
Välkommen är du (om jag inte sagt det förut)
Han har vaknat hela tiden i vargtimmen (4-6), säger du. Och fortsätter med det, nu mer än någonsin, om man säger.
Det är möjligt att han skulle haft senare morgnar nu om ni lyckats få till dem från början, när ni kurade. (Det står om tidiga morgnar i Tips på vägen.)
Men det är lika möjligt att han skulle uppvisat samma elände ändå som han gör nu. För visst har det ett samband med att han går på dagis. JAg vet inte hur långa dagar han går, men om ni börjar så tidigt båda två har jag en känsla av att det blir mycket långa dagar för honom. Alldeles för långa - och framför allt: han är för liten överhuvudtaget. Han skulle inte behöva gå på dagis alls.
Jag vet att det är lätt att säga och att ni måste, osv osv osv, men det finns en anledning till att små barn propsar på att helt enkelt få vara med, få vara hemma, få träffa mamma och pappa - på nätterna, när de nu inte får det på dagarna, alls tillräckligt. Det händer i de bästa familjer och det händer hela tiden. Det är de små barnens enda möjliga vis att försöka kompensera sig på för det de gått förlustiga alldeles, alldeles för tidigt
Finns det minsta mikroskopiska möjlighet att han kan få slippa dagis tills han är stor och rotad nog att själv våga sig ut i stora vida världen i småportioner
Kanske kan forumet "I stället för dagis - tankar och idéer" inspirera dig och er.
Ska tillägga att storasyster också sover för lite. Hon behöver 13 tim sömn/dygn.
Sköter ni ramsandet övertygat och övertygande, funkar den på henne också så att hon inte behöver vakna och tro att HON ska ta hand om saker och ting. Barns beskyddarinstinkt är stark. Hon vaknar alltså inte för att lillebror väcker henne utan för att ni, deras gemensamma överlevnadgaranter, inte tycks ha läget under kontroll, dvs inte verkar kunna hålla vargen stången. Då tror hon att hon måste göra det åt er, vilket hon ju per definition inte kan. Och så krälar vargarna in till henne också

och hon kan inte sova vidare.
Är det värt allt detta
Ja, du vet vad jag menar
