Pea, jag känner verkligen med dig! Jag har en son som har betecknats som "jobbig" (se min signatur) sedan han första gången kom i kontakt med barnomsorgen vid 3 års ålder. Vi har fått höra & svälja både det ena och det andra, kan jag säga, och varje gång blir man lika ledsen.
När Storprinsen började skolan var det en i personalen i hans klass som var helt gräslig, tyckte jag. Det gick inte en enda dag utan att hon tog upp en massa saker som hade hänt (ofta bagateller, men som bara spädde på "jobbigheten") och hade teorier och synpunkter som hon gärna förmedlade till mig - oftast gick de ut på att sonen var fel person på fel plats s.a.s. Till slut hade jag ont i magen varje gång jag skulle gå och hämta honom. Och då bestämde jag mig - NEJ! Jag accepterar inte detta! Jag kan inte ha det så här!
Jag bad om ett samtal med personen i fråga och var riktigt övertydlig:

jag accepterar inte att du talar om min son på det viset

slutar du inte kommer jag att ta upp det med din chef

lägg energin på att hitta lösningar istället för problem
Samtalet var jobbigt men gick bra till slut och kontentan blev att hon förstod hur illa hon gjorde mig när hon pratade om Prinsen. Samtidigt gör det mig lite mörkrädd, för det visar lite hur hon pratade med sina kollegor, tror jag. Hon finns nu inte alls i hans närhet längre. Prinsen har en helt annan, BRA, situation i skolan i dag och vi mår alla bra.
Så bra att ni skall ha ett samtal. Ta tillfället i akt och berätta hur DU ser på din son och hur det känns för dig att höra alla negativa saker. Fråga hur de vill vända på situationen och gör klart för dem att det inte är OK att bara lyfta fram det negativa hela tiden. Nästa gång du får höra något tråkigt, lyssna färdigt och fråga sedan "Och vad har varit bra i dag?".
Tänker på dig! Hoppas att det blir bättre snart!
Anna, stolt mamma till Storprins född -98, Sessa född -00 och Pojkpiraya, född -04!