Då vill jag bidra med HETSUPPANDE. Som hela familjen annekterat, sagt av ett litet sjuårigt barnbarn. Är det inte utmärkt
Och så ett hjärteknipande minne... Min lille dotterson Teodor, 3 år, tvåspråkig liten italienare - och i italienskan finns inte vårt ljud för H - var bjuden på bröllop i Gastsjön med sin familj och blev alldeles chockad. Det var så mycket folk överallt! Han var van vid "sitt" lugna Gastsjön, fridens stamort på jorden, där stillheten rådde behaglig och man fick titta barnfilm på video på morgonen och äta filmjölk med kalaspuffar i soffan (strängt förbjudet hemma). Nu drällde där av människor som sprang benen av sig, inklusive de ömma föräldrarna, och lille Teo deppade ihop fullständigt. Jag har skrivit här förut om speglar, speglarna från golv till tak som jag alltid sett till har funnuts för de små barnen som inte alltid har så klart för sig hur de ser ut, och till den spegeln gick han nu. Vänd mot den ställde han sig och deppade, ensam, tyst. Den lilla ryggen var alldeles böjd. Jag såg det och hejdade mig och strök honom över huvudet. Då kom det: JAG VILL ÅKA EM TILL MITT US!
Världen såg inte ut som den skulle. Han var så liten, bara tre år. Jag tror inte jag behöver dra några dagisparalleller här
som kommit på de här orden.
DET gick att säga 
