Päivi skrev:
" Titta, älskling, där är ju din skugga! Kan du ta den och lägga den i den här asken?"
Det lär inte barnet kunna... så det finns saker som man kan se, men inte ta på. (Också höra, men inte ta på = musik...)
"Skuggan måste följa din kropp. Den kan inte gå omkring för sig själv, eller hur? Titta! När du går, följer den med!"
"Inuti kroppen finns en annan slags skugga, själen kallar man den. Den kan du inte se, för att den finns inne i dig."
" När själen flyger sin väg då blir kroppen stilla och dör. Då kan den inte röra på sig själv mera."

Å, så vackert, Päivi - rena poesin. Och en logisk poesi dessutom.
Det är ju det här lilla problemet med abstrakt tänkande

som lyser med sin frånvaro ända upp i skolåldern. Ännu femåringen ägnar sig åt konkreta tacklingar av problemet död och begravning, om han/hon konfronteras med det: "När jag dör får ni inte spika igen kistan så hårt." Det gäller att kunna gräva sig ut igen.
Aldrig ska jag glömma min då femårige sons förtvivlade fråga, när vi for hem från fjärran land med hans lille bror i en vit kista: "Jag vill att Aron ska vara levande igen! Blir han levande sedan när vi kommer till Sverige?"
Tanken på återfödelse finns hos alla små barn, vad jag förstår. Möjligen för att de ser, stora nog att minnas (2-3 år) att naturen åderföds år från år. Det som tycks dött - icke levande - blir levande igen, när våren kommer. "Titta, snödropparna har kommit TILLBAKA!" Kanske inte exakt likadana, och kanske inte på millimetern exakt samma plats i trädgården, men det är fortfarande snödropparna, i bestämd form.
Så oavsett var man själv står i reinkarnationstanken tycker jag man kan tacka och ta emot det faktum att små barn inte ser döden som den stora, definitiva, eviga tomheten. Livet kan fyllas på, om man säger
Med riktigt små barn, redan krypbarn på jakt efter exempelvis mera choklad eller fler kakor, ser jag förbluffad ut och slår ut med händerna och säger: "Slut! Borta!" efter att nogamt ha gömt undan delikatesserna. (Detta "Butta!" blev stundom ett av barnets första ord...) Jag har stirrat ner i tomma mjölkkartonger och låtit barnet göra detsamma: "Slut! Butta!" Höljen blir tomma, innehållet försvinner. Saker som inte kan röra sig längre - eller som aldrig kunnat det

kan jag försöka sätta i rörelse, en död fågel med en pinne, en trasig bil, som tappat ett litet hjul, med handen, en (batteritrött) apparat som inte reagerar när man trycker på ON, en leksaksmobil som inte är "riktig" - med barnet som intresserad deltagare i mödorna och slutligen uppgivet konstatera: "KAN inte!" Saken kan alltså inte. Saken ser ut som den ska men bär sig inte åt som den ska. Den har blivit av med - eller aldrig haft - sin förväntade funktion.
På något vis har då även mycket små barn (2-3 år) "förstått" att även människor, som dött - förutsatt att de får se den döda människan och också röra, antingen via den ömma som "demonstrerar", som med en försiktig pinne på fågeln, eller själva - förlorat sin "funktion", tagit slut; själva livet - innehållet - är "butta".
Men kommer tillbaka. Kanske inte exakt likadant, men med nytt liv. Kretsloppet förstärks och förtydligas ju så glasklart när ett nytt litet barn föds samtidigt som en gammal människa i släkten dör, och det händer hela tiden. "Det är nog gammelmormor! Hon bor i den lilla bebisen nu!" har jag fått höra. LIksom: "När du dör, blir du bebis. Jag kan ta hand om dig då."
Så det finns en både förståelig och kärleksfullt förstående anledning, menar jag, till att folk tjatar om att "mormor är i himlen", och barnen köper det, även om mormor ligger död framför dem, lika död som fågeln på marken. Själen, livet, "innehållet" är borta, för stunden - men kommer tillbaka, i nytt hölje. Som en ny liter mjölk i kylen

Och i mellanakten hälsar man på i himlen, den blå däruppe dit ju alla möjliga fåglar och träd och moln är på väg, hela tiden, alldeles synligt O:)