober 1942 - 7 Oktober 2022
blomman
Inlägg: 1775
Blev medlem: fre 28 apr 2006, 17:01

Inlägg av blomman »

Ja, hemskt gnälligt, och mina råd om MER social delaktighet var tydligen råd för döva öron! :cry:
Nu gnällde jag, men jag har inte lust att bli totalt ignorerad....
maernsp
Inlägg: 133
Blev medlem: fre 12 aug 2005, 09:16
Ort: Hudiksvall

Inlägg av maernsp »

Hej hej!

Ja, jag inser själv när jag läser mitt inlägg att jag inte direkt låter så glad o munter! :oops: Signe var vaken mycket natten innan o sen blev dagen inte så rolig eftersom jag inte hade nå tålamod med Wille.
Anledningen till min pessimism är att jag är så himla nervös för när jag ska vara själv hemma med Wille o Signe. Jag fick förlossningsdepression efter Willes förlossning o det får bara inte hända igen. Jag vill så gärna känna att jag hanterar situationen bra o att jag är en bra mamma, men det är svårt när det är såhär. Nåja, nu är det slutgnällt!

Blomman, inte min mening om du tolkade det som att jag ignorerade dig, det är bara att jag känner mig lite osäker. Tror att vi har gjort fel när det gäller delaktigheten, för vissa saker är hans uppgift, tex tvättmaskinen är det ju han som fixar (lasta in all tvätt, hälla tvätt- o sköljmedel o sen stänga luckan o starta), även hänga tvätten är en smärre omöjlighet utan honom (för vem ska då ruska alla plagg?), mm, men vissa saker är han inte intresserad av att hjälpa mig med. Ett tag så var han ansvarig för att plocka ur besticken ur diskmaskinen, men nu när jag säger till honom att vi ska plocka ur diskmaskinen så är det som att han ignorerar o pysslar med annat. Hur ska man göra såna gånger?

Anna, jag har läst barnaboken från pärm till pärm, dock innan Wille kom till världen, så det är ju ett tag sen. Använder den mer som "uppslagsverk" nu, tidsbrist, månne?!?! Wille är väldigt tidig med talet o jag tror att jag har fallit i den fällan att jag pratar mycket med honom, inte så mycket visa o leda, alltså.

Skorpan, bra tips med att även säga till lillasyster om hon (i framtiden) gör nåt tjuvnyp! Förresten, det här med infektionerna lät inte kul, hur länge ska man vänta innan man lyfter?

Tack allihopa!
Marita
mamma till Wille 041217 o Signe 070328
annawahlgren
Upphovskvinna SHN-kuren 1942-2022
Inlägg: 15366
Blev medlem: mån 22 nov 2004, 22:46
Ort: Gastsjön

Inlägg av annawahlgren »

maernsp skrev:Ett tag så var han ansvarig för att plocka ur besticken ur diskmaskinen, men nu när jag säger till honom att vi ska plocka ur diskmaskinen så är det som att han ignorerar o pysslar med annat. Hur ska man göra såna gånger?
:D Är han ansvarig så är han ansvarig, och då kan du inte låta honom strunta i det som gäller.

Använd handen-om-handen och genomför. Till sista skrymslet. Tacka storstilat för hjälpen när han är klar, inte förr. "Och nästa, och den andra, och den, och nästa" ställer lite lagom krav. (Prata inte en massa annat.) Han ska lära sig göra klart. Sedan kan man vara ledig :wink:
:D Nio barn, arton barnbarn, tre barnbarnsbarn och några tusen nästanbarn :!:
Anna Wahlgren 6 Oktober 1942 - 7 Oktober 2022
Lua

Inlägg av Lua »

Se protesterna som frågor: Behöver ni mig VERKLIGEN??!! Och då svarar du ju "Nej, vi klarar oss lika bra utan dig" om han får "slippa" sitt ansvar.

Kram Lua. :heart:
Skriv svar

Återgå till "Barnafostran"