Willes mamma skrev: Man får inte pussa på honom längre, man får inte kramas heller. Ligger han i vår säng på morgonen och myser så kommer det ett "ta bort armen" om man lägger den om honom.

Här får du tänka ge, inte ta. Om du förstår! Kramar och pussar tar man sig, dvs ger - och fikar inte efter bekräftelse, ställer inte frågor, i handling ("Visst älskar du mamma?") utan gör det bara. Behövs det håller man undan de små armarna som vill mota bort en och ger sin puss och sin kram i alla fall.
Jag har skrivit i Barnaboken ett kapitel som heter "Gifta sig med barnet eller förbereda det för livet?" och som sätter fokus på just detta. De små barnens uppgift är inte att göra oss lyckliga. Däremot är vår uppgift att visa dem kärlek och göra DEM lyckliga

Och då får man ställa sina egna behov och intressen åt sidan många, många gånger. Och dölja att man kan bli både sårad och ledsen och som du, förvirrad och frågande. Inför lilla barnet måste man vara säker. "Jag bryr mig inte ett dugg om ifall du inte vill krama mig. För jag vill krama DIG." Och så gör man det. Och går därifrån sedan.
Och den unge existerar inte, lika lite som någon vuxen gör det, som inte tycker om, innerst inne och för evigheten, att få dessa kärleksbetygelser.
Kravet - medvetet eller omedvetet - på retur, bekräftelse, barnets egna kärleksdbetygelser, kan däremot bli till ett just besvärande krav. Också det gäller oss alla.
"Ta bort armen" är möjligen ett uttryck för just detta. "Jag orkar inte MYSA med dig varenda gång du vill det! Det får du fixa själv!"
Så fixa det själv. Ta vad du vill ge
