ADHD/Existerar väl ej, men hur hjälpa?

Samtalsforum med barnen i fokus
silver
Inlägg: 21
Blev medlem: ons 10 jan 2007, 23:19
Ort: gbg

ADHD/Existerar väl ej, men hur hjälpa?

Inlägg av silver »

Hej. Nu har jag några frågor igen... Senast om läggning och mat.
Läggning fungerar superpt nu och mat sådär. Men tack för all god hjälp!!
:lol:

Nu är det så att min dotter på 5 år i mars varit ett änglabarn fram till 3 3-5 år. Såklar hon är änglabarn idag med, men det är mycket som inte fungerar hemma. 3 år gammal flyttade vi från hennes hemort i Danmark till vår nuvarande adress i göteborg och då var ju både flytt och språk, nya människor och nytt dagis mycket förändring för henne. Men det gick bra...ett tag. Sedan började vi bli inkallade till möten på dagis där de observerat ett beteende de ansåg borde följas upp med terapeft. Hon hade vi 2-3 tillfällen sparkat och slagit barn och inte slutat vid tillsägelse. Då hade f-sklärarna pratat länge och allvarligt med henne och pekat ut henne inför grupp. (fått sitta i skamvrå typ), och inte fått leka vidare med de andra barnen. Ok visst ska de lära sig konsekvenser av sitt handlande, men förstår verkligen 3-4 åringar det? Nåväl, fler inkallningar blev det, och jag röt ifrån och ansåg att hon blivit kränkt och att hon var för liten för att förstå vidden av sitt agerande (div vikarier hade varit inblandade och rört om i barn gruppen). Jag drog in BVC som också ansåg att beteendet var nog lite väl hårt för några enstaka handlingar. Vi bytte dagis, och senare visade det sig att fler barn slutat. Nåväl, nytt dagis, waldorff, mycket bra och förstående fröknar. MEN...nu har beteendet upprepat sig: De anser att hon har ADHD liknande beteende, Rastlös, Lyssnar inte, springer ifrån dagis (lurar gärna med andra barn), hon har gjort det 2 ggr med mig, men aldrig efter det. -Ja sa från ordentligt!. Hon får utbrott , kan inte följa grupplek, vill gärna styra och bestämma, och man får INTE avbryta hennes lek (lever sig in MYCKET). Hon leker inte bra med barn i samma ålder, men däremot mindre 3 åringar kladd bajs och kiss lekar, -Härligt, men fortfarande in i 5 års åldern? -Hon har OFTA ont i magen............

Hemma har hon fått en lillebror 1 år, mycket bråk mellan mamma o pappa, påväg o separera. Pappa som inte hjälper till hemma och inte visar mycket uppmärksamhet till vår dotter. Mamma tar hand och och leker med barnen.
Vår dotter är.. älskvärd, social, (nästan överdrivet), hårdhänt ibland, visar stor empati, MKT bestämd och säger- säger jag nej så menar jag nej ,om hon bara visste hur rätt hon har, men hon är ju bara 5 år..?! men som sagt...mycket förtvivlade utbrott. Äter dåligt. Pappa som tjatar massa på henne. För övrigt äter vi inte ihop med pappa längre, mycket lugnare för oss utan tjat.

Hon älskar sin lillebror, men är ibland mkt hårdhänt och lyssnar inte på oss.
Övrig familj och vänner anser att hon är "jobbig". De kan inte sätta ord på vad som är fel, men faktum är att snart vill ingen träffa henne. Jag HATAR dömande och försöker stå över det, men åh...nu orkar jag inte med.
Är det fel på oss hemma och är vi för slappa ???? Jag anser inte det, men andra gör det.

ps. Vi går på barnpsyk om henne, men leder ingen vare.

hjäääääääääääääälp. Gråter så för att det smärtar o se henne så förtvivlad.

:cry: :cry: :( :evil:
Children is said to be the angels, infact, nothing among the utterances allowed to man is felt to be so divine. It brings us near to the infinit.
Krümel
Inlägg: 620
Blev medlem: fre 10 dec 2004, 12:28
Ort: Borlänge

Inlägg av Krümel »

Hej och välkommen!
Du kommer säkert att få många bra svar av de som vet mer än jag men jag tänkte börja med att ställa några frågor om det går bra? Om du kan svara på dem så är det lättare att ge fler råd sen. :D

Måste hon vara på dagis om hon har ett litet syskon hemma? Hon kanske skulle må bra av en liten paus. Det är ju inget måste även fast hon är 5 år. Det är så mycket prat nu om att man måste börja med uppfostran, att vänja barnen vid ditten och datten så tidigt för annars vet man ju inte hur det blir sen, ungefär. Det är ju inte sant eftersom barn utvecklas i sin takt och vissa barn behöver lite mer tid än andra för att mogna.

Vissa barn är väldigt känsliga för socker och snabba kolhydrater och blir verkligt "speedade" av det. Det är ju förstås svårt eftersom det finns snabba kolhydrater i det mesta som barn brukar tycka om men man kan ofta byta till fullkornsprodukter eller tex Dinkel istället för vetemjöl utan att de märker det.

Är hon inolverad i skötseln av lillebror och även för övrigt med olika sysslor hemma?

För övrigt undrar jag om du har läst kapitlet Fostran i Barnaboken? Jag tycker förstås att hela Barnaboken är underbar literatur och det bästa är att läsa hela för att få en helheltbild ;-) Förutom fostran tycker jag också du ska läsa om de olika åldrarna. Fyråårsåldern är tex den stora "rymmaråldern" och 5 år är inte så mycket mer än 4 år! :D

Jag tycker också det låter som om ni haft otur med ett dåligt dagis och dåliga fröknar. Usch och fy.
Sen om det finns ADHD, det vet jag inte. Klart är nog att jag enligt min begränsade erfarenhet tycker att det finns barn som är lite "svårare" än andra barn. Men med rätt bemötande tror jag att ni kommer att klara upp den situation ni är i nu!
Mamma till lilla prinsessan, 17 Februari 2005 och lilla prinsen, 27 Juli 2007. Har följt standardmodellen från start med båda.
silver
Inlägg: 21
Blev medlem: ons 10 jan 2007, 23:19
Ort: gbg

ADHD??

Inlägg av silver »

Tack för ditt svar, och förstår att mer info behövs...jag är bara lite desperat ...

Jag ska svara på dina frågor här:

Måste hon vara på dagis om hon har ett litet syskon hemma?
Jag har en liten på ett år hemma, och arbetar även lite som lärare och är konstnär på halvtid...hm..hur går det ihop...?!. Konsten jobbar jag med på kvällar och helger men inte så mycket det senaste året så klart. Men jag har bara ett hemskt kluvet liv, kan inte sluta tänka/jobba. Min
dotter på 5 år började faktiskt dagis då hon var 10 månader...usch...men jag studerade då, och hon var inte på heltid. (Dåligt samvete). Så jag vet hon behöver paus och det får hon. Hon är hemma när jag har tid och saknar henne. Önskar jag kunde vara med henne oftare. Lämnar 9 eller halv 11, och hämtar vid 3. Så hon har inte väldigt långa dagar. Nu måste oxå min minste börja dagis....1 år. För jag måste ut och tjäna pengar. Så rik är jag inte. Men jag tror du har rätt. Hon behöver vara hemma mer.

Vissa barn är väldigt känsliga för socker och snabba kolhydrater och blir verkligt "speedade" av det.
JAA. Hon är MYCKET överkänslig för socker och konstlade ämnen som finns i mycket skräp godis och annat. Vi är försiktiga med det. Och märker direkt när hon tagit en chokladbid.. Hon får alternativt godis och mycket ekologisk mat.

Är hon inolverad i skötseln av lillebror och även för övrigt med olika sysslor hemma? Ja. Kanske inte så mycket med lillebror, men lite med hemmet. Men vet hon vill och kan göra mycket mer!.

För övrigt undrar jag om du har läst kapitlet Fostran i Barnaboken? Nej. Den boken har jag inte läst. Går inte att köpa här, men kanske på biblioteket. Eller finns det i bokhandel... ska undersöka.
Jag läser ganska mycket, men tyvärr är jag ensam förälder om det, och intresset att införa nya regler (som jag ändrat massor för att få det bättre hemma) är på noll. Så det blir nog en det dubbla budskap hemma är jag rädd.
Children is said to be the angels, infact, nothing among the utterances allowed to man is felt to be so divine. It brings us near to the infinit.
miniz
Inlägg: 2164
Blev medlem: sön 20 aug 2006, 17:07
Ort: Frankrike

Inlägg av miniz »

Hej.

Ville bara länka den här texten åt dig. Den handlar om social delaktighet.

http://www.annawahlgren.com/index.php/v ... barnaboken

Hoppas du får tag i Barnaboken :heart: snart, den är a-o hemma hos oss.

Maria
fem älsklingar
nov-03, sep-05, feb-08, feb-10 och nov-12.
Gäst

Re: ADHD/Existerar väl ej, men hur hjälpa?

Inlägg av Gäst »

Hej Silver!

Jag vill också passa på att hälsa dig varmt välkommen till forumet! :heart:

Det första jag skulle vilja be dig att göra, är att gå in och läsa på forumet under rubriken "Frågor och svar - IAHP". Där berörs bland annat diagnosen ADHD och du har många människor att rådfråga om just detta.

Nu säger jag verkligen inte att din dotter HAR ADHD, men det kan vara till hjälp för dig att läsa om diagnosen, vad den står för och vad man kan göra för att hjälpa. Eftersom du skriver i din rubrik "ADHD/ Existerar väl ej...", tror jag att det vore bra för dig att diskutera med någon på IAHP-forumet. Det är nog dock ingen här som menat att diagnosen inte existerar. Däremot har jag tolkat det som att det finns tankar om att barn som tex inte får den sömn de behöver, eller som på annat sätt upplever tillvaron jobbig, kan uppvisa "symptom" som LIKNAR ADHD. Som om de blir utagerande och oroliga av det som är jobbigt inuti dem.

Den spontana tanke jag får när jag läser din beskrivning är att flickan behöver lugn och ro. Backa, gå tillbaka till ett liv utan påfrestningar och förändringar! Utbrotten, och den dåliga aptiten, och den onda magen, tycker jag visar att hon försöker säga "stopp! håll om mig! tjata inte på mig, döm mig inte, ge mig lugn och ro!!" Det finns några liknande trådar om liknande frågeställningar, som jag ska leta upp och länka till dig. Jag tror det är där ni måste börja. Du frågar om det är fel på er, och om ni är för slappa. Och då vill jag svara: Nej, det handlar inte om att vara slapp, utan mer om att vara BÅDE förstående och gränssättande. Det finns massor att läsa om detta på forumet, och i Barnaboken som Krümel skrev. Jag hinner inte beskriva det så långt nu, men superkort tror jag det handlar om att:
- visa henne att hon VERKLIGEN behövs (genom den sociala delaktigheten)
- ge henne verklig lugn och ro, tex genom att dra ner på/slopa dagis ett tag och låta henne till fullo njuta av familjens gemenskap
- ge henne en tydlig struktur på dagarna, så att tillvaron blir förutsägbar, tydlig och trygg för henne
- se till att hon sover sina 12 timmar
- förstå henne mer än er själva. Hon verkar vara en känslig själ som genomgått stora förändringar, mött en tuff vuxenvärld (dagis), och mamma och pappa är inte glada fast hon kanske inte riktigt förstår varför. Hon är som en spegelbild av allt detta. Även om ni föräldrar inte har det så bra och kanske snart kommer separera, så vore det fantastiskt om ni kunde finna en gemensam väg att möta er dotter. Även om det kan verka hopplöst, tror jag det är jätteviktigt att pappan blir mindre hård, och mer bemötande i sitt umgänge med sin lilla dotter.
- OCH undvika socker. Jag känner till flera barn med liknande beteende som blivit hjälpta av en sockerfri kost. Även detta kan du hitta här på forumet. Jag ska försöka hitta en länk, annars kan du söka på "socker" tex.

Jag har inte alls blivit så konkret som jag ville, men som sagt, du kan kanske läsa länkarna och skriva igen! Vi ska göra allt för att försöka hjälpa er,
kram från Åsa
silver
Inlägg: 21
Blev medlem: ons 10 jan 2007, 23:19
Ort: gbg

Inlägg av silver »

Tack för svar och stöd!!!!!!!!

Jag blir så glad...och rörd.

Jag glömde tala om att lillebror är hjärtsjuk sedan han var 1 v. Och enligt Bvc bär hon också omkring på den sorg vi föräldrar bär på. Hon är nog väldigt rädd om sin lillebror egentligen, att han ska bli sjuk igen.


Vi borde nog dela glädje och sorg mer kanske, synd bara hon får se mamma ledsen så ofta.
Children is said to be the angels, infact, nothing among the utterances allowed to man is felt to be so divine. It brings us near to the infinit.
Gäst

Re: ADHD??

Inlägg av Gäst »

silver skrev:Men jag har bara ett hemskt kluvet liv, kan inte sluta tänka/jobba. -----
----- Hon är hemma när jag har tid och saknar henne. ---

----Men vet hon vill och kan göra mycket mer!. [/color]

-----Så det blir nog en det dubbla budskap hemma är jag rädd.
Hej igen!
När jag skrev först, hade inte ditt andra svar kommit in....
Det låter som om du har mycket att ta hand om, och jag förstår verkligen att det är kämpigt. Och du ska ha all heder av att vilja förändra situationen!

Men det som du beskriver som svårt ÄR också det som behöver förändras för att underlätta för barnen. Att ditt/ert liv är kluvet och att det blir dubbla budskap hemma, ökar den känsliga dotterns förvirring. Att hon får vara hemma från dagis när du har tid och DU saknar henne, verkar bakvänt för mig. HON behöver vara hemma och ha en strukturerad och lugn tillvaro med dig, er. Kan pappan stå för en del av försörjningen, eller är det du som har hela ansvaret?

Det som är så bra med den strukturerade tillvaron och rutinerna, som Anna Wahlgren beskriver, är att det tillåter dig att vara hemma med mer än ett barn i taget. Livet blir greppbart, när dagen är på förhand bestämd och ordnad (i ett schema!). Tex, väckning en viss tid, frukost tillsammans, arbetspass efter frukost (dagens tvätt, disk, bäddning av sängar osv, hon kommer älska det!). Efter det kanske utevistelse någon timme före lunch. Sen lunch (som ni lagar tillsammans). Efter lunch sover lillkillen, och hon vilar (med band, eller bok tex). På eftermiddagen litet mellanmål, ev. mer utevistelse, eller mer sysslor i hemmet. Sen middag (där hon tex fixar dukningen).Sen badas lillebror (och kanske dottern också..). Nattsaga (eller annan rutin). Sova natt 12 timmar.

Vitsen är att barnet tas med i alla skeden av dagen, alla sysslor, alla "måsten", alla nöjen. Ett sätt att komma igång med samarbetet är att säga "vet du, nu när du blivit så stor, så ska du få göra EGNA sysslor här hemma!". Berätta det som värsta nyheten. Fråga henne vad hon vill göra, lyssna och kom tillsammans fram till några saker som ska göras varje dag. Kanske kan ni skriva upp sakerna på en lista! Det kan tex vara duka, hjälpa lillebror med badningen, vattna blommor, ställa fram toapapper. Vilka små saker som helst, som hon ska göra och få rikligt med beröm för.

Jag läste att ni tog tag i nattningen, toppen! På samma väldigt konkreta vis kan ni komma långt med andra problem (om mamma och pappa har samma linje!). Vill du beskriva några typiska situationer som blir jobbiga? Kanske tex hur hennes senaste utbrott har avlöpt, eller om andra situationer, tex när hon blir orolig och svår att hantera. Då blir det lättare att hjälpa!

:heart: Åsa
Gäst

Inlägg av Gäst »

Oj, vi parallellskriver visst! Nu missade jag ditt svar igen...
Oj, hjärtsjuk :cry: :cry: . Det är säkert som du säger, att hon bär även detta på sina små axlar. Pratar ni om detta? Vet hon om hur han mår (och jag hoppas verkligen innerligt att han mår bra!).
silver
Inlägg: 21
Blev medlem: ons 10 jan 2007, 23:19
Ort: gbg

Inlägg av silver »

jag ska försöka förklara en jobbig dag för min dotter.

Stress på morgonen, mamma trött för lillebror varit ledsen och vaken på natten. Stressa i frukost, små spring till dagis.... pappa är nämligen på jobb.

vem får inte en dålig dag av det? Men hur går allt ihop när man är ensam med 2 barn på morgonen och man har tider o passa, alla ska ha på kläder o äta. Hur klarar andra det? Jag har börjat komma senare med henne ibland och då får vi lugna och trevliga starter på dagen. Nu har jag bestämt att hon ska vara hemma några dagar från dagis, och fröknarna var mycket förstående och gav andra tips som ingen tv, dra ner på leksaker, struktur och städa hennes rum innan hon går och lägger sig (så hon vaknar till rent rum). Nu hade vi redan infört mycket av detta, så vi var redan på god väg. Jag har även sedan några veckor börjat massera fötter och ben på henne innan hon somnar, ofta somnar hon av det, men lugnande är det iallafall. Förut kunde hon hoppa upp och ner, ligga o rulla runt och pusta o stöna fram till 11 på kvällen. Nu (sedan 1 mån tillbaka) somnar hon 8. Och sover hela natten gott. Vi är överlyckliga. Tack för hjälpen! Hon behövde bara hjälp att somna.

När hon är trött, får hon lätt utbrott. Hungrig, och påväg o bli sjuk ätit mycket socker. Men det får väl alla barn. De utbrott vi oroar oss för är när hon "låser" sig. Det är ett tillstånd som jag kan känna kommer någon minut innan. Det kan vara att hon blir störd i lek, eller trött på lillebror, eller känslokaos. Då blir hon blek och håller krampaktigt i det hon just lekt med (kan vara lillebror och dagisbarn) men även leksaker, kläder osv. Käkarna går i hop och inte ett ord kommer fram. Ögonen fixerar sig och blir röda, inga tårar. Så sitter hon och håller krampaktigt i det hon har framförsig. Jag måste bända bort henne och bära (släpa) in henne på rummet och där får hon vara tills hon kommer tillbaka och ber om ursäkt. (för ofta slåss och sparkas det när jag griper in). Det tar bara 5 min, och då är det som bortblåst. Hon säger förlåt (till lillebror först) och mig sen. Så är hon glad.
Jag har sett andra barn ha utbrott, men hennes är liksom inne i en bubbla.
En gång fick hon nog det värsta utbrottet på ett varuhus. Men då var det mer ett "vanligt" utbrott för att hon inte fick ett par hårspännen. Men hon skrek sparkade och bet mig längre än någonsin. Jag sade ingenting, bara bar ut henne och satte henne i bilen. Körde hem. Då var det över. Så det var nog allt på en gång det dagen.

Hon hade mycket nattskräck mellan 2-4 år. Hon fick homeopatisk med. för det och hjälpte varje gång. Hon har börjat kissa på sig på dagis igen. Slutade för 1 1/2 år sedan.... Dagis sa det kunde vara ny fröken, urinvägsinfektion osv. Urinv. kurerade vi, ny fröken verkar bättre, så det ska nog gå bra. Men oj vad känslig dotter vi verkar ha. Hon klarar inte av för många aktiviteter på samma dag. Då blir det kaos och utbrott (bubble utbrottet).

Lillebror är matallergiker. Ska undersöka henne oxå snart. Läkaren sade att barn med mat allergi, kan ha samma beteende som ADHD barn. Så...vi får se vad som händer. Iallafall, så har idag varit fantastisk. 1 litet bubble utbrott bara, och hon har fått hjälpa till o måla vägg, tömma diskmaskinen, skura badkaret innan bad och laga pannkakor. Jag tänkte det var lite mycket att börja med, men oj vad snabb hon var att nappa på sysslor!

Rutiner jobbar jag på, men jag är tyvärr dålig själv på det så det känns som en dubbel kamp. Själv gick jag ofta förr en hel dag utan mat o dricka (när jag arbetar (konst).) Så jag har ändrat på mycket, barnen får det dom behöver och ska ha, men jag hamnar tyvärr utanför. Men det ska bli bättre.

Tack för så snabba svar!!!

Jag är glad i dag, för min dotter har varit så glad idag!!!!! Vi har skrattat mycket. Och hon skrattade gott åt att hon kunde skratta och gråta SAMTIDIGT. Hihi. Ja det går ju faktiskt.





:lol:
Children is said to be the angels, infact, nothing among the utterances allowed to man is felt to be so divine. It brings us near to the infinit.
silver
Inlägg: 21
Blev medlem: ons 10 jan 2007, 23:19
Ort: gbg

Inlägg av silver »

Glömde tala om hur det var igår. Hon sov över hos moster (för att hon ville). Och lekte sedan med en kompis på fm ute. Sedan gick de på fik. och då började det krypa i henne. Jag kom för att hämta henne, och då berättade min syster att hon inte ätit på heladagen . Bara ytterst lite. Hon tycker det är så jobbit med mat utan för dagis/hemma. Så då var det på väg kände jag, utbrottet alltså. Hon hade slagit kompisen med pinne över ögonen, moster tagit henne bort och pratat lugnt med henne om att sådant gör ont osv. Hon menade de haft ett bra samtal. Men som sagt, när jag kom släppte känslorna.

Det är kanske så att hon helt enkelt inte klarar flera saker på en o samma dag.
Jag vet inte riktigt, vad tror ni? :oops:
Children is said to be the angels, infact, nothing among the utterances allowed to man is felt to be so divine. It brings us near to the infinit.
Krümel
Inlägg: 620
Blev medlem: fre 10 dec 2004, 12:28
Ort: Borlänge

Inlägg av Krümel »

:D
Vad skönt att du märker en del framsteg och att hon gillade den "sociala delaktigheten". Fortsätt med det tycker jag och lägg till sysslor som är helt hennes egna. Kanske tex tömma soporna och gå ut med dem när det är fullt?
Låter jobbigt med stressiga morgnar.
Skulle du kunna kura lillebror tror du eller finns det något skäl för att inte göra det? Man är ju onekligen både gladare och mer tålmodig som mamma när man är utsövd!

Onekligen låter det ju som om din tjej behöver rätt strikta rutiner och helst så mycket lugn och ro som möjligt. Lagom med aktiviteter inom rätt fasta ramar är nog att rekommendera. Jag kan också tycka det är svårt men det är värt det tycker jag!
Går det att försöka bryta in i konfliktsituationer innan din tjej får utbrott tror du? Tex. avleda med att du behöver hjälp med något? Det är förstås svårt att alltid vara med när hon leker med kompisar och omöjligt om hon är på dagis.

Jag funderar lite på maten. Jag skulle dra ner drastiskt på kolhydraterna om jag vore du. titta gärna på olika GI-recept men var inte rädd för att använda mer fett till din dotter. Smör och grädde skulle jag prova att ge henne en hel del. Och helt bannlysa vetemjöl faktiskt! Dinkelmjöl är mycket bättre och man kan ersätta vetemjöl rakt av med det, tex till pannkakor. Det är lite dyrt men det är det värt tycker jag.

Visst är det svårt att lägga om matvanor och införa rutiner osv. men det är ju för ett gott syfte och du har ju märkt av själv att det är viktigt. Kanske värt att sätta en klocka (eller mobilen) på ringning så ni vet vad som gäller allihop! Lycka till fortsatt också.
Kram
Mamma till lilla prinsessan, 17 Februari 2005 och lilla prinsen, 27 Juli 2007. Har följt standardmodellen från start med båda.
annawahlgren
Upphovskvinna SHN-kuren 1942-2022
Inlägg: 15366
Blev medlem: mån 22 nov 2004, 22:46
Ort: Gastsjön

Inlägg av annawahlgren »

silver skrev: Då blir hon blek och håller krampaktigt i det hon just lekt med. - - Käkarna går i hop och inte ett ord kommer fram. Ögonen fixerar sig och blir röda, inga tårar. - - Jag måste bända bort henne och bära (släpa) in henne på rummet och där får hon vara tills hon kommer tillbaka och ber om ursäkt. (för ofta slåss och sparkas det när jag griper in). - - Hon säger förlåt (till lillebror först) och mig sen.
:D Välkommen är du :lol:

:D Tack alla, som svarat så suveränt :idea:

:D Jag vill inte lägga sten på börda, absolut inte (fast jag gör det i alla fall - förlåt, om du kan :roll: ). Me om du tänker efter, och allvarligt talat - vad är det hon ska be om ursäkt för :?: :!:

Och varför får inte barnet bra mat på regelbundna tider :?: Det har inte - borde inte ha :!: - någonting alls med dig att göra.

Jag ser henne som både underkänd och förvisad (varför på dagis när du är hemma :?: ) och hennes reaktioner som fullt logiska och högst begripliga. Att krampaktigt klamra sig fast betyder just - att krampaktigt klamra sig fast :cry:

Att inte äta - förståeligt det också, i avsaknad av både rutiner och glädje kring maten som hon är - betyder till slut att inte vilja leva :!:

Lilla flickan borde få börja om från början, om du förstår vad jag menar.

Hon befinner sig i ett tillstånd av mer eller minde konstant vanmakt, och ett barns reaktioner på vanmakt brukar vara mer än tillräckligt för en ADHD-diagnos :cry: :cry: :cry:

Vill du verkligen ha "hjälp" med det och stämpla henne för livet :?:

Naturligtvis inte :!:
:D Nio barn, arton barnbarn, tre barnbarnsbarn och några tusen nästanbarn :!:
Anna Wahlgren 6 Oktober 1942 - 7 Oktober 2022
Gäst

Inlägg av Gäst »

Hej Silver!

Jag ska försöka svara lite mer konkret den där gången, utifrån situationerna du beskriver.
Annas meddelande är rakt, men så jättebra! Du är ju på god väg här, men jag vill bara ge all pepp jag kan för att ni ska gå hela vägen nu när ni börjat! =D>

För att gå direkt till din fråga om hon bara klarar en aktivitet på en och samma dag... Jag skulle vilja säga att hon inte klarar någon aktivitet, förutom rutinerna, den vana miljön, rörelse i naturen... Man kan se situationen som om det vore en vuxen som blir utarbetad. Det krävs tålmodig och lång vila och rehabilitering för en vuxen, och för ett barn också! Annas råd om att backa bandet är så viktiga därför. Backa till noll stimulans, bara ni, delaktigheten, förståelsen, att få rå om lillebror som hon är orolig för, och mat- och sovklockan som ska sitta som en smäck! (Och ni ÄR ju på god väg, så det är toppen!) När kan ni då långsamt börja öppna upp världen för henne igen? När den onda magen, dåliga aptiten, utbrotten inte finns, skulle jag säga. Kanske kan du prata med moster och pappan om det här, så att hennes närmaste är med på noterna...?

Jag tycker ert dagis verkar medvetet och bra. Att inte titta på TV är så bra, eftersom de rörliga synintrycken kräver mycket av hjärnan. Att lyssna på sagoband, eller bok, är så mycket bättre för en vilopaus! Det låter jättebra att ni är hemma nu :) ! Om hon måste gå på dagis sen, finns det kanske en liten möjlighet att hon kan få bara ett par superkorta dagar varje vecka? En fråga: är dagis inbegripet i kostfrågorna? Det brukar vara mycket socker på dagis, ju...men på Waldorf är det kanske vettigare? Som Krumel sa, så kan ni och dagis se upp med alla dolda sockerkällor. I vetemjöl, färdigmat (korv, köttbullar, såser, bröd, ja överallt!) finns det ju tyvärr stora hemska sockertjyvar.

Kan pappan ta del av det som skrivs här? Jag tänker att du kan behöva hjälp med goda argument.

Så fint att hon nappade på sysslorna! Hon blir lättad! Jag tror inte att sysslorna kommer bli en "börda" för henne, en aktivitet som kräver för mycket på samma sätt som dagis eller utflykter på stan. Eftersom ni arbetar tillsammans i lugn hemmiljö med dig och lillebror (de viktigaste i hennes liv!), snarare hjälper det henne att känna meningsfullhet och lugn. Livet får en riktning. När ni gör ert schema för att det ska bli lättare med dagsrutinerna, kan du tänka på "den tomma tiden" också! Den glömde jag att skriva om förut. Vi behöver stunder varje dag för att blicka in i oss själva, bara vila, fokusera på någon egen lek eller pyssel. Anna W kallar detta för ensamlek, och det kan du söka på här på forumet. Principen är att man drar sig undan från barnet ett tag, och ser till att man är fullt upptagen med något superviktigt. Barnet lämnas helt i fred i eget rum, kort och gott, och uppmanas att ta sig för något på egen hand. Efter stunden (kanske lite kortare i början, sedan allt längre) återförenas man glatt och fortsätter där man var!

Sen till utbrotten. Jag förstår verkligen att det måste vara jättejobbigt att se henne reagera så, och att ni kan känna er hjälplösa. Men som tur är, är ni inte det! För det första gäller det att förebygga, så att inte utbrotten ska uppkomma. Och vägen till det är råden du fått här i tråden. Det är inget FEL på henne för att hon får bubbleutbrott, men det är FÖRSTÅELIGT. Förstår du skillnaden? Det är en reaktion, en stressreaktion.
Om hon biter dig som hon gjorde i varuhuset tex, är ju bita något man inte får göra. Det är förbjudet att göra illa andra, eller att såra andra verbalt! MEN, om hon biter för att hon är i ett utbrott som har sin grund i att ni inte förebyggt, då måste förståelsen komma främst tycker jag. Föra henne i lugn och ro, bara hålla om, vagga henne i famnen. Inga förebråelser alls, någonsin. Inga krav på ordet "förlåt". Varför? Jo, för det förstärker hennes frustration, snarare än underlättar för henne. Hon måste be om ursäkt för ett beteende i en situation som hon inte kunde ta sig ur på egen hand.

Ett exempel:
Säg att hon blir arg över något, att hon inte får ha tunn tröja istället för vinteroverall mitt i vintern tex. Det eskalerar, bråket mellan er och henne. Hon går i taket och börjar slå och bita. Ni blir urarga och kräver att hon ska säga förlåt till er. Hon säger förlåt. Hennes känslor av att ha gjort fel finns ju ändå kvar efteråt, och hennes besvikelse över att det inte gick att reda ut det jobbiga på ett bättre sätt finns kvar. Frustrationen inne i henne plussas på för varje gång det händer.

Vad kan man göra istället? Tricket är att försöka hjälpa henne att göra rätt, på ett sätt som inte skuldbelägger henne. Förebygga, förebygga först! Sen, när en jobbig situation ändå kommer krypande, finns det flera "verktyg" att använda sig av (jag radar upp några här, jättekortfattat. du kan söka på orden, eller så kan du fråga vidare om du vill)
:arrow: gå i pakt med barnet
Overallexemplet: Man ställer sig på barnet sida, och FÖRSTÅR. Säger "nä fy bövelen för den tjocka overallen. Och kolla MIG, ser du vilken jättetjock jacka JAG måste ha på mig?? Nej det är inte roligt det här med stora kläder. Vet du, när jag var liten hatade jag overall. En gång sprang jag ut utan nånting på mig :roll: , kan du tänka dig hur kallt det var om tårna...fniss fniss"
:arrow: avleda
Man hjälper barnet att komma ur situationen genom att helt enkelt bryta och leda det in på något konstruktivt: "Vet du vad, det är faktiskt en jätteviktig grej i köket som vi behöver göra. Gissa vad? Jo, vi ska göra pannkakssmet. Kommer du ihåg hur man gjorde?" Rösten är saklig och glad, inte ilsken.
:arrow: varna
Slåmedpinnepåkompisexemplet: Man underkänner ett beteende, inte barnet. Inga ord om hur jobbigt barnet är, eller långa haranger om vad man gör och inte gör. Det som ska gå fram är att du på inga villkor går med på att hon slår. Sätt dig på huk, titta henne i ögonen. Säg: du slår ingen annan människa. Punkt, kort meddelande bara. Led in henne på nåt annat, utan krav på förlåt.
:arrow: in case of emergency: förvisa
En situation som ni inte kommer ur (inget vanmaktsutbrott dock, för då är det den mjuka linjen med värme som behövs). Istället för att säga hårda dumma saker som förvärrar, säger man (sakligt, utan ilska på rösten): När du gör så, så kan vi TYVÄRR inte vara tillsammans. Du får vara på ditt rum ett tag, så ses vi när du är färdig. Någon minut i ensamhet, innan du hämtar henne glatt och tar med henne på nya äventyr. Inte heller här nåt krav på förlåt, utan barnet är bara välkommet in i gemenskapen när man hämtat andan igen. Och barnet blir lättat, för det fick hämta andan och välkomnas utan några moralkakor.

Ja det var det...Jag ber verkligen om ursäkt om det blev lite långt. Du har så mycket god vilja och vill så gärna hjälpa tjejen. Kram till er alla,
Åsa
silver
Inlägg: 21
Blev medlem: ons 10 jan 2007, 23:19
Ort: gbg

Inlägg av silver »

Hej Anna, så trevligt att bli läxad av dig :lol: . Det är just det jag vill.
Konstruktiv kritik. Någon som faktiskt talar om hur det är. Jag har försökt i flera år att få hjälp men människor verkar vara rädda för att tala om hur det är.


Min dotter ber om ursäkt av sig själv. Det lärde hon sig flitigt på hennes förra dagis redan när hon var 3. Om det hänt något på dagis kom hon hem och upprepade i flera dagar att det inte var meningen det som hänt på dagis. Vi försökte på alla sätt stötta henne och enligt mig var hon utsatt för kränkning och hot av lärarna, och fick sitta med dockor och förklara hur och varför hon slagit/sparkat och peka ut ett känslokort motsvarade det hon känt under händelsen. Hon var 3 år..... Olyckligtvis pekade hon ut "glad" kortet. Och...hon fick vara hemma mycket då, och byta förskola snabbt.

Givetvis måste hon inte be om ursäkt för att hon har utbrott hemma, men om hon sparkar lillebror hårt flera gånger då måste jag ju dra bort henne och visa att det är fel. Då får hon be lillebror om ursäkt.
Alltså...det här händer INTE ofta. Men såklart ibland att de bråkar om leksaker och annat, men det är inget jag
överreagerar på och skickar henne på rummet för.

Hon får faktiskt bra mat. Och inget vanligt godis. Bananchips och kanske lite popcorn på lördag. Så det var länge sedan vi insåg att socker och ophelia inte var en bra kombination. Men fasta rutiner och struktur. NEJ det har hon inte haft. Jag är en dålig mamma där. Men kämpar för det och i ett halvår har vi haft det bättre. Vi hela familjen har varit i "koma" första halvåret efter att lillebror kom till världen sjuk. Men nu har vi hämtat oss och orkat ta tag i någon så enkelt





:roll: som rutiner....

Underkänd och förvisad. Hm...den får jag fundera på. :cry: Kan det verkligen vara så? Ja kanske av pappa. Han mår dåligt och saknar empati. Svår karl. Jag önskar att parterapi kan få honom att vakna och inse sitt ansvar. Men jag har inte så mycket hopp kvar. Vår dotter och son är mest jobbigt för honom tror jag. Nåväl nog om det.

Mat går bättre nu sedan vi äter utan pappa. Inget tjat mer och lugn och ro. Vi har roligt vid matbordet, och det är ingen kamp om uppmärksamhet. Pappa har mat problem själv. Så det är nog inte så konstigt att hon tar efter det.

Tack Anna. även om det kändes väl hårt. (VIlle förklara lite mer)...



:oops:

Varför finns inte fler som du och dina här på annawahlgren.com som fattar läget och ryter ifrån. Det behövs mer som er överallt, många barn far illa .
Jag vägrar ge mig, och ska göra allt för att livet ska bli till det bästa för mina barn.
Children is said to be the angels, infact, nothing among the utterances allowed to man is felt to be so divine. It brings us near to the infinit.
Skriv svar

Återgå till "Barnafostran"