Vredesutbrott med huvuddunk!

Samtalsforum med barnen i fokus
Skriv svar
ellege
Inlägg: 16
Blev medlem: fre 17 nov 2006, 17:03
Ort: Nacka

Vredesutbrott med huvuddunk!

Inlägg av ellege »

Hej på er!

Vår temperamentsfulle 14-månaders kille är en härlig filur. Just nu är favoritintressena att diska och att micra. Kul har vi när vi gör det! Mindre kul har vi vid aktivitetsavslut. Är det något kul som han inte är färdig med blir han väldigt upprörd när jag bestämmer att det är slut - inte ett dugg konstigt förstås. Det som gör mig och min man (som är pappaledig sedan 1/11 och får ta mer av detta än jag) oroliga är att han blir så vansinnigt arg! Han slänger sig vrålande framstupa (som Anjas sälgest ungefär :wink: ) och dunkar huvudet hårt i golvet eller i väggen ett par, tre gånger. Det gör ju så klart ont och då vrålar han ännu mer av att det dessutom gör ont.

Vredesutbrotten brukar inte vara så långvariga och det går bra att avleda honom efter en liten stund.

Hur bemöter vi honom när han gör så här?

Hoppas på svar från er!
Mamma till Theodor 051222(kurad vid 11 månader) och Leonard 090317 (kurad vid 6,5 månader)
annawahlgren
Upphovskvinna SHN-kuren 1942-2022
Inlägg: 15366
Blev medlem: mån 22 nov 2004, 22:46
Ort: Gastsjön

Inlägg av annawahlgren »

:D Låt honom bli färdig. Jag tror ni har för bråttom.

Akut lägger man handen emellan, men sedan måste det till kontakt, om du förstår.

Han känner sig överkörd och inte förstådd, och det kan få den bäste att dunka huvudet i väggen :cry:
:D Nio barn, arton barnbarn, tre barnbarnsbarn och några tusen nästanbarn :!:
Anna Wahlgren 6 Oktober 1942 - 7 Oktober 2022
ellege
Inlägg: 16
Blev medlem: fre 17 nov 2006, 17:03
Ort: Nacka

Inlägg av ellege »

Tack för svaret Anna!

Jo, i de bästa av världar har man inte bråttom och Theodor kan i lugn och ro få avsluta det han håller på med... Det går ju inte alltid, men jag ska absolut låta honom diska så länge han vill några gånger när det är möjligt, det tar jag till mig.

Men jag skulle gärna vilja att du utvecklar det där med att det måste till kontakt...men hur? Själv brukar jag försöka bekräfta honom, visa och säga att jag ser att han är arg, och sen försöka visa honom något annat vi kan göra. Det funkar ibland, ibland inte.

Ska berätta om en händelse idag mellan pappa J och lillen (min man återberättade när jag kom hem):

Theodor hade sovit middag. Han blev glad när pappa kom och lyfte upp honom efter att han ade varit vaken och lugn en liten stund. Sedan satte de sig på leksängen (en låg säng utan ben), Theodor i pappas knä , och J tog fram en bondgård som Theodor brukar gilla. Så fort denna bondgård dök upp blev T irriterad och började snart kasta sig bakåt och skrika. Vredesutbrottet eskalerade (min tyckte att det gjorde det av sig självt) och han rullade ner på mattan (av sitt eget åmande och kråmande). Han blev då ännu argare och började ta sig iväg (för arg för att gå) mot sin hylla där han, tolkade min man det som, tänkte dunka huvudet. Då lyfte min man upp honom och höll honom och försökte vyssja lugna honom med mjuka ord. Sedan skrek Theodor och var vrålförbannad i pappas famn i 20-25 minuter, då han var helt slut och bara orkade snyfta lite. Efter någon lugn minut i famnen satte min man ner honom på golvet, tog honom i handen och så fick Theodor bestämma vart han ville gå. Han gick då till vardagsrumsbordet där han hittade någon grej som intresserade. Nu var han lugn och efter en stund åt de mellanmål. Restan av dagen var han på bra humör med några helt normala inslag av frustration i korta stunder. På kvällen somnade han som oftast nu, lätt på någon minut utan protester.

Vi har pratat om den här händelsen idag och jag tyckte att det hade varit bättre att bekräfta honom med ord och handling följt av en ganska snar avledning - "Kolla här! Ska vi ringa/micra/diska/bygga ett torn?!" Jag tänker mig att han är så arg att han inte kan bryta det själv riktigt. Man man tycker dock det är fel att avleda i detta läge, eftersom det verkar vara en sorts belöning för vredesutbrottet - "gallskriker jag och är hysterisk får jag snart göra något extra kul!". Hmm, det kanske ligger något i det....??

Så HUR ska vi bemöte honom när han blir så här himla arg?! Förstår ju att han måste få vara arg, det är ju inte det, men vi vill ju inte att han skadar sig!!!

Tacksam för fler kloka svar!!!!
Mamma till Theodor 051222(kurad vid 11 månader) och Leonard 090317 (kurad vid 6,5 månader)
annawahlgren
Upphovskvinna SHN-kuren 1942-2022
Inlägg: 15366
Blev medlem: mån 22 nov 2004, 22:46
Ort: Gastsjön

Inlägg av annawahlgren »

ellege skrev:Man man tycker dock det är fel att avleda i detta läge, eftersom det verkar vara en sorts belöning för vredesutbrottet - "gallskriker jag och är hysterisk får jag snart göra något extra kul!". Hmm, det kanske ligger något i det....??
:D Med risk för att stöta mig med både dig och den ömme fadern måste jag säga att jag inte tycker om inställningen, attityden, ni har till lilla barnet. Jag vet att den är barnpsykologiskt gångbar i dag: man ska bekräfta barnets känslor - "du är arg, lille vän, jag förstår det" - man ska leka med barnet och hålla det kvar på semesternivå där barnets enda uppgift är att vara lyckligt och låta sig underhållas, och man ska låta barnet bestämma ("och så fick Theodor bestämma vart han ville gå", och man ska - kanske värst av allt, i mina ögon - se barnets "gallskrik och hysteri" som något som absolut inte ska belönas, när det i själva verket handlar om något man inte FATTAR och inte FÖRSÖKER FÖRSTÅ - inte om någon sorts maktkamp från barnets sida och manipulation.

Man ska, kort sagt, hålla barnet kvar i en meningslös tillvaro, där uppgivenhet och vanmakt ska "bekräftas" men inte lösas, än mindre förebyggas.

Förlåt att jag säger det, och jag förstår om du inte blir särskilt glad :oops: :roll: :shock:

Meningen är att man ska vara sitt lilla barns allra bästa vän i världen. Och det tarvar arbete, inlevelseförmåga och stor, ständig uppmärksamhet.

Han blir arg av vanmakt, och det är allvarliga saker. Livet skulle bli så otroligt mycket roligare och mera meningsfullt för honom om han kände att han var behövd - inte alls "bara" känslomässigt behövd utan faktiskt, praktiskt och konkret. Om han kunde säga sig i ryggmärgen (något vi alla behöver, i alla åldrar) att "de andra klarar sig sämre utan mig". Om han vore viktig, på riktigt :!: Dvs för honom riktigt. Och då räcker det inte med att "hjälpa till" och "vara snäll" och bli belönad för att man har varit duktig. Vi talar realia.

Jag kallar det social delaktighet, och det är lika viktigt som någonsin mat och sömn :wink:

Kanske kunde du ta till dig ett annat och för er alla i hela lilla "flocken" mer givande förhållningssätt om du studerade Barnaboken :?: De båda kapitlen om det psykiska välbefinnandet, med bl a beduinlägerallegorin, kanske kunde vara en bra inkörsport :?: :!:

Hoppas jag inte förnärmar dig nu, det är verkligen inte min mening :?
:D Nio barn, arton barnbarn, tre barnbarnsbarn och några tusen nästanbarn :!:
Anna Wahlgren 6 Oktober 1942 - 7 Oktober 2022
ellege
Inlägg: 16
Blev medlem: fre 17 nov 2006, 17:03
Ort: Nacka

Inlägg av ellege »

Tack för svar!

Nejdå, jag blir inte förnärmad, det är lugnt 8), intressant att höra vad du tycker även om jag inte tycker att du är helt glasklar... Jag tycker inte heller att han ska hållas på en semesternivå, absolut inte! Jag har läst stora delar av Barnaboken - har den på nattduksbordet - och är helt på det klara med vikten av social delaktighet för att barnet och hela familjen ska fungera och ha det bra. Jag vill inte att vi ska bli någon serviceinrättning! Jag vill inte köpa in massa nya leksaker stup i kvartenn för att sysselsätta min lille älskling! Men vi verkar inte ha lyckats med att omsätta denna teoretiska kunskap i praktiken i vardagen fullt ut. Att diska och micra och sortera tvätt kanske måste schemaläggas mer, eller i varje fall göras mer rutinartat?

Det kan hända att det är just här problemet ligger: för lite social delaktighet. Det ska vi jobba mer på alltså, men frågan återstår i alla fall vad vi ska göra de gånger han blir så är utom sig/känner vanmakt (även om förhoppningen är att de gångerna minskar om vi förändrar attityden som du uppmanar oss till)??!!

Den ömme fadern är inte lika "läsig" av sig som jag, men han lyssnar gärna när jag refererar från boken. Han tycker det är motigare med delaktigheten därför att han har, tolkar jag det som, sämre tålamod/inser inte fullt ut vikten av att Theodor också jobbar och är med. Min kära make vill hellre att Theodor och jag försvinner 2-3 timmar så han kan städa i lugn och ro. Han tycker det känns som dubbelarbete att som jag brukar göra, städa lite här och där och låta T vara med. Det tar så lång tid. Och sedan är T rädd för dammsugaren.

Men nu är det ju så att det är den ömme fadern som är hemma, och jag kan inte bestämma exakt vad de ska göra - de måste få forma sina egna vardagsrutiner och jag vill ge min man min fulla tillit. Däremot kan vi gärna resonera och diskutera mera kring vardagsrutinerna och se om vi kan hitta ett sätt som passar den ömme fadern också.

Så sammanfattningsvis:

- Vi jobbar vidare på den sociala delaktigheten - en trolig nyckel till Theodors utbrott av vanmakt

- Och vad gör vi de gånger som han faktiskt visar vanmakt (och börjar dunka sig i huvudet)???? Rent konkret, där i stunden? Låta honom vara arg och dunka sig? Lämna honom en stund? Visa honom en viktig syssla som han måste hjälpa oss med?

Tacksam för ett litet svar till!!!
:)
Mamma till Theodor 051222(kurad vid 11 månader) och Leonard 090317 (kurad vid 6,5 månader)
annawahlgren
Upphovskvinna SHN-kuren 1942-2022
Inlägg: 15366
Blev medlem: mån 22 nov 2004, 22:46
Ort: Gastsjön

Inlägg av annawahlgren »

:D Tack för fint och förstående svar.

Hindra honom från att dunka sig, som jag skrev, med handen emellan. Ta honom direkt till en viktig uppgift. Som du / ni absolut inte klarar själv. Ställ frågor. "HUUUR ska vi göra?" Vänta på svaret. Är det ledset så håll om men vik inte från uppgiften. Tacka för hjälpen efteråt, med lättnad.

Naturligtvis ska pappa få göra som han anser fungerar, så att alla är nöjda och glada. Men då ska också alla vara nöjda och glada :lol:

För små barn ska njutas - och njuta själva. Något annat är inte försvarbart :!:
:D Nio barn, arton barnbarn, tre barnbarnsbarn och några tusen nästanbarn :!:
Anna Wahlgren 6 Oktober 1942 - 7 Oktober 2022
ellege
Inlägg: 16
Blev medlem: fre 17 nov 2006, 17:03
Ort: Nacka

Inlägg av ellege »

Bra! Då är jag med på tåget! :lol:
Jag hör av mig om ett tag och berättar hur det hela går...

Godnatt godnatt!
Mamma till Theodor 051222(kurad vid 11 månader) och Leonard 090317 (kurad vid 6,5 månader)
Lua

Inlägg av Lua »

Hej!

Tänkte bara flika in att tanken "efter arbete kommer vila" har hjälpt mig mycket när det gäller social delaktighet. När eran lille sovit middag skulle det nog vara bra med en schemalagd rutin, alltså något som ni bestämmer. Det kan vara att göra i ordning mellis eller hänga en tvätt eller så. SEN kan man leka en stund.

Kram Lua.
annawahlgren
Upphovskvinna SHN-kuren 1942-2022
Inlägg: 15366
Blev medlem: mån 22 nov 2004, 22:46
Ort: Gastsjön

Inlägg av annawahlgren »

:D Tack, Lua :wink: :D

Sitter just och går igenom frågor och svar jag fått och gett förut (inte här på Forumet) och vill citera följande, som jag också lägger på tråden om Social delaktighet, tycker jag kunde passa :wink: :lol:

:arrow: (Mamma till 19 mån gosse:) "Jag försöker engagera honom i det mesta jag gör själv och han älskar att hjälpa till, men han tar inte 'ledigt' sen, som du skriver. Han har inget tålamod alls, han som kunde sitta i timmar och peta med någon liten grej."

:arrow: (Anna:) "Du säger att han inte tar 'ledigt' efteråt, och det får mig att misstänka att han inte anstränger sig ordentligt utan mest leker. Det ska vara skillnad på arbete och lek, vet du! Så ställ lite fina krav på honom. Låt honom jobba lite mer och lite längre än han tänkt sig. Hugg honom när han vill gå, och stimulera och inspirera honom att göra det OCKSÅ, och kanske lite det OCKSÅ, och så bara lite till med DET... och tacka så älskvärt för hjälpen efteråt, men först när du ser att han faktiskt övervunnit ett litet mostånd eller två! Markera på så vis tydligt gränsen mellan arbete, som betyder nytta för andra, och sådant man gör för sitt eget höga nöjes skull! Då tror jag nog han kan ta ledigt efteråt och leka själv alldeles utmärkt bra."
:D Nio barn, arton barnbarn, tre barnbarnsbarn och några tusen nästanbarn :!:
Anna Wahlgren 6 Oktober 1942 - 7 Oktober 2022
Krümel
Inlägg: 620
Blev medlem: fre 10 dec 2004, 12:28
Ort: Borlänge

Inlägg av Krümel »

Hej,
fastän du fått så bra svar av Anna vill jag bara skriva lite om just den situationen du beskrev med bondgården och vredesutbrottet. Jag tolkade det också direkt som om han kände sig missförstådd och egentligen hade tänkt sig att börja leka med något annat! Och så tog pappa fram den där bondgården! :-)
Jag känner iallafall igen just det att det kan gå otroligt snabbt från händelse till reaktion så att säga. Min dotter var/är så iallafall. Nu är hon 2 år och det har lugnat ner sig betydligt! Men det enda som har hjälpt är verkligen att rannsaka sig själv och inse att man måste avvakta vad hon tänkt ta sig för och ha mycket mer tålamod. Svårt, svårt... :shock: Saker och ting får inte gå så fort! Hellre mer "tom tid" så att säga. I förtrotsen tillämpade vi ibland "sängdumpning" och det var mycket uppskattat (av båda parter...) men din son är ju säkert inte i förtrotsen än. Han vill nog bara utforska i sin takt! :D
Mamma till lilla prinsessan, 17 Februari 2005 och lilla prinsen, 27 Juli 2007. Har följt standardmodellen från start med båda.
Skriv svar

Återgå till "Barnafostran"