Ja, jag tycker att det är lite tråkigt att man inte kan kommentera...Lua skrev:Nu hamnar vi lite ur spår men det är ju i alla fall på Kackelforum
Mamasamueli: jag har läst din blogg och funderat mycket på den. Jag kan inte svara där eftersom de inte tillåter anonyma kommentarer. Därför en liten kortis här:
Jag tycker att man ska vara lite försiktig med vad som är/har varit "naturligt". Det har varit extremt olika under olika tidsperioder och också beroende på var i världen man befinner sig. Det "naturliga" ute på fältet har varit att bära eller att lämna barnen kvar med en amma. Det "naturliga" i vissa delar av det kalla norden har varit att dra barnet bakom sig i en akkja när man förflyttade sig. Det "naturliga" för den mamma som hade innejobb i grotta eller senare långhus var kanske att lägga barnet bredvid sig. Vad som anses naturligt är alltså beroende av tid och plats.
Om man ändå ska våga sig på någon minsta gemensamma nämnare över tid och plats så är det: barnet inlemmas i den verklighet som gäller för föräldern, oavsett om det är arbete på risfält eller nomadliv i kalla Norden. Först med industrialismen har barnen hamnat utanför samhället. Därför tror jag att det är som Anna W säger: barn mår dåligt av dagens direktiv att det är barnet självt som ska bestämma när det ska äta, sova o.s.v.
Därmed inte sagt att man inte ska bära sitt barn! Närhet är jätteviktigt, liksom rörelsefrihet, sömn, mat, frisk luft, skratt...
Kram från Lua.
Jag vet inte vart jag ska vända mig för att reda ut det. Nån annan som bloggar på blogspot och kan ge råd?Men vi kan väl kackla lite här då!
Som du ser i min remsa längst ner så är jag här på AW:s forum och plockar russinen ur kakan.
Framför allt för att det här är det enda stället där jag kan säga helt ärligt vad jag tycker om dagis! 
Jag följer inte alls barnaboken: vi samsover och ammar fritt till exempel. Jag körde en light-variant av SHNkuren när han var runt 5 månader men lät det rinna ut i sanden eftersom jag inte tyckte att det var så viktigt att han skulle sova i spjälsängen... Så det jag skriver i min blogg är inte precis barnaboks-inspirerat utan mitt eget hopkok! Jag hävdar med bestämdhet att ingenting någonsin kan vara svart eller vitt i föräldraskapet. Därför vill jag varken kalla mig AP-förälder eller barnaboksmamma, och jag är också rätt skeptisk mot att köpa helt "kit", en hel metod. Den som helt fullt ut följer barnets "nycker" om när det vill äta/sova etc upptäcker nog så småningom att det inte funkar för MIG - när ska jag sova då?? Efter ett tag försöker man nog forma barnets rytm litegrann själv. Samtidigt tycker jag att det kan gå för långt åt andra hållet. Själv tycker jag att AW:s "smekmånad" innan man börjar med standardmodellen är lite snålt tilltagen
utan jag ville kosta på mig minst 5 månader innan jag styrde upp sömnen. Och maten blev det inte någon ordning på förrän vid 14-15 månader... eller nja, det är nog ingen ordning än..Hur man vill göra med sitt barn måste man ju avgöra själv. Människan är ju väldigt anpassningsbar, det är väl därför vi kan leva i så vitt skilda miljöer som öknar och polaris. Barn är också bra på att anpassa sig. Men hur man än vänder och vrider på det så anser jag ändå att när barnet föds är det "programmerat" till vissa grejer - tex suga på bröstet eller bli buren. När vi inte svarar på dessa behov så skriker barnet. Det slutar skrika om vi svarar på behovet ELLER ger något som ersätter "originalet" - till exempel napp i stället för bröst. Barnet fortsätter skrika tills det blir nöjt helt enkelt, och det är upp till dig som förälder att avgöra hur du ska svara på skriket.
Ojdå, det här blev visst en riktig uppsats....
Och jag vet inte om min poäng har kommit fram heller... Lite kortfattat:* Jag tror på det "naturliga" beteendet och naturliga behov
* Men man kan svara på det med "äkta vara" eller ett substitut.
I frågan om att bära eller inte bära så är behovet att bli buren, originalåtgärden att bära, substitutet är babysitter som gungar eller vagn som skumpar, kompletterat med en snuttefilt som ersätter kontaktbehovet. Typ!
'
I Gietkkan alltså 