Det verkar vara så vanligt med jobbiga första förlossningar med massa komplikationer och som avslutas i snitt. Som i sin tur ger rädslor inför ev kommande förlossningar.
Jag hade ju dessutom gått kursen. Fick trots allt mycket hjälp av den, men tränade nog inte alls tillräkligt hemma. Jag kände mig såå otroligt peppad inför förlossningen och allt gick bra ganska länge. Kom in när jag var öppen 5 cm, fostsatte att öppna mig som jag skulle. Pallade inte vid 7 cm och tog epidural (funkad jättebra). Så började hjärtljuden på Nils gå ner, så skalpelektrod sattes, för bättre monitorering, varpå vattnet går och jag öppnar mig fullt. Allt ok ett tag, men så går hjärtljuden ner ytterligare med risk för syrebrist osv. Läkare tillkallas, hon bestämmer att jag ska snittas bums. Hon trycker på larmknappen, det väller in folk och inom 5 min är jag sövd och Nils utplockad gallskrikande, som sig bör (inte för att jag hörde nåt). Jag kvicknar till 1 tim senare och får direkt Nils i famnen, som omedelbart börjar amma. Fick jätte bra hjälp coh stöd , hade (till skilnad från många andra) inte alls särskilt ont. Var en av de få i korridoren som kunde gå upprätt. Slutet gott allting gott
Det är bara det att det som förut tycktes mig en självklarhet, dvs att föda vaginalt....Jag fattar inte hur det är fysiskt möjligt
Det är detta hinder jag måste ta mig över. För jag vill, om möjligt, föda vaginalt om vi lyckas producera någon bebis. Så jag hakar på denna tråd för att få lite pepp. Om jag sen blir gravid så får jag ta tag i min rädsla ordentligt...