Hej,
jag har en liten kille på drygt 13 månader som liksom testar mina gränser känns det som. Trodde inte något liknande skulle förekomma förrän i tvåårs åldern...
Det kan vara vissa dagar då han kryper (går inte själv än) mellan datorn, spisen och diverse sladdar hela tiden och drar i det han vet att han inte får. När jag säger till honom kan han bli vansinnig och slåss och dunka huvudet i golvet.
Kan också vara exempelvis när han ska lägga sig på kvällen. Jag ammar honom fortfarande till sömns och när han nästan halvsover ska han upp och börja härja med nattlampor och dylikt.
Jag låter honom alltid vara med mig och han hjälper mig med allt - tvätt, dammsugning osv. Han skiner med hela ansiktet när han har varit till nytta. Jag sätter tilltro till hans förmåga och låter honom dricka i riktigt "glas-glas" och äta med vass vuxengaffel och plocka glas och porslin ur diskmaskinen exempelvis. Men nej betyder också nej.
Han får kravla sig upp på toaletten och själv tvätta händerna i handfatet, men när jag säger att vi är färdiga och det är dags att torka händerna blir han sådär vansinnig. Vissa dagar känns det som att varja sak vi gör avslutas med att han blir arg.
Vad gör jag för fel???? Barnsköterskan på BVC tycker att jag borde leka mer med honom och ge honom mer "odelad" tid. Min son leker inte speciellt mycket och när jag frågar om vi ska leka med hans saker så kryper han till dammsugaren och säger brum-brum.
13 månaders kille som testar - Vad gör jag för fel???
-
ms Sophie
Hej Åjja,
Jag kan inte se att han testar dina gränser, snarare kan jag se att han blir frustrerad över att du inte förstår honom!
Du skriver att han vet att han inte får röra vissa saker - hur vet du det? För att du sagt nej tidigare och han då gått/krupit därifrån?
Jag tror han blir frustrerad och arg för han ville titta på något och du säger nej och kanske tar honom därifrån - du förstår inte honom och då blir han arg.
Han trotsar inte, han känner sig missförstådd.
Sätt dig ner på golvet och titta och känn på sladdarna gemensamt, försiktigt. Säg försiktigt och låt honom utforska det han kan och får. Annars försök gömma det så han inte ser det helt enkelt. Han förstår inte, han vet inte, men han vill undersöka allt. Tänk dig själv, hur har du lärt dig att saker och ting fungerar, känns, smakar om du inte fått känna, smaka och undersökt? Din erfarenhet har lärt dig det och han måste själv få lära sig en massa saker av egen erfarenhet.
Vi har alltid använt oss av försiktigt här hemma. Dottern har fått känna, smaka och undersöka det mesta men ibland försiktigt. Hon vet att hon får undersöka allt och när vi då säger försiktigt om något då vi inte är precis bredvid och kan hjälpa så kan hon vänta i och med att hon vet att hon får, men försiktigt, och så kommer vi och så får hon undersöka saken. Hon behöver inte göra det i all hast för att hinna med.
Och på toaletten. DU var färdig, men inte han. Han vill undersöka vattnet, känna vattnet rinna, kanske sätta på och stänga av kranen osv. Han undersöker, han var inte klar och han blir arg för att du inte förstår honom! Vänta.
När han är klar då torkar han händerna utan att protestera!
Är det något som jag lärt mig sedan jag fått barn så är det tålamod och inlevelseförmåga. Allt är nytt för ett litet barn, glöm inte det, och de måste få lära sig själva för att få erfarenheten.
Du behöver alls inte leka med honom, gör som du gjort hittills och ta med honom i vardagssysslorna i stället. Det är utvecklande för er båda och till hjälp för er båda. Leka kan han göra själv när han gjort sysslorna
Ge honom tid och möjlighet att utforska
Är något farligt - som en varm platta på spisen - så håll honom i famnen eller ha honom på bänken bredvis spisen och säg "varmt", "försiktigt" och försiktigt håll fram hans hand så han får känna att det är varmt. Då, med den handfasta erfarenheten, kan han lära sig.
Att du säger "nej, du får inte vara vid spisen för den är varm och du kan bränna dig" kan han inte förstå. Men att verkligen känna att det är varmt det ger erfarenheten vad varmt är och att han ska var försiktig.
Tålamod och tid att utforska (under överseende) gör att han inte känner sig missförstådd och därmed inte frustrerad och arg!
Det är min erfarenhet i alla fall!
Jag kan inte se att han testar dina gränser, snarare kan jag se att han blir frustrerad över att du inte förstår honom!
Du skriver att han vet att han inte får röra vissa saker - hur vet du det? För att du sagt nej tidigare och han då gått/krupit därifrån?
Jag tror han blir frustrerad och arg för han ville titta på något och du säger nej och kanske tar honom därifrån - du förstår inte honom och då blir han arg.
Han trotsar inte, han känner sig missförstådd.
Sätt dig ner på golvet och titta och känn på sladdarna gemensamt, försiktigt. Säg försiktigt och låt honom utforska det han kan och får. Annars försök gömma det så han inte ser det helt enkelt. Han förstår inte, han vet inte, men han vill undersöka allt. Tänk dig själv, hur har du lärt dig att saker och ting fungerar, känns, smakar om du inte fått känna, smaka och undersökt? Din erfarenhet har lärt dig det och han måste själv få lära sig en massa saker av egen erfarenhet.
Vi har alltid använt oss av försiktigt här hemma. Dottern har fått känna, smaka och undersöka det mesta men ibland försiktigt. Hon vet att hon får undersöka allt och när vi då säger försiktigt om något då vi inte är precis bredvid och kan hjälpa så kan hon vänta i och med att hon vet att hon får, men försiktigt, och så kommer vi och så får hon undersöka saken. Hon behöver inte göra det i all hast för att hinna med.
Och på toaletten. DU var färdig, men inte han. Han vill undersöka vattnet, känna vattnet rinna, kanske sätta på och stänga av kranen osv. Han undersöker, han var inte klar och han blir arg för att du inte förstår honom! Vänta.
När han är klar då torkar han händerna utan att protestera!
Är det något som jag lärt mig sedan jag fått barn så är det tålamod och inlevelseförmåga. Allt är nytt för ett litet barn, glöm inte det, och de måste få lära sig själva för att få erfarenheten.
Du behöver alls inte leka med honom, gör som du gjort hittills och ta med honom i vardagssysslorna i stället. Det är utvecklande för er båda och till hjälp för er båda. Leka kan han göra själv när han gjort sysslorna
Ge honom tid och möjlighet att utforska
Är något farligt - som en varm platta på spisen - så håll honom i famnen eller ha honom på bänken bredvis spisen och säg "varmt", "försiktigt" och försiktigt håll fram hans hand så han får känna att det är varmt. Då, med den handfasta erfarenheten, kan han lära sig.
Att du säger "nej, du får inte vara vid spisen för den är varm och du kan bränna dig" kan han inte förstå. Men att verkligen känna att det är varmt det ger erfarenheten vad varmt är och att han ska var försiktig.
Tålamod och tid att utforska (under överseende) gör att han inte känner sig missförstådd och därmed inte frustrerad och arg!
Det är min erfarenhet i alla fall!
-
Gäst
tack ms sophie.
jag måste ta mig lite tid.
hugo har också alltid fått känna och prova, men sedan när tiden inte räckt till blir det lätt nej.
men varför gör han det som om det vore en protest när jag gör något i köket till exempel och han börjar med spisplattorna. han vet att spisen är "aj varmt" - han håller själv händerna över och säger "ahh vaaam".
jag tar då med honom i mitt arbete, men han kanske bara rycker och drar i grejjerna i diskstället eller annat så jag sätter ner honom på golvet.
då kryper han till datorn och sticker in fingrarna i fläkten och snurrar runt.
när jag då inte har tid att förevisa spisen och datorn just då, vad ska jag göra?
när vi inte har tid att tvätta händerna tio minuter - vad ska jag göra?
vi måste ju tvätta händerna, men har bara tid en liten stund.
det är ju inte alla dagar heller som det är såhär. oftast går det på räls och vi arbetar bra ihop. vissa dagar går liksom allt fel istället. när kaffepulvret ska hällas i bryggaren så som vi alltid gör så river han ner saker runtomkring istället. och de flesta dagar är han så försiktig och vet när jag säger försiktig. ex vis när han äter med vanlig gaffel och klappar kisarna så fint.
sedan vissa dagar tar han sig inte tid att titta försiktigt och undersöka utan bara sliter och tar saker runtikring.
jag är väldigt dålig på att förklara...
jag måste ta mig lite tid.
hugo har också alltid fått känna och prova, men sedan när tiden inte räckt till blir det lätt nej.
men varför gör han det som om det vore en protest när jag gör något i köket till exempel och han börjar med spisplattorna. han vet att spisen är "aj varmt" - han håller själv händerna över och säger "ahh vaaam".
jag tar då med honom i mitt arbete, men han kanske bara rycker och drar i grejjerna i diskstället eller annat så jag sätter ner honom på golvet.
då kryper han till datorn och sticker in fingrarna i fläkten och snurrar runt.
när jag då inte har tid att förevisa spisen och datorn just då, vad ska jag göra?
när vi inte har tid att tvätta händerna tio minuter - vad ska jag göra?
vi måste ju tvätta händerna, men har bara tid en liten stund.
det är ju inte alla dagar heller som det är såhär. oftast går det på räls och vi arbetar bra ihop. vissa dagar går liksom allt fel istället. när kaffepulvret ska hällas i bryggaren så som vi alltid gör så river han ner saker runtomkring istället. och de flesta dagar är han så försiktig och vet när jag säger försiktig. ex vis när han äter med vanlig gaffel och klappar kisarna så fint.
sedan vissa dagar tar han sig inte tid att titta försiktigt och undersöka utan bara sliter och tar saker runtikring.
jag är väldigt dålig på att förklara...
-
Gäst
nu fortsätter jag skriva..
är så förvirrad och ledsen.
reaktionerna och raseriutbrotten kan också komma när vi exempelvis ska klä på overall o dyl.
en dag kan det gå utmärkt snabbt och smidigt och hugo tar skor och vantar och hjälper till så gott han kan.
nästa dag kanske lite småprotester och ålande och släcka tända lampan 20 gånger men det funkar bra om jag frågar ex. var är skorna? kan hugo ta på skorna? osv -aktiverar honom
en tredje dag kan det vara protester och ålande och försök att slåss och dunka huvudet vad jag än gör.
varför kan det vara så olika?
vad gör jag för fel???
är så förvirrad och ledsen.
reaktionerna och raseriutbrotten kan också komma när vi exempelvis ska klä på overall o dyl.
en dag kan det gå utmärkt snabbt och smidigt och hugo tar skor och vantar och hjälper till så gott han kan.
nästa dag kanske lite småprotester och ålande och släcka tända lampan 20 gånger men det funkar bra om jag frågar ex. var är skorna? kan hugo ta på skorna? osv -aktiverar honom
en tredje dag kan det vara protester och ålande och försök att slåss och dunka huvudet vad jag än gör.
varför kan det vara så olika?
vad gör jag för fel???
-
ms Sophie
Hej igen Åjja!
Det där med overall känner jag igen, eller inte jag direkt utan maken som är den som är hemma på dagarna med dottern.
Han har sagt att det ibland går hur bra som helst att få på overall och skor, medan andra dagar inte alls går.
Han brukar då sätta sig. Rätt upp och ner i hallen med overallen framför sig. Och så väntar han.
Det kan ta tid.
Ibland 20-30 minuter. Men så kommer hon och då går det bra att sätta på overallen.
Andra gånger fungerar det med "var är skorna" och så går påklädningen galant.
Visst, ibland har man inte tiden, men att ändå vara lugn och inte stressad brukar, om inte göra underverk så i alla fall underlätta.
Vet man att man har en tid att passa och det kan ta tid med påklädningen, börja lite tidigare i stället så att det kan få ta tid. Vänta ut.
Det är olika! Man gör inte fel för det. Allt går inte smidigt varje dag hela tiden bara för att det gjorde det gången innan.
Tålamod och tid helt enkelt.
HAr du inte tid, lyft bort honom rätt och slätt och visa något annat.
"Oj, har du sett vad fina blommor, ska vi ta och vattna dem. Var är vattenkannan" istället för "nej, inte hålla på med datorn, du vet att du inte får och mamma har inte tid just nu"...
Och att han sliter och drar vissa dagar och andra dagar är försiktig. Det är så. Han undersöker. Han vet inte på en gång även om han gjort "rätt" 10 gånger, kanske kan man göra på ett annat sätt den 11:e gången?
Frustrerande och irriterande att få vällingpulver på diskbänken, kläder och golv för sjuttifjärde gången i rad när det ska göras i ordning välling. Men till slut kan de och vet hur man "ska" göra.
Har ni bara liten tid att tvätta händerna så får han göra det så länge det går och sedan tar du honom, torkar händerna och så är det bra med det. Distrahera med något annat. "Nu ska vi göra..." och så går du med honom. Inte göra en stor affär av att han blir arg, han är ju frustrerad för att du inte förstår honom.
Jag kan ibland, när JAG inte har tiden, orken eller lusten att stå och titta på dottern när hon ska tvätta händer, borsta tänder och leka med vattnet på toaletten gå iväg och göra mitt. På övervåningen där hon är, med ett öga och ett öra riktat mot hennes håll så jag har koll. Hon har koll och ropar på mig, jag kommer och kollar till, frågar om det går bra, och fortsätter med mitt. Men med koll i bakgrunden liksom.
Det fungerar också och hon blir nöjd.
Avledning och muta fungerar ju oxå bra oftast. Att göra något annat som fångar intresset helt enkelt.
Men, tålamod och tid tycker jag är det viktiga. Det tar tid att lära sig hur världen fungerar helt enkelt.
Det är vi vuxna som har bråttom... till vad egentligen?!
Det där med overall känner jag igen, eller inte jag direkt utan maken som är den som är hemma på dagarna med dottern.
Han har sagt att det ibland går hur bra som helst att få på overall och skor, medan andra dagar inte alls går.
Han brukar då sätta sig. Rätt upp och ner i hallen med overallen framför sig. Och så väntar han.
Det kan ta tid.
Ibland 20-30 minuter. Men så kommer hon och då går det bra att sätta på overallen.
Andra gånger fungerar det med "var är skorna" och så går påklädningen galant.
Visst, ibland har man inte tiden, men att ändå vara lugn och inte stressad brukar, om inte göra underverk så i alla fall underlätta.
Vet man att man har en tid att passa och det kan ta tid med påklädningen, börja lite tidigare i stället så att det kan få ta tid. Vänta ut.
Det är olika! Man gör inte fel för det. Allt går inte smidigt varje dag hela tiden bara för att det gjorde det gången innan.
Vad gör det om han rycker och drar i grejerna i diskstället? Det kan se ut som ett katastrofområde i köket när dottern varit med och hjälpt till. Slevar som ska kastas på golvet, mjölk som ska ner i kastrullen hamnar bredvid, disk som ska diskas hamnar på diskbänk, i diskhon, på golvet. Vatten överallt.men varför gör han det som om det vore en protest när jag gör något i köket till exempel och han börjar med spisplattorna. han vet att spisen är "aj varmt" - han håller själv händerna över och säger "ahh vaaam".
jag tar då med honom i mitt arbete, men han kanske bara rycker och drar i grejjerna i diskstället eller annat så jag sätter ner honom på golvet.
Tålamod och tid helt enkelt.
HAr du inte tid, lyft bort honom rätt och slätt och visa något annat.
"Oj, har du sett vad fina blommor, ska vi ta och vattna dem. Var är vattenkannan" istället för "nej, inte hålla på med datorn, du vet att du inte får och mamma har inte tid just nu"...
Och att han sliter och drar vissa dagar och andra dagar är försiktig. Det är så. Han undersöker. Han vet inte på en gång även om han gjort "rätt" 10 gånger, kanske kan man göra på ett annat sätt den 11:e gången?
Frustrerande och irriterande att få vällingpulver på diskbänken, kläder och golv för sjuttifjärde gången i rad när det ska göras i ordning välling. Men till slut kan de och vet hur man "ska" göra.
Har ni bara liten tid att tvätta händerna så får han göra det så länge det går och sedan tar du honom, torkar händerna och så är det bra med det. Distrahera med något annat. "Nu ska vi göra..." och så går du med honom. Inte göra en stor affär av att han blir arg, han är ju frustrerad för att du inte förstår honom.
Jag kan ibland, när JAG inte har tiden, orken eller lusten att stå och titta på dottern när hon ska tvätta händer, borsta tänder och leka med vattnet på toaletten gå iväg och göra mitt. På övervåningen där hon är, med ett öga och ett öra riktat mot hennes håll så jag har koll. Hon har koll och ropar på mig, jag kommer och kollar till, frågar om det går bra, och fortsätter med mitt. Men med koll i bakgrunden liksom.
Det fungerar också och hon blir nöjd.
Avledning och muta fungerar ju oxå bra oftast. Att göra något annat som fångar intresset helt enkelt.
Men, tålamod och tid tycker jag är det viktiga. Det tar tid att lära sig hur världen fungerar helt enkelt.
Det är vi vuxna som har bråttom... till vad egentligen?!
-
Gäst
tack igen 
det där men att vänta in har jag börjat med vi matbordet.
när det protesteras och ska klättras upp-och-ner i matstolen och inte ätas så bara sätter jag mig och äter och väntar. och så leker hugo gömma. han kryper och gömmer sig och jag ropar och undrar var han är. så kommer han och visar sig då och då och så småningom kommer han till bordet och vill äta och allt är frid och fröjd.
måste nog använda detta mer...
men, varför är det så stora protester som att dunka huvudet i golvet ibland för minsta lilla? har vi gjort fel med honom eftersom det blir så stora protester? känner mig som en skit-mamma, verkligen.
skäms när man är någonstans och vill att han ska sitta i vagnen t.ex och han inte vill det.
känns som jag behöver ännu mer råd och stöd!!!
det där men att vänta in har jag börjat med vi matbordet.
när det protesteras och ska klättras upp-och-ner i matstolen och inte ätas så bara sätter jag mig och äter och väntar. och så leker hugo gömma. han kryper och gömmer sig och jag ropar och undrar var han är. så kommer han och visar sig då och då och så småningom kommer han till bordet och vill äta och allt är frid och fröjd.
måste nog använda detta mer...
men, varför är det så stora protester som att dunka huvudet i golvet ibland för minsta lilla? har vi gjort fel med honom eftersom det blir så stora protester? känner mig som en skit-mamma, verkligen.
skäms när man är någonstans och vill att han ska sitta i vagnen t.ex och han inte vill det.
känns som jag behöver ännu mer råd och stöd!!!
Hej Åjja
Du har fått så jättebra svar av msSophie, har inget där att tillägga
Men du måste verkligen förstå, att när man är (bara) 13 månader, vet man inte mycket om hur världen funkar! Det är du som ledare och vägvisare som ska lära honom det! Och du vet själv hur det är när du ska lära dig något - inte lyssnar du på den som är mästrande, utan på den som lär dig på ett sätt som får dig att förstå, och som tar sig tid
Bannlys orden nej, fy och inte!
Flytta saken, inte barnet!
Visa hur han SKA göra, förmana honom inte!
Lite tankar från mig
/Mia
Du har fått så jättebra svar av msSophie, har inget där att tillägga
Men du måste verkligen förstå, att när man är (bara) 13 månader, vet man inte mycket om hur världen funkar! Det är du som ledare och vägvisare som ska lära honom det! Och du vet själv hur det är när du ska lära dig något - inte lyssnar du på den som är mästrande, utan på den som lär dig på ett sätt som får dig att förstå, och som tar sig tid
Bannlys orden nej, fy och inte!
Flytta saken, inte barnet!
Visa hur han SKA göra, förmana honom inte!
Lite tankar från mig
/Mia
6 barn (-9104, -9305, -9412, -0301, -0501, -0611 ) två barnbarn (-1309, -1505)-
Mamasamueli
- Inlägg: 40
- Blev medlem: mån 04 dec 2006, 21:18
- Ort: Bollebygd
Min Samuel (som är 17 månader, men jag känner igen det du skriver från den tiden också) blir väldigt uppslukad av saker och ting, och när jag läser det du skrivit tolkar jag det inte som att han är trotsig på något vis utan att han inte får avsluta sitt projekt. jag menar, om man har upptäckt att man kan tända och släcka lampan med den där knappen, då måste man ju testa det 100 gånger minst! Nästa dag är inte alls knappen av intresse utan då är det något annat som man fokuserar på, tex sätta på och ta av locket på en kastrull 200 ggr. 
För oss har det bästa varit att ge honom tid helt enkelt. Ibland kan man ju inte det, som om man är på väg någonstans och han fastnar vid nåt i hallen, och då blir det såklart protester. Men härhemma så brukar det gå rätt bra att låta honom hålla på med vad han vill hur länge han vill.
Nästa dag är inte alls knappen av intresse utan då är det något annat som man fokuserar på, tex sätta på och ta av locket på en kastrull 200 ggr. För oss har det bästa varit att ge honom tid helt enkelt. Ibland kan man ju inte det, som om man är på väg någonstans och han fastnar vid nåt i hallen, och då blir det såklart protester. Men härhemma så brukar det gå rätt bra att låta honom hålla på med vad han vill hur länge han vill.
Jag plockar russin till Samuel, född 050910
www.mamasamueli.blogspot.com
www.mamasamueli.blogspot.com
-
Gäst
jag behöver mer hjälp...
är nog lite trögfattad...
Det är nämligen så att jag inte använder några nej eller fy till hugo.
Har hela tiden fått kommentarer från folk just för att hugo alltid "får vara på allting" och alltid får vara med händerna i allting även om den rena tvätten hamnar på golvet eller vad det nu är.
Det finns dock tre saker han inte får och det är att stoppa fingrarna i datorn/dra ur sladdarna ur datorn, vrida på spisplattorna eller öppna kaminen.
Jag känner ju att av säkerhetsskäl kan han inte få öppna kaminen och lägga in ved själv. Han får ta veden och gen mig den så jag kan lägga in den, men inte själv.
Gör jag så himla fel som sätter upp dessa regler för honom???
Sen undrar jag varför till exempel han har börjat med att protestera när han ska sätta sig i matstolen och äta? Jag brukar nu vänta in honom och det funkar ju, men ska jag göra så? Eller ska han lära sig att när vi äter så äter vi?
är nog lite trögfattad...
Det är nämligen så att jag inte använder några nej eller fy till hugo.
Har hela tiden fått kommentarer från folk just för att hugo alltid "får vara på allting" och alltid får vara med händerna i allting även om den rena tvätten hamnar på golvet eller vad det nu är.
Det finns dock tre saker han inte får och det är att stoppa fingrarna i datorn/dra ur sladdarna ur datorn, vrida på spisplattorna eller öppna kaminen.
Jag känner ju att av säkerhetsskäl kan han inte få öppna kaminen och lägga in ved själv. Han får ta veden och gen mig den så jag kan lägga in den, men inte själv.
Gör jag så himla fel som sätter upp dessa regler för honom???
Sen undrar jag varför till exempel han har börjat med att protestera när han ska sätta sig i matstolen och äta? Jag brukar nu vänta in honom och det funkar ju, men ska jag göra så? Eller ska han lära sig att när vi äter så äter vi?
Hej igen!
Jag menar inget illa med detta, men ibland kan man behöva en ögonöppnare!
Och visst finns det saker som är farliga för barnet, som de inte kan få göra/använda! Men det gäller ändå att vara kall, och hjälpa, inte hindra! Eller flytta saken inte barnet! Att flytta en kamin är förstås omöjligt, men jag tror inte det är omöjligt att lära honom handskas med den på ett sätt, som gör att han inte skadar sig!
Likaså spisen - han kommer INTE att låta bli knapparna för att du förbjuder honom! Han låter bli dem när de mist sin tjusning! På vår spis finns en låsknapp, som gör att plattorna blir heta, annars kanske du för ställa för en pall/stol när du inte kan passa! men låt honom vrida och testa sig less, jag lovar att han kommer att sluta med det!
Datorn; kan du inte flytta upp den? eller gömma den i ett skåp?
Försök lösa det så - att du inte hindrar din son i sin upptäcksiver, att du hjälper honom!
Har du läst barnaboken
Och det finns massor här på forumet att läsa också, och massor med hjälpsamma föräldrar som gärna delar med sig av sina erfarenheter, och AW själv förstås så leta runt lite här, säkert hittar du mer "matnyttigt" där du kan få mer tips! Annars är det bara att fylla på den här tråden, så försöker vi alla hjälpas åt
Kram Mia
ibland kanske du använder nej...Åjja skrev:.
hugo har också alltid fått känna och prova, men sedan när tiden inte räckt till blir det lätt nej.
Jag menar inget illa med detta, men ibland kan man behöva en ögonöppnare!
Och visst finns det saker som är farliga för barnet, som de inte kan få göra/använda! Men det gäller ändå att vara kall, och hjälpa, inte hindra! Eller flytta saken inte barnet! Att flytta en kamin är förstås omöjligt, men jag tror inte det är omöjligt att lära honom handskas med den på ett sätt, som gör att han inte skadar sig!
Likaså spisen - han kommer INTE att låta bli knapparna för att du förbjuder honom! Han låter bli dem när de mist sin tjusning! På vår spis finns en låsknapp, som gör att plattorna blir heta, annars kanske du för ställa för en pall/stol när du inte kan passa! men låt honom vrida och testa sig less, jag lovar att han kommer att sluta med det!
Datorn; kan du inte flytta upp den? eller gömma den i ett skåp?
Försök lösa det så - att du inte hindrar din son i sin upptäcksiver, att du hjälper honom!
Har du läst barnaboken
Och det finns massor här på forumet att läsa också, och massor med hjälpsamma föräldrar som gärna delar med sig av sina erfarenheter, och AW själv förstås
så leta runt lite här, säkert hittar du mer "matnyttigt" där du kan få mer tips! Annars är det bara att fylla på den här tråden, så försöker vi alla hjälpas åt Kram Mia
6 barn (-9104, -9305, -9412, -0301, -0501, -0611 ) två barnbarn (-1309, -1505)-
annawahlgren
- Upphovskvinna SHN-kuren 1942-2022
- Inlägg: 15366
- Blev medlem: mån 22 nov 2004, 22:46
- Ort: Gastsjön
Re: 13 månaders kille som testar - Vad gör jag för fel???
Välkommen är du Du har fått utomordentliga råd och förklaringar av ms Sophie här, som jag ber dig försöka ta till dig med hull och hår och hjärta
Och jag vet att det är lättare sagt än gjort, när man befinner sig mitt i någonting som hela tiden, mer eller mindre, ställer en inför irriterande, för att inte säga vanmäktiga, obegripligheter.
Det finns en trend i dag, eller en modern "barnpolitik", som jag kallar avvisandets politik. Man - dagens barnpsykologi - förespråkar en kolossal dygnet-runt-närhet, enkannerligen fysisk sådan, under det första året av barnets lilla liv. Då ska det gärna samsovas, ammas "fritt" dvs praktiskt taget dygnet om, bäras invid kroppen helst varje vaken stund (och på kroppen varje sovande, om man säger
). Det låter ju fint och bra, och det finns gott om föräldrasajter där denna fysiska närhets-ideologi förespråkas med stor energi. Du känner säkert till dem.Emellertid, vid horisonten, och inte särskilt långt borta, ligger dagis och lurar, och där är det meningen att små barn ska placeras vid ett års ålder, senast vid ett och ett halvt. Trycket i den saken är enormt.
Det känner du säkert också till. Och efterlever
Nu existerar inte den ettåring, har aldrig gjort och kommer aldrig att göra, som frivilligt vinkar hej då till sina dagars ömma upphov OCH sitt hem för att tillbringa sina dagar någon annanstans. Därför tarvas en del hjärntvätt som ska få folk att tro att (för) tidig dagisplacering är någonting små barn behöver. Den krassa sanningen, som är att dagis betjänar arbetsmarknaden, inte barnen, ska döljas av barnens förmenta "behov".
Och den krassa sanningen är ju att det är samhällsekonomin som bestämmer, läs Staten. Inte barnen, och tragiskt nog inte heller föräldrarna- har de förmåtts både inse och anse.
Ska nu den här kullerbyttan försvaras och förklaras någorlunda logiskt, dvs för föräldrarna godtagbart - kullerbyttan att det dygnet-om-närhetstörstande barnet nu plötsligt inte behöver bråkdelen av all den fysiska närhet som tidigare utgick för jämnan med de ömma föräldrarnas famnar ständigt öppna - så behövs införandet av en avvisandets politik. Eller hjärntvätt, om man så vill.
Smygande (eller öppet, för all del) får föräldrarna lära sig att nu, vid ett år (senast) börjar barnet visa prov på en jobbig egen vilja, testar gränser, blir "ettårstufft" - det är därför dags att inse att här behövs andra barn, mer stimulans, fler aktiviteter och bättre pedagogik än man någonsin kan åstadkomma själv som otillräcklig förälder. Och allt det där löser sig ju på dagis, tack, farbror Staten
Det som planteras, infamt, smygande, manipulativt (=hjärntvätt) är alltså den komplett lögnaktiga vanföreställningen att barnet, den lilla ettåringen som inte fanns för ett år sedan, plötsligt skulle ägna sig åt någon sorts maktkamp. Vara sina dagars ömma upphovs motståndare. Motarbeta sina överlevnadsgaranter. Ifrågasätta sin tillhörighet, bespotta sin plats på jorden och ha en vilja som strävade någon annanstans än föräldrarnas. De stackars föräldrarna har helt enkelt fått en fiende i huset
Som opererar enligt djungelns lag. Den starkare vinner Och den djungeln, med tillhörande lag, är just vad dagis erbjuder dessa små barn, i praktiken. Så bra! ska man tycka. Där hör ju barnet hemma, då
Avvisandets politik uppmuntras för säkerhets skull redan från det barnet är dryga halvåret gammalt och börjar ta sig för saker på eget bevåg. Då ska det sägas till och sägas ifrån, man ska "ta bort barnet från situationen" och säga NEJ med arg röst.
Men man kan inte, och ska inte försöka, menar jag, uppfostra små barn innan de ber om det och kan ta det till sig, och ber om det gör de inte förrän i trotsåldern - vid 2,5 - 3,5 för flickor och 3 - 4 år för pojkar - då de genom ett oavvisligt inre krav på vidareutveckling tvingas att ifrågasätta det mesta, för att inte säga allt, i den värld de trodde sig kunna behärska men inser att de inte kan alls.
Fram till trotsåldern är alla de eventuella motstånd man reser som förälder inte bara meningslösa utan också utvecklingshindrande. För att inte säga, på ren svenska, taskiga.
Fram till trotsåldern har man, utöver den fysiska vården och de kärleksfulla ömhetsbetygelserna, egentligen bara fyra uppgifter som förälder, och de fyra kan egentligen sägas vara en och densamma:
lära visa leda hjälpa.Jag vet inte om du alls förstår eller har minsta lust att ta till dig det jag skriver, men citatet visar - i alla fall för mig med all (icke) önskvärd tydlighet - att du fallit offer för den här vanföreställningen,eller hjärntvätten, som är så flitigt omhuldad i dag.
I dag anses det mer eller mindre otillåtet - OCH omöjligt - att njuta små barn och vara lycklig över dem, så fort de inte kan betraktas som gosedjur längre utan har blivit det de varit hela tiden - människor. Ljuvliga, intressanta, spännande, läraktiga och lärorika människoäventyr, små bara till det fysiska formatet
Ty "något liknande" ska inte förekomma i tvåårsåldern heller.Åjja skrev:jag har en liten kille på drygt 13 månader som liksom testar mina gränser känns det som. Trodde inte något liknande skulle förekomma förrän i tvåårs åldern...
Lite förtrots kan man räkna med (vid ca 18 mån), som mest består i att barnet snappat konsten att säga NEJ, men den konsten har ju också erövrats någonstans ifrån, om man säger
Vad jag också förstår av citatet är att du inte läst Barnaboken, och det kan ju ingen människa, allra minst jag, tvinga dig att göra. Men OM du skulle vilja stå emot den avvisandets politik, som du redan impregnerats med, och anlägga ett annat förhållningssätt, som skulle, vågar jag påstå, göra dig betydligt gladare i umgänget med ditt lilla barn, så skulle jag vilja rekommendera kapitlen om krypbarnet. Där finner du en helt annan attityd - omsatt i en massa exemplifierande praktik - än samhällets barnfientliga gängse.
Jag vet att han är äldre än 8-9 månader, men ibland är det både skönt och nödvändigt och framför allt väldigt tacksamt att backa bandet och börja om rätt, just därifrån som det blev fel.
Små barn ska njutas - och njuta själva
Senast redigerad av annawahlgren den sön 11 feb 2007, 09:32, redigerad totalt 1 gånger.
Nio barn, arton barnbarn, tre barnbarnsbarn och några tusen nästanbarn Anna Wahlgren 6 Oktober 1942 - 7 Oktober 2022
-
annawahlgren
- Upphovskvinna SHN-kuren 1942-2022
- Inlägg: 15366
- Blev medlem: mån 22 nov 2004, 22:46
- Ort: Gastsjön
-
Gäst
Jo, jag har läst Barnaboken!!!
Jag har inte hindrat min son utan låit honom härja fritt, förutom med spis, kamin och dator.
Jag tycker inte att ha ska få öppna kaminen själv, då det kan hoppa ut gnistor.
Jag vill inte att han ska sätta på andra plattor än de jag använder. Men jag kan ju prova att sätta dit en stol.
Jag vill inte förevisa hur man drar in och ut sladdarna ur datorn för jag är rädd att den ska gå sönder. Jag menar, även när jag gör det. Dessutom tycker jag det är fel att möblera om pga barnet. Jag vill att han ska lära sig att leva i det hem vi har.
Hugo är alltid med mig i det jag gör. Han har satts i arbete alltsedan han satt i babysittern. Han hjälper mig med allt och får också göra det.
Jag har mycket att göra, det har väl de flesta. Min man jobbar väldigt mycket så jag är själv med allt hemmarbete och har en liten gård samt bedriver heltidsstudier.
Jag har helt enkelt inte tid att vänta på att Hugo ska bestämma när han är färdig hela tiden. Jag måste helt enkelt avbryta då och då och gå till nästa göromål.
Jag har en föreställning om att mitt barn skulle leva med mig i mitt liv och få vara med mig i det som ska göras och detta har ju fungerat alldeles utmärkt tills för ca en månad sedan.
Jag skriver att ibland blir det "nej". Det gäller just t ex kaminen, eller datorn.
Om vi lagar mat och Hugo vill ner på golvet och grejjar med kastrullerna eller så, och så efter en stund tröttnar han på katsrullerna.
Det är vid sådana tillfällen som det kommer sig att han kan krypa till kaminen och hålla i handtaget och titta på mig. Eller snurra på plattorna eller stoppa fingrarna i datorn. Eller krypa mellan dessa tre saker.
Just när jag står med fingrarna fulla med deg eller något.
Vad ska jag göra då?
Annars får han inga nej, utan får hantera både porslin och kattmat och vad det nu kan vara.
Är det så fel som jag gör att han helt enkelt får vara med mig? Att han är med i det som måste göras? Tycker ni jag skuklle ändra vårt liv efter honom så jag har tid att tvätta händer 20 minuter läsa i alla böckerna i bokhyllan när han känner för det?
Det är ju sådant jag har svårt ha tid med. Sådant som måste provas i oändlighet. Jag vågar helt enkelt inte låta honom stå på toan själv och tvätta händer. När han är och klättrar vill jag vara i närheten.
Jag har inte hindrat min son utan låit honom härja fritt, förutom med spis, kamin och dator.
Jag tycker inte att ha ska få öppna kaminen själv, då det kan hoppa ut gnistor.
Jag vill inte att han ska sätta på andra plattor än de jag använder. Men jag kan ju prova att sätta dit en stol.
Jag vill inte förevisa hur man drar in och ut sladdarna ur datorn för jag är rädd att den ska gå sönder. Jag menar, även när jag gör det. Dessutom tycker jag det är fel att möblera om pga barnet. Jag vill att han ska lära sig att leva i det hem vi har.
Hugo är alltid med mig i det jag gör. Han har satts i arbete alltsedan han satt i babysittern. Han hjälper mig med allt och får också göra det.
Jag har mycket att göra, det har väl de flesta. Min man jobbar väldigt mycket så jag är själv med allt hemmarbete och har en liten gård samt bedriver heltidsstudier.
Jag har helt enkelt inte tid att vänta på att Hugo ska bestämma när han är färdig hela tiden. Jag måste helt enkelt avbryta då och då och gå till nästa göromål.
Jag har en föreställning om att mitt barn skulle leva med mig i mitt liv och få vara med mig i det som ska göras och detta har ju fungerat alldeles utmärkt tills för ca en månad sedan.
Jag skriver att ibland blir det "nej". Det gäller just t ex kaminen, eller datorn.
Om vi lagar mat och Hugo vill ner på golvet och grejjar med kastrullerna eller så, och så efter en stund tröttnar han på katsrullerna.
Det är vid sådana tillfällen som det kommer sig att han kan krypa till kaminen och hålla i handtaget och titta på mig. Eller snurra på plattorna eller stoppa fingrarna i datorn. Eller krypa mellan dessa tre saker.
Just när jag står med fingrarna fulla med deg eller något.
Vad ska jag göra då?
Annars får han inga nej, utan får hantera både porslin och kattmat och vad det nu kan vara.
Är det så fel som jag gör att han helt enkelt får vara med mig? Att han är med i det som måste göras? Tycker ni jag skuklle ändra vårt liv efter honom så jag har tid att tvätta händer 20 minuter läsa i alla böckerna i bokhyllan när han känner för det?
Det är ju sådant jag har svårt ha tid med. Sådant som måste provas i oändlighet. Jag vågar helt enkelt inte låta honom stå på toan själv och tvätta händer. När han är och klättrar vill jag vara i närheten.