Vaknar kl.4-5 och är otroligt mammig,Hjälp!!!!

[anis]

Hej!
Min son är 16 månader och har blivit kurad när han var 6 månader. Det har funkat bra, men han har alltid vaknat mellan kl.5-5.30. Vi har kämpat med att han ska vakna 6-6-30, men utan resultat. Att lägga honom senare har inte fungerat. Hans sovrutiner ser ut så att han somnar i sitt rum utan problem kl. 18.30. Sover middag kl.12-14. För ett par veckor sedan började han på dagis. Det har funkat bra.

Han har alltid varit mammig och det har blivit värre nu. Kan bero på att han går på dagis. Kan detta påverka hans sömn? Ibland gråter han på nätterna, men somnar oftast om själv. Nu har han börjat vakna 4 och VÄGRAR somna om. Han skriker och ropar på mamma. Inget jag och min man gör hjälper. Att ramsa blir ännu värre och speciellt om det är mig han hör. Pappa har kunnat förklara för honom att det är natt nu och han ska sova, men då är han bara tyst i ca 15 min innan han kör igång igen. När jag ramsar eller visar mig, blir han helt galen och vill bara komma upp. Min man går till jobbet 5.30 och jag måste gå hemifrån 7.00, så det finns ingen tid att hålla på och försöka få honom att somna i flera timmar. Hans storesyster är tre år och sover i rummet bredvid. Hon vaknar ju också förstås och kan inte somna om. Annars sover hon till 6.00-6.30 Hon somnar 19.30.

Vad ska vi göra???? Klarar inte av att gå upp 4 varje morgon. 5.30 är helt ok. Kan någon hjälpa oss???????

Stolt mamma till dotter 3 år (kurad sept-04) och son 16 månader (kurad mars-06)

[annawahlgren]

Välkommen är du (om jag inte sagt det förut)

Han har vaknat hela tiden i vargtimmen (4-6), säger du. Och fortsätter med det, nu mer än någonsin, om man säger.

Det är möjligt att han skulle haft senare morgnar nu om ni lyckats få till dem från början, när ni kurade. (Det står om tidiga morgnar i Tips på vägen.)

Men det är lika möjligt att han skulle uppvisat samma elände ändå som han gör nu. För visst har det ett samband med att han går på dagis. JAg vet inte hur långa dagar han går, men om ni börjar så tidigt båda två har jag en känsla av att det blir mycket långa dagar för honom. Alldeles för långa - och framför allt: han är för liten överhuvudtaget. Han skulle inte behöva gå på dagis alls.

Jag vet att det är lätt att säga och att ni måste, osv osv osv, men det finns en anledning till att små barn propsar på att helt enkelt få vara med, få vara hemma, få träffa mamma och pappa - på nätterna, när de nu inte får det på dagarna, alls tillräckligt. Det händer i de bästa familjer och det händer hela tiden. Det är de små barnens enda möjliga vis att försöka kompensera sig på för det de gått förlustiga alldeles, alldeles för tidigt

Finns det minsta mikroskopiska möjlighet att han kan få slippa dagis tills han är stor och rotad nog att själv våga sig ut i stora vida världen i småportioner

Kanske kan forumet "I stället för dagis - tankar och idéer" inspirera dig och er.

Ska tillägga att storasyster också sover för lite. Hon behöver 13 tim sömn/dygn.

Sköter ni ramsandet övertygat och övertygande, funkar den på henne också så att hon inte behöver vakna och tro att HON ska ta hand om saker och ting. Barns beskyddarinstinkt är stark. Hon vaknar alltså inte för att lillebror väcker henne utan för att ni, deras gemensamma överlevnadgaranter, inte tycks ha läget under kontroll, dvs inte verkar kunna hålla vargen stången. Då tror hon att hon måste göra det åt er, vilket hon ju per definition inte kan. Och så krälar vargarna in till henne också och hon kan inte sova vidare.

Är det värt allt detta

Ja, du vet vad jag menar

[anis]

Hej Igen!
Det där med dagis är svårt. Vi har inte ekonomisk möjlighet att vara hemma med barnen. Jag har ständig ångest över att inte räcka till för barnen. Hinner för den delen inte heller med jobbet(är lärare). Jag arbetar 75% och barnen börjar dagis Må 7.30-15.00 Ti 7.00-15.00, Ons 7.30-14.30, To-7.30-14.30 och fredagar är de lediga. Det är det bästa jag kunde åstadkomma för att få det att gå runt. Jag vill ju att barnen ska må bra och jag vill vara med dem så mycket jag kan.
Jag håller med om att vår metod har brustit, pga av räddsla att väcka storasyster och pga tidsbrist. Men om vi nu inte har någon möjlighet att låta min son vara hemma, vad kan vi göra för att det ska bli bättre? Problemet är också att barnen inte kan sova längre än till 6.00 om jag ska hinna åka till jobbet. Känner mig förtvivlad och förvirrad. Ska vi börja ramsa nu konsekvent och hålla på tills vi inte har tid längre, eftersom vi ska till jobbet? Och är det min man som ska ta det, eftersom min son blir galen om jag gör det?

Vad gäller min dotter, så sover hon ca, 1,5h på dagen. Det blir ju fortfarande för lite. Är det för sent att lägga henne 19.30? Vi måste ju som sagt gå hemifrån ca 7.00, så hon måste vakna senast 6.00, för att inte stressa.

Snälla Anna hjälp mig att få ordning på det här kaoset. Jag älskar mina barn och vill de ska känna sig trygga.

[annawahlgren]

Vi har inte ekonomisk möjlighet att vara hemma med barnen. Jag har ständig ångest över att inte räcka till för barnen.

Jag vill inte tjata. Men hur länge ska du - ni - orka leva med den här sortens prioritering, när du / ni går i ständig ångest Det kostar att arbeta också, vet du. Det kostar en hel del i reda pengar, annat pris att förtiga. Snälla du, kasta åtminstone ett öga på forumet "I stället för dagis - tankar och idéer", inte minst tråden som heter Inskolningstankar

Som det är behöver de läggas redan kl 18, bägge två.

Ramsandet är det bäst att pappa (övar upp och) tar hand om, tills det blir ordning på vargtimmen. Be honom läsa på om tidiga morgnar enligt min referens ovan.

Ramsan ska vara stor, stark, glad, betryggande och punktsättande och sägas i fyra, sex eller åtta "verser" i ett svep utan minsta frågetecken mellan raderna (och naturligtvis utan änsglig vädjan i tonen eller, ännu värre, irritation). Den ska vara så rytmisk att man kan stompa takten till den.

Skrattet-till-go'nattet får aldrig försummas och det gäller båda barnen. Morgonen - väckningen" - ska sedan också vara vansinnigt rolig och trevlig och kär.

En klocka som ringer så att barnen hör, som står närmare dem än er säng, lär dem snart att dagen börjar när klockan ringer, inte förr. Då kommer mamma / pappa galopperande och den nya, roliga dagen börjar

Det är den attityden man måste ha, i varje fall, för barnens skull - vare sig man känner så i sitt hjärta eller ej.