Men tänk så fort en liten olycka kan hända och allt ställs på ände igen.
I måndagskväll var kvällsbadet avklarat, vällingen i magen och så skulle Emil bara skutta in i badrummet för att borsta tänderna. Skuttade gjorde han men slant på en liten eländig blöt fläck på badrumsgolvet. Pappan som var steget efter såg att fallet tog riktigt illa på lilla benet. Emil hade så ONT och grät krokodiltårar och skrek när han hamnade i min famn. Otröstlig var han och ont hade han. Jag kunde känna på lårbenet att det inte var helt men säker kan man ju inte vara och man hoppas ju alltid på det bästa. Det fick bli sjukhuset igen.
Först tvingade jag Pappan att ge hundarna mat och rasta dem lite kvick. På så sätt skulle vi slippa bekymra oss för deras väl och ve. När Pappan kom tillbaka fick han Emil och så ringde jag efter en ambulans för det kändes inte möjligt att stoppa in lillkillen i bilen. På 112 sa de att så små barn inte bryter lårbenet. Jaså så jag, inte det
På sjukhuset blev det smärtstillande och röntgen utan att vi behövde vänta så särskilt länge. När sen doktorn kom kunde han bara bekräfta mina misstankar om att lårbenet var brutet. Å vad jag hatar att ha rätt
Två dygn stannade vi på sjukhuset innan vi i dag packade in Emil med säng och allt i en stor bil och åkte hem. Så skönt att vara hemma även om Emil kommer få ligga i sitt streck i 4-6 veckor. Vi hoppas på fyra veckor eftersom frakturen var så snäll men är beredda på sex veckor i värsta fall.
På måndag kommer stora bilen och hämtar oss igen för då ska vi tillbaka till sjukhuset och röntga lilla benet.
Barn är ju så otroligt anpassingsbara och Emil kan till och med sova på rygg även om han inte tycker om det. Det är ju inte helt kul att ligga still i en säng men han har ju inget val och är ändå på relativt gott humör.
Kram Susan