Kvällshålligång...

[anna]

Hej!
Läste Mia75-tråden om morgonhålligång, och hänger på temat, men döper min tråd till kvällshålligång...

Clara (blir 4 år i maj) sover middag 13-14.30, ute i vagn. Somnar och sover "som en gris", jag får alltid väcka henne när hon ska upp.
Det verkar som hon BEHÖVER sova ett tag till.

Ida (blir 2 år i april) sover middag 13-16, även hon sover hårt och bra, men (jag vet ) förmodligen för länge.

Vi lägger dom 20.30, och dagen börjar 8.00.
Dom vaknar 8.00, på minuten
Men dom somnar INTE 20.30.
Det är fullt partaj där uppe (dom delar rum). Dom sjunger, leker tittut, tjattrar och har hur skoj som helst...
Jag har tyckt det låter riktigt mysigt när man lyssnar i "barnvakten".
Men nu har det ballat ur rejält...Innan har dom hållt igång 1 timme efter läggning innan dom somnar, men nu har det senaste dagarna dragit iväg till 1,5-2 timmar...
Och Ida har utvecklat "sporten" att klä av sig pyjamas inkl. blöja och hoppa naken i sin spjälsäng. Hon kastar ur docka och gosefilt, och Clara hämtar upp det...

Nu har jag haft några allvarliga snack med Clara om hur man gör när man ska sova. Att hon INTE ska hämta det Ida slänger ur, och INTE ska ropa på mamma och pappa när Ida tagit av sig naken.
Vi har avvaktat tills Ida "ber om hjälp" och låter ledsen, DÅ har vi gått in och tagit på henne och rättat till allt.

Jag vet inte hur vi ska lösa detta riktigt...Visst, dom har ju CHANSEN att sova o.s.v, men att dom håller varandra vakna i 2 timmar känns ju inte o.k.
Har börjat förbereda Clara att "-På SÖNDAG, då kommer lampan utanför rummet att vara släkt, så det blir helt mörkt i rummet."
Misstänker att dom ser varandra för bra, som läget är nu.

Jag vill verkligen inte att dom ska ha varsitt rum.

Stämmer min misstanke att dom kanske inte längre behöver sova middag så länge? Kan det vara därför dom tar sådan tid på sig att somna?

Tacksam för bollplank!

kram anna

[jennifer]

Hej!

Jag skrev en fråga här för ett tag sedan om sömnbehov för 2 1/2-åringar och fick en hel del bra svar. Om du vill ha 11,5 timmars natt för dina flickor så tror jag absolut att du måste dra ner på dagssömnen. Min äldste son fyller 3 år i april och har redan nästan helt slutat att sova middag på dagarna. De dagar som jag bedömer att han ändå behöver en dagslur så är det inte att tänka på att han ska somna samma tid på kvällen (om jag inte håller dagsluren till max 20 min, då kan det gå). Sömnbehovet varierar naturligtvis för barn precis som för oss vuxna, men 14,5h för din Ida snart två år låter mycket tycker jag. Så mycket sover min lille 9-månaders. När jag ställde min fråga svarade AW att hon valde att korta ner på nattsömnen för sina barn, för att de skulle sova längre på dagen, bla för att få en lugn stund själv mitt på dagen. Själv håller jag mer på att nattsömnen ska vara 12-12,5 timmar för min snart treåriga pojke. Förutom vissa dagar, som tex idag, när vi ska iväg på eftermiddag/kvällen. Hoppas att detta hjälpte något.

Hälsningar Jenifer

[Sarika]

Hej Anna
måste säga att det låter alldelles underbart Förstår att det inte är det när det är så varje kväll, men när man som jag bara har ett barn och drömmer om syskon så kan jag inte låta bli att dra på munnen.

Jag har ingen erfarenhets som du förstår men jag tror att du själv har svaret på din fråga, i alla fall till en del. Det ska vara kolsvart i rummet så att de inte ser varandra för då sätter den lilla hjärnan igång.....

Hoppas att det löser sig!

Ni verkar ha två alldelles underbara små tjejer

[K-ina]

Tror som Jennifer att du får dra ner dagssömnen eller varför inte förlägga sömnen litet tidigare på dagen? Kanske ni skulle äta lunch litet tidigare och börja vilan redan vid tolv? Då får du längre vakentid på eftermiddagen och du borde ha tröttare barn på kvällen!

Funderar också på om det kan vara så att de är övertrötta på kvällen? Jag vet med mig själv att jag "går igång" när jag passerat mitt trötta stadium och sen är det lögn i h-e att komma ner i varv - därav denna sena timma vid datorn!

Jag skulle alltså testa:

Lunch 11.30
Vila 12.00
Nattinatti 19.00

Detta är tider som passar min lille - men han går i och för sig upp klockan sju ockå.... Vi gör dessutom så att lillen lägger sig först sedan är storebror vaken en halv - en timma längre. Under den timman varvar han ner med en god bok eller två + massor av prat och skratt. Sen smyger han in i det gemensamma rummet och kryper ner i sängen. Ibland vaknar lillebror då men Axel vyssar honom och säger till honom att sova vidare

Lycka till med de små raringarna!

[annawahlgren]

Ujuj, ha för allt i världen inga "allvarliga snack" med Clara Dels lägger du ansvaret på henne - ansvaret för kvällsfriden som hon verkligen inte ska behöva ta - dels vänder du henne emot lilla Ida, vars intressen, som naturligtvis också är hennes egna (bus, trams, kul) hon då ska motarbeta. Huga

Dra ner på middagssömnen, i enlighet med de råd du fått. 1,5 tim för Clara och 2 för Ida kanhända. Låt det sätta sig en vecka.

Bjud dem på vad du tycker på kvällskulan. Tjugo minuter? Sedan stormar du in, klär på behövande unge, placerar folk i rätt säng, pratar ingenting, stormar ut och ramsar för kung och fosterland. Och släcker lampan. Och sitter stol en stund så du hör minsta lilla. Tills damerna somnar så sött

[anna]

Hej igen!

Men - Anna Wahlgren, om du läser denna tråden igen....,
Du skrev dra ner på middagssömnen för Clara till 1,5, och Ida till 2,
Clara sover ju 1,5 timme NU. Ska det dras ner till 45 minuter kanske?

Det här med "allvarliga snack" med Clara gjorde jag för jag trodde det var samma princip som att "spela teater" som du tipsat om innan.
Vi har alltså gått igenom "hur gör man när man sover", och pratat om hur man GÖR (ligger i sin säng och sover o.s.v) och inte gör, (springer upp och plockar upp det Ida slänger ur o.s.v)det var tydligen fel taktik Trodde det var bra.

Jag har alltså ingen lampa inne i rummet, utan i rummet utanför, med dörren öppen en decimeter. Ska jag släcka den lampan, så det blir HELT mörkt? Kanske bäst att ta tag i detta på söndag då, eftersom jag förvarnat Clara om att på söndag kommer lampan vara släckt?

Sitta utanför skriver du. Ska jag ramsa när det behövs då?

Tack alla som svarat mig!

kram anna

[annawahlgren]

Dra dem över en kam. De är systrar, syskon. "Teatern" används utåt, som en lektion i hur man gör, socialt. Det är inte Claras sak att ta på sig ansvaret för Idas beteende vid sängdags.

Jag är ledsen att jag inte har kunnat göra mig förstådd

Ja, ramsa utanför och stäng till dörren lite mer. Eller släck, medan du laddar vargbössan så det hörs

[anna]

Hej!

Då är jag med i svängarna!
Vi kör så det ryker på söndag, med nerdragen middagssömn, stängd dörr, och attityd!

Den gången du skrev om "teatern" gällde hur man gör i en affär, och att man då också skulle be Clara om hjälp att visa Ida hur man gör.
Är inte det då också att "lägga ansvar på Clara" att hon ska visa Ida??
Bara en undran, och en rädsla att göra fel

Kram anna

[annawahlgren]

Oj, förlåt, så svårt det blev Nu har jag grubblat i natten och försökt begripa vad som är den stora skillnaden mellan att visa hur man gör och att ta ansvaret för att en annan liten person gör "rätt". Och inte kan jag påstå att jag kommit fram till någon perfekt formulering eller ens riktigt klar tanke. Jag bara "vet" att det enda du kan lära lilla Clara, med "teater" eller utan, är hur HON ska bete sig. Inte hur lilla Ida ska bete sig. Så allt som så att säga är kopplat till Ida - att Ida ska göra si men inte så - blir för mycket för Clara. Om du tänker framåt lite - vad ska Clara göra om Ida fortsätter göra "fel"? Fortsätter klä av sig naken och skrattar och busar och vill leka? Då vet Clara att hon ska inte plocka upp, inte hjälpa till, inte skratta med. Men vad ska hon göra, då? Förmana och säga nej? Sova i alla fall? Vara tyst och tråkig och lämna Ida därhän? Det kan hon ju inte. Det vill hon ju inte. Fast hon vet att hon borde, för det har mamma sagt. Förstår du

Jag är glad att du inte blev ledsen och att du försöker förstå Jag förstår knappt själv, och jag minns mitt stora huvudbry när jag skrev Barnaboken. Jag visste att det jag gjorde var "rätt", fungerade, inte kränkte och inte hindrade, respekterade och gick hem. Men varför Att formulera teorierna var det svåraste. Att omsätta dem - oformulerade - i praktiken var det lättaste.

I affären är du med. DU får hjälp av lilla Clara, som vet och visar hur man (Ida) ska göra. Men ansvaret är fortfarande ditt. Ballar saker ur griper du in med ett lämpligt OJ DÅ och fixar till det hela, lite diskret, och ger Clara äran för att det ändå blev så fantastiskt bra till slut. I nattens mörker är du inte där. Clara har dels sin beskyddarinstinkt - hon vill hjälpa lillasyster till ett trevligt och förstående liv - dels sin egen lilla bustarm. Klart hon vill leka med lillasyster som dyrkar och beundrar hennes ömma sällskap Hon hamnar oundvikligen i ett dilemma om du ska lära henne att - i praktiken - avvisa Ida, slå dövörat till och förhålla sig passiv. Det är inte snällt. Förlåt att jag inte kan förklara bättre!

Så låt dem hållas. En viss begränsad tid. Ramsa bägge över en kam och tål inget bus (PÅ NATTEN HÄNDER INGENTING). Fast lite bus ändå, en liten, bestämd stund... Det är ju så underbart, som du skriver själv

Jag hade en gång sex ungar i ett rum. I tre våningssängar. Herrarna Linus och Aron, 3,5 respektive 1,5 år, sov i en. Storebror överst, lillebror underst. Jag nattade alla klockan sex och damerna somnade fint. Men så hördes en liten ljus röst: "Aaaaaron?" Herr storebror hängde ut över sängkanten och gluttade neråt på sin lille bror. "Kom!" Och Aron klättrade på stegen, blöjtung, i sin vita T-tröja som föreställde nattsärk, och trasslade in sig hos sin bror, tisslande och tasslande under täcket. De formligen älskade varandra. Vad skulle jag göra? Jag lyfte ner honom, barskt, la honom på plats och sa mindre vackra saker. Men mitt hjärta smalt. Jag lät honom tassa upp tre gånger till, och jag hörde dem fnittra och busa lite viskande så att de inte väckte sina ömma systrar, och jag älskade dem lika mycket som de varandra. Och gick in och lyfte ner lillebror barskt, etc etc. Jag gav dem tjugo minuter, och sedan satt jag stol och låtsades läsa tidning, medan mina rörda tårar rann längs kinderna.

De måste ju få sin sömn. Men ansvaret är mitt.

Kram till dig kära anna

[anna]

Tack Anna för att du får det att klarna i mitt huvud!
Man vill ju sina barn det godaste goda av livet, och NATURLIGTVIS vill man inte skuldbelägga någon, eller ge mer ansvar än vad de klarar av.
Nu har jag förstått!

Clara kan ha lite "ansvar" att visa Ida hur det går till i livet,
men bara när jag SJÄLV är med och har huvudansvaret!
Så kan man väl summera det hela, kan jag tro.

Nattningarna är MITT ansvar att rätta till, och det kommer jag göra imorgon kväll

KRAM!
anna

[Gäst]

Jag, som har två bröder i samma rum, har samma kära lilla bekymmer!

Men jag har löst det så att jag säger att de "inte får BUSA men PRATA får man innan man somnar - en stund". Och kan de inte sluta prata så kommer jag och "hjälper" dem om en stund... Men så säger jag "Ah, vad sjutton babblar jag om! DET fixar ni ju själva - ni KAN ju det så bra och VET när det räcker med pratet! Så bra! Natti nu ! Funkar alldeles utmärkt och ibland så "glömmer" de och då påminner jag i hasten där jag befinner mej. Sedan är det tyst och jag hör dem viska med leende munnar " God natt - tack för idag" till varandra... Alltså; finns det en gräns för vad ett ömt modershjärta tål ?!?