13 månaders kille som testar - Vad gör jag för fel???

[annawahlgren]

Det är vid sådana tillfällen som det kommer sig att han kan krypa till kaminen och hålla i handtaget och titta på mig. Eller snurra på plattorna eller stoppa fingrarna i datorn. Eller krypa mellan dessa tre saker.
Just när jag står med fingrarna fulla med deg eller något.

Vad ska jag göra då?

Det är just dessa tre saker du säger NEJ till och tycker han borde lära sig att hålla fingrarna ifrån, och du tycker inte det är för mycket begärt, eftersom han får vara med på allting annat.

Jag kan visst hålla med dig, eller i varje fall förstå dig - det är bara det att så små barn inte fungerar så. Han måste få utforska världen. Det är därför han har kommit till den. Han föddes för att utforska, behärska och småningom förändra villkoren, verkligheten, världen.

Du skriver ju därför att du tycker du har problem med honom - han gör inte (i alla stycken) som du vill och fogar sig inte efter dina NEJ, din tidsbrist, dina prioriteringar i annat. Du har konstaterat att din "avvisandets politik" inte når sitt avsedda syfte: att han låter bli, sätter sig på sina utvecklingens imperativ och håller sig borta från kaminen (som du använder), spisplattorna (som du använder) och datorn (som du använder).

Men varför skulle han göra det

Kan du ge mig ett genomtänkt, uppriktigt svar på den frågan

Nu försvarar du alltsammans och förklarar och ger en ambitiös och vacker bild av allt han FÅR göra. Och jag lovar, jag är den första att förstå hur du resonerar. Hade lille Hugo varit en hund, hade dina NEJ med åtföljande bestraffningar fungerat alldeles utmärkt, samtidigt som dina JA med åtföljande belöningar hade åstadkommit en lydig och glad hund.

Men Hugo är ingen hund. Han är en liten människa som kom komplett ny och alldeles ovetande till världen för bara ett drygt år sedan. Det är helt enkelt omöjligt att hindra honom från att bekanta sig med denna nya värld och efter bästa förmåga göra sig till herre över den, om du inte ska använda rent våld och skrämma vettet ur honom. Då skulle det gå.

Och det påstår jag verkligen inte att du vill eller ens överväger. Men du har ett problem och vi försöker lösa det åt dig. Du ser ju att dina NEJ inte fyller den av dig önskade funktionen. Så fort han kommer loss från dig beger han sig just till kaminen, spisplattorna och / eller datorn, därför att du hindrar honom från att lära sig dem. Kostar det verkligen så väldigt mycket att låta honom lägga in en vedklabb (vilket han förmodligen inte kommer att våga, eftersom du låtit honom erfara vad vaaamt är), öppna och stänga luckan med din hand om hans, "behärska" kaminen? Kostar det så mycket att låta honom sätta på en miljon plattor och stänga av dem igen, efter att helst ha åtminsone kokat vatten på dem? Kostar det så mycket att låta honom ta reda på hur datorn fungerar till sladdar, fläkt och skriveri?

Ja, det kostar tid, säger du, tid som du inte har.

Men små barn är inga rationella varelser. Före trotsåldern kan ingen människa ta hänsyn till andra och andras intressen överhuvudtaget. (Det är bl a just det trotsåldern för med sig, när den förlöpt som den ska: förmågan att ta hänsyn, leva sig in, vänta på sin tur, stå tillbaka.) Därför är, som du säkert förstår om du tänker efter, det bästa - och enda - sättet att kärleksfullt hindra ett barn från det ena eller det andra att entusiastiskt avleda.

Och då ska man aldrig underskatta mutans betydelse.

En muta kan vara något gott att äta, men den kan också utgå i form av en entusiastisk programpunkt: "NU ska vi baka bröd av degen! DET blir roligt! Vi ska göra så fina bröd, och Hugo får den HÄR degen och mamma får den HÄR..." Typ.

Om du tänker samarbete i stället för motarbete, om du tänker vän i stället för fiende, om du tänker medarbetare i stället för motståndare, om du tänker medhjälpare stället för sabotör - kanske du kan förändra ditt förhållningssätt

Tidsbristen är inget argument jag köper - det får du förlåta mig. Jag hade sex små barn samtidigt och aretade hemifrån; jag försörjde oss alla på arbete enbart hemifrån (och försörjde karln också). Och jag svär, det skulle aldrig ha gått om vi inte hade hjälpts åt, barnen och jag.

Du har inte tid att låta barnet tvätta händerna i 20 minuter, skriver du, men om jag säger att det räcker med denna enda gång som han får tvätta händerna i 20 minuter och verkligen bli färdig i sin upptäcktsresa och dra sina slutsatser i egen takt? Kan du bjuda på det då? Nästa gång tar det kanske fem (irriterande?) minuter, men aldrig mera 20.

Han föddes inte med vetskap om vattenkranar, vet du. (Se beduinlägret i "Det psykiska välbefinnandet" i Barnaboken )

Du har fått ett litet barn. En liten människa finns hos dig inte bara i din vård utan också under din ledning. Är det inte värt lite mera tålmodighet och en väldig massa mera konstruktiv ambition att

lära
visa
leda
hjälpa


Du gör det hela tiden, säger du. Men då är det väl inga problem

Vad jag efterlyser hos dig är glädje över det. Du är - ska vara - ditt lilla barns allra bästa vän i världen

[miar70]

Det FINNS ingen människa som kan förklara som du, Anna
Så självklart det blir allting Och vackert
Tack

[annawahlgren]

Gulliga människa

[Gäst]

tack anna,

det är just som du säger att det är mina tre "nej"-grejjer som är ett problem.
jag behövde bli lite påmind om att BARN INTE FUNKAR SÅ

jag har varit rädd att om jag tex låter honom lägga in veden själv så kommer han öppna luckan och göra det även när jag inte står brevid.
men, som du säger, han vet ju att det är varmt och brinner.

vad det gäller tiden så är det ju lite svårt när man känner sig lite stressad att tänka längre än nuet. att förstå att istället för att handtvättningen nästa gång kanske tar 5 min istället för 20 min. det är lättare ibland att se framför sig att det nästa gång kommer ta 100 min, när man är i ett läge då man inte vet hur man ska hinna med allt.

jag ska tänka mig lite bättre för och låta det få kosta lite att ge honom tiden att undersöka klart.


jag skulle önska mig lite råd angående ålning och tjut när overallen ska på, när han inte vill sitta i matstolen och äta och när han ska sova och helt plötsligt vill upp och grejja med lamporna.
är det rätt att vänta ut honom som jag gör vid matbordet? hur ska man göra vid påklädandet och varför kommer dessa reaktioner ibland?

[Gäst]

Om du tänker samarbete i stället för motarbete, om du tänker vän i stället för fiende, om du tänker medarbetare i stället för motståndare, om du tänker medhjälpare stället för sabotör - kanske du kan förändra ditt förhållningssätt totalt

Jag har aldrig tänkt fiende, motståndare och sabotör. har aldrig ansett min son som något jobbigt, aldrig.

Tidsbristen är inget argument jag köper - det får du förlåta mig. Jag hade sex små barn samtidigt och aretade hemifrån; jag försörjde oss alla på arbete enbart hemifrån (och försörjde karln också). Och jag svär, det skulle aldrig ha gått om vi inte hade hjälpts åt, barnen och jag.

Jag menar inte att jag har mindre tid än någon annan. men när man känner sig stressad för att hinna med en massa under dygnets begränsade timmar kan det ialla fall för MIG vara svårt att ta ett djupt andetag och stå vid vattenkranen 20 min.

Vad jag efterlyser hos dig är glädje över det. Du är - ska vara - ditt lilla barns allra bästa vän i världen

jag förstår att ni tycker att jag är en dålig mamma som inte vill ge min son tid. och inte är glad för att vara hans vägledare och tycker att han är en fiende och belastning som behandlas som en hund.

så känner inte jag. visst känner jag mig som en dålig mamma för jag fallit i fällan med "nej"-grejjerna.
men ta inte ifrån mig min glädje över vardagen med min son. jag som varit så lycklig för att vi har så kul ihop och förundrad över hur mycket så små barn verkligen kan!!! att vi fixar allt tillsammans, bara han och jag!

[Lua]

Vilken jätteintressant tråd! Sparad på min hårddisk eftersom jag så klart brottas med samma frågor. Jag vill bara i all anspråklöshet poängtera avledning och mutor. Ibland är det bättre att avleda eller muta när man känner irritation över 20 minuters handtvätt eller ändlös diskning. Så länge man är på det klara med att projektet då kvarstår och att man har det kvar. Barnet SKA lära sig, men senare...

Här hos oss är det diskning som gäller! Förta gången hon stod helt själv, naken, på en stol med rinnande vatten, skum och diskborste arbetade hon koncentrerat i över en timme Sedan har hon skjutit fram stolen till diskbänken typ hela tiden. Ibland KAN jag verkligen inte stå bredvid henne, och då avleder jag eller mutar, istället för att skapa vanmakt genom ett NEJ. Idag tog projekt diskning "bara" 20 minuter och snart står jag väl där och gnäller över att hon aldrig hjälper till med disken...

Kram Lua.

[miar70]

men ta inte ifrån mig min glädje över vardagen med min son. jag som varit så lycklig för att vi har så kul ihop och förundrad över hur mycket så små barn verkligen kan!!! att vi fixar allt tillsammans, bara han och jag!

Nu blir jag faktiskt lite sur för det är väl ändå ingen som fösöker ta ifrån dig någon glädje Du har fått massor av hjälp och mängder av goda råd - och ingen alls har skrivit något för att göra dig ledsen... Du bad om hjälp och förslag, och jag tycker du har fått det - med råge Jag tvivlar inte en sekund på att du verkligen vill din sons bästa, det tror jag inte någon annan gör heller!
Så ta nu till dig de råd du fått, tycker jag

Med vänlig hälsning
Mia

[Gäst]

det stämmer att jag vände mig hit för att få goda råd och många har jag fått.

väntade mig dock inte att bli förolämpad:
att jag ser min son som fiende, motståndare och sabotör.
att jag dessutom inte skulle känna glädje för att ledsaga och hjälpa honom.


tack för mig.

[Gäst]

känner inte att detta är ett forum jag vill deltaga mer i.
admin, vänligen avregistrera mig.

[marie-d]

Jag tycker absolut inte att du ska känna dig förolämpad.
Tydligheten i svaren kan upplevas lite "hårda" kanske men då får man också upp ögonen för saker på ett annat sätt än när dem lindas in.
Tråden är kanonbra!
Det är så himla lätt att hamna i fällan att hindra och det är så bra att bli påmind om det. Har själv tänkt flera vänder under mina 2,5år som förälder.
Det har blivit en del nej och det jag lärt mig är att det inte hjälper ett dugg utan snarare det motsatta.
De flesta saker blir ointressanta om de får lov och bli ordentligt undersökta.
Det här med att känna glädje kan vara svårt om man är stressad. Visst känner man glädje men kanske inte i den stunden. Ingen menar att du inte känner glädje för ditt barn, vågar jag lova, men kanske du skulle känna mer glädje om du inte tog de här striderna.
Muta och avledning är helt klart bäst i den här åldern, speciellt om det är saker du vill hinna med.
Sen tycker jag det låter helt fantastiskt att du verkligen vill leva och verka tillsammans med din son. Att du tar in honom i erat liv istället för att ha honom i centrum.
Ta till dig av det positiva och försök göra något åt det negativa.

[annawahlgren]

Tack, alla

Vi får se om du läser det här, Åjja, trots att du bett om att bli avregistrerad.

Du reagerar väldigt personligt här, och det är lätt att begripa eftersom ens barn och ens känslor för barnet väl är ungefär det mest personliga som finns. Men om du gick till en "vuxencoach" och fick höra t ex "tänk positivt i stället för negativt", "tänk glädje och lugn i stället för bråttom och stress" etc - så skulle du knappast känna dig kränkt och sårad och förolämpad och ta det som att vederbörande anklagade dig för att vara en negativ person som tyckte stress och brådska var den enda meningen med livet.

Man behöver påminna sig om den stora glädje detta barn hade med sig som packning och som man såg med så stora, lyckliga ögon, DÅ! Det är en svaghet hos människan, som jag inte riktigt förstår varför Gud skickade med oss: hon vänjer sig blixtsnabbt vid det goda, underbara och vackra och tar det för givet - som en självklarhet, för att inte säga rättighet. Vid det som gnisslar minsta lilla, som inte är perfekt, som inte är oavbrutet störningsfritt, vänjer hon sig däremot aldrig. Det är en källa till ständigt förnyad irritation.

Du undrar: "jag skulle önska mig lite råd angående ålning och tjut när overallen ska på, när han inte vill sitta i matstolen och äta och när han ska sova och helt plötsligt vill upp och grejja med lamporna."

1. Du kan läsa om ettåringen i Barnaboken. Bara att byta blöja på en ettåring kan vara ett företag jämförbart med att försöka räta ut en mask (står det bl a.) Man kan klä barnet på en höjd. Man kan också välja något annat än den i mitt tycke opraktiska, bökiga och besvärliga overallen - något tvådelat som barnet kan klä på sig själv (nästan). Även här kan man muta sig fram genom tillvaron.

2. Antingen sätter man tillbaks honom och "mutar" med ny intressant ärta eller majshög eller tomatklyfta att sätta utanpå tänderna, eller också betraktar man måltiden som avslutad, tackar så mycket för maten å hans vägnar och sätter ner honom.

3. Man har inga lampor inom räckhåll. Regeln är: flytta Saken, inte Barnet

Nu vill du inte flytta någonting, för att "han ska lära sig leva i det hem vi har". Men då får du antingen tänka om och inse att ditt vis inte är hans vis, lika lite som hans vis är ditt vis, alltid. Då blir du tvungen att ta dig tiden och tålamodet att lära honom ditt vis och vara beredd på att han länge kommer att göra på sitt vis OCKSÅ (jfr spisundersökaren i Barnaboken). Eller också får du ta bort eller bygga in eller spärra med hinder han inte kan forcera.

Till det räcker inte ordet NEJ hur argt du än säger det. För små barn existerar inte avvisandets politik som en option. För sin självkänslas skull kan han helt enkelt inte tro att du menar allvar och kommer - i bästa fall - att bara skratta åt dig och tro att du skojar.

"varför kommer dessa reaktioner ibland?" Eftersom jag nu måste väga mina ord väldigt noga, törs jag knappt fråga vad du menar. Varför lyder han inte? Varför gör han inte som du säger? Är det det du undrar?

Svaret är: han är människa. Hans uppgift är att utforska, behärska och småningom förändra verkligheten, villkoren, världen. Din uppgift är att ge honom mesta möjliga frihet att efterleva den uppgiften som Gud gav honom. Mänskligheten har kanske inte drivits framåt så enastående storartat - i stället för att dö ut, som diverse andra arter - för att den höll mamma i kjolarna och gjorde som hon sa alla gånger

[ms Sophie]

Det var tråkigt att du avregistrerat dig Åjja. Jag tyckte denna tråd var (är) intressant och konstruktiv eftersom jag själv har ett barn i någorlunda samma ålder som reagerar många gånger så som du beskriver.
Jag tror (vet) att ingen här i tråden och på forumet menat att förolämpa dig och jag tycker det är hemskt tråkigt att du upplevt det så.

Jag försökte komma med konstruktiv kritik utifrån mina egna erfarenheter och de är just det, hur frustrerande det kan vara för en själv, att ha tid och tålamod.

Tänkte på den situation du beskrev när han går fram till kaminen och tittar på dig när du står med händerna djupt ner i degbunken. Varför inte säga "försiktigt" och sedan gå till honom. Degig eller inte och sitta på huk bredvid honom och se vad han tänkt göra. Blir det "farligheter" så kan du ju hjälpa honom, det värsta som händer är att du får torka deg på omgivningarna och honom.
Jag såg själv dottern häromdagen när jag tittade in på henne genom "gluggen" från köket. Och där står hon. Drar i sladden till lampan på fönsterbrädan och jag ser framför mig att hon kommer rycka ner den på golvet - glas, splitter, sladdar och glödlampa. Ville inte det.
Jag sa spontant "försiktigt" ganska högt och nästan skrämde henne, hon hoppade till lite. Sen tittade hon på mig och jag upprepade försiktigt och ilade kvickt från köket, genom hallen och till vardagsrummet och hoppades att hon inte skulle hunnit dra ner lampan.
Tack och lov hade hon inte det, så jag ställde ner den på golvet så hon kunde fortsätta undersöka. Hon ville ju trycka på knappen

Du skriver att du inte har tid att stå med i 20 minuter när hon tvättar händerna. Ja, kul är det ju inte... men varför inte ta med en bok och sitta på golvet och läsa bredvid?
Passa på att skura lite i duschen?
Ställa sig utanför och sortera tvätt?
Man kan vara nära utan att själv behöva vara delaktig och så får han tiden att utforska ändå!

Lugn, tålamod och inlevelseförmåga.
De vill ju utforska. Känna, prova, smaka osv.

Hoppas du kommer tillbaka.
ms Sophie

[Mamasamueli]

Den här tråden har visst tagit en tråkig vändning men jag hoppas på att Åjja sneglar på den litegrann ändå. Jag förstår dig faktiskt, att du känner dig förolämpad. Det kanske saknas ett litet perspektiv i den här tråden, nämligen perspektivet på DIG.

Jag gör så gott jag kan när jag umgås med min son, men det vi har är ju en RELATION. Än så länge är det jag som ger mycket och han tar mycket (så måste det ju vara i relationen mellan en vuxen och ett barn), men ibland behöver jag också ta, och han får finna sig i att ge. Jag är ju bara människa. Jag står inte ut med att stå 20 minuter vid handfatet, det har jag aldirg gjort! fastän Samuel säkert skulle vilja det många gånger. Ibland bestämmer jag helt enkelt att du får det vara nog, vi fortsätter en annan gång.

Jag har saker som jag vill göra och som inte riktigt funkar ihop med Samuel. Gå och lämna skräp på återvinningen - det kan vi ju göra. Han går själv och bär brännbart och jag tar den tunga komposten. Men han går iväg åt fel håll, och jag fryser lite om fötterna för jag har inga sockor på mig och så vill jag in igen för att hinna ner till tvättstugan innan tvättiden är slut och så ska jag börja med maten innan kl 5 osv!

Min Samuel hänger ofta med väldigt mycket utan att "få" göra något själv, så att säga, eftersom jag bär honom i sjalen/selen på ryggen. Där kan han följa allt som händer men jag kan arbeta effektivt. Det känns bra för mig. Det är mitt sätt att kunna "få något vettigt gjort" så att säga. Och det tycker jag inte är något fel med alls. När han har spritt ut all tvätten på golvet säger jag "Åh, tack så mycket, jättebra! Nu kan du sitta på ryggen en stund medan jag hänger det sista!"

[hjhelena]

Hej Åjja

Jag tycker du ska läsa svaren igen, tror du läst dem med fel glasögon. Här får man svar, inte bara kramar och det kan kännas ovant. För vi vill ju alla vara det bästa för våra barn och det är rätt att tolka illa när man får konstruktiva svar som manar till ändring, för då måste man ju gjort fel och det vill vi ju inte ha gjort.
Här är vi alla människor som lär av varandra, ingen dömer, ingen tycker att ngn är en dålig mamma, men vi är inte heller rädda för att säga att det där kan du göra bättre, såhär t ex om någon frågar.
Ta ett djupt andetag och registrera dig igen, du behövs här, som vi alla, och du, bara att du frågar, undrar, visar att du är jättebra mamma, våga bli en kanske ännu bättre. Alla lär vi varje dag och utvecklas i vårt föräldraskap, för det är vi ju inte på något sätt dåliga från början!

Kram H