Bebis -07, kanske... Fler?

[Lollo0058]

Ohh, vilken mysig och bra tråd du startat Spyro. Här har bebisverkstan precis öppnat. Jag har också haft lite av dessa tankar som du beskrev. Hade också en förlossning som slutade i, vad man så fint kallar, katastrofsnitt .

Det verkar vara så vanligt med jobbiga första förlossningar med massa komplikationer och som avslutas i snitt. Som i sin tur ger rädslor inför ev kommande förlossningar.

Jag hade ju dessutom gått kursen. Fick trots allt mycket hjälp av den, men tränade nog inte alls tillräkligt hemma. Jag kände mig såå otroligt peppad inför förlossningen och allt gick bra ganska länge. Kom in när jag var öppen 5 cm, fostsatte att öppna mig som jag skulle. Pallade inte vid 7 cm och tog epidural (funkad jättebra). Så började hjärtljuden på Nils gå ner, så skalpelektrod sattes, för bättre monitorering, varpå vattnet går och jag öppnar mig fullt. Allt ok ett tag, men så går hjärtljuden ner ytterligare med risk för syrebrist osv. Läkare tillkallas, hon bestämmer att jag ska snittas bums. Hon trycker på larmknappen, det väller in folk och inom 5 min är jag sövd och Nils utplockad gallskrikande, som sig bör (inte för att jag hörde nåt). Jag kvicknar till 1 tim senare och får direkt Nils i famnen, som omedelbart börjar amma. Fick jätte bra hjälp coh stöd , hade (till skilnad från många andra) inte alls särskilt ont. Var en av de få i korridoren som kunde gå upprätt. Slutet gott allting gott .

Det är bara det att det som förut tycktes mig en självklarhet, dvs att föda vaginalt....Jag fattar inte hur det är fysiskt möjligt . Hur kan något såå stort (som en bebis) komma ut ur ett sånt litet hål Det är så dem flesta föder, jag vet. Jag fattar ändå inte!

Det är detta hinder jag måste ta mig över. För jag vill, om möjligt, föda vaginalt om vi lyckas producera någon bebis. Så jag hakar på denna tråd för att få lite pepp. Om jag sen blir gravid så får jag ta tag i min rädsla ordentligt...

[Spyro]

Det är bara det att det som förut tycktes mig en självklarhet, dvs att föda vaginalt....Jag fattar inte hur det är fysiskt möjligt . Hur kan något såå stort (som en bebis) komma ut ur ett sånt litet hål Det är så dem flesta föder, jag vet. Jag fattar ändå inte!

Ja, lite så tänker jag också. Jag vill påstå att själva kejsarsnittet faktiskt gick rätt så bra, i jämförelse med de där 25 timmarna innan. Och efter tre dagar kunde jag faktiskt gå utan att hålla en hand över magen. Mina "kolleger" på BB kunde inte ens sitta efter tre dagar på grund av alla sprickor och stygn. Visst, om man har tränat så kanske man inte får sprickor, men jag ställer mig ändå skeptisk. Tänker att varför ens bry sig om att försöka föda vaginalt, då...

Jag minns när läkaren kom och sa att det blir kejsarsnitt. Jag låg i sängen och kämpade, med epidural och skalpelektrod och värkstimulerande dropp samt även antibiotika (eftersom jag tydligen hade fått feber), och förstås lustgas och ctg-apparat. Jag var väl öppen 5 eller 7 cm... Jag var alldeles på det klara med att här kommer jag att få ligga i all evighet, babyn stannar där han är och jag kommer alltid att ha såhär ont. Och läkaren kom in och beklagade: "Ja, det ser tyvärr ut som om vi blir tvugna att ta snitt..." \:D/ [-o< "Bra!! NÄR KAN NI BÖRJA!?" nästan skrek jag. 8-[

Ifall mitt kejsarsnitt hade varit planerat så hade allt faktiskt varit rätt så perfekt. Jag var vaken hela tiden, maken satt bredvid och såg likblek ut, och jag var varken rädd eller orolig. Tyckte bara att det var vansinnigt skönt att slippa alla smärtor... Ett litet stygn av oro kände jag dock, innan jag fick se babyn. Minns att jag tänkte: "Tänk om jag inte gillar honom, efter allt dethär slitet!"

[anna]

Faktum är att man sällan eller aldrig spricker när man är tränad!
Tänk på min profylaxförlossning! Ida kom i sätesbjudning, ingen hade sett det, och när dom fattade var det för sent!
Men ändå sprack jag inte!
Födde på natten, och nästa förmiddag, när jag gick och lullade omkring i BB-världens varma famn, sa jag till min sambo "MENAR du verkligen att du missunnar mig detta en gång till? Menar du att jag aldrig ska få föda barn och ligga på BB någon mer gång?" (han vill inte ha fler)
Jag hade kunnat föda igen, redan då!
SÅ stor skillnad på upplevelse var det!



kram anna

[Lollo0058]

anna, läste din inspirerande berättelse i profylax-berättelser. Det är ju därför det är så bra att Spyro startat denna tråd. Jag är ju inte heller gravid så än är tid att bearbeta. Sen så upplevde jag att graviditetshormonerna gjorde mig lugn.

Om vi lyckas producera bebis ska jag öva på andning varje dag:!:

[Jannika]

Hej alla rädda!

Nu har jag inte läst hela tråden.... men jag klämde ur mig en riktigt fet (5,3 kg) bebis utan bedövning och ett par stygn bara. Lämnade förlossningen för BB till fots utan problem och utan smärta (fast de hade kört fram en rullstol, haha!).

Jag och sambon tränade andning och avslappning varje kväll de sista fem månaderna i ca 10 min. Hellre lite men varje dag än mycket ibland är tricket. Vi pratade också ofta om hur vi ville ha det, strategier under förlossningen osv. Vi var oerhört samkörda och ett riktigt team. Jag körde och darlingen var kartläsare. Funkade perfekt. Sista gången vågade jag låta bli epiduralen vilket gjorde att jag slapp känna mig som en patient. Jag kunde mycket lättare följa kroppens eget arbete när den inte var bedövad. Alla mina förlossningar har varit ok men den sista var en drömförlossning på alla vis! Nu när fyran är på ingående kan jag ibland misströsta, det KAN inte bli så fantastiskt en gång till.... Men jag har några månader på mig att jobba med den föreställningen.

Min kropp är duktig på att kånka runt med bebisar men mina förlossningar är seeega och utdragna historier. Med andningen, coachningen och all träning innan är det lättare att fokusera, inte tappa styrfart och hopp. Andningen gör ju också att bebisen hela tiden blir syresatt och mina barn har mått bra under förlossningarna trots att de tagit lång tid. Att känna till och använda rätt krystteknik minimerar också risken för skador i underlivet.

Jag kan verkligen rekommendera profylaxen till alla som känner sig rädda. Även om den används bara i första delen av förlossningen är mycket vunnet. Syresättning och avslappningen ger vila som ger kraft som kan användas när det blir tuffare. Det gäller bara att inte se det som ytterligare ett område där det ska presteras. Träna för din och bebins skull, inte för att vara duktig inför andra. Det GÖR ju ont för de allra flesta att föda men andningen ger verktyg att möta smärtan med. Och klara av den utan att bli rädd eller tappa kontrollen. Och OM man ändå tappar kontrollen finns partnern där och kan leda tillbaka en på rätt spår.

Ja, som ni hör så är jag smått religiös inför denna metod! För mig har den varit avgörande. Och fört mig och darlingen närmare varandra. Vi har varit med barn båda två och bebisen har varit våran även innan den föddes. Vi klarar vad som helst tillsammans!

Jag har precis läst klart Anna Wilsbys Innan du föder och kan varmt rekommendera den innan man bestämmer sig för om profylax är något för mig.

Kram Jannika

[Nette]

Har samma längtan som du Spyro. Och lite av samma oro. Tanken på en förlossning till är inte trevlig. Det blev sugkoppsförlossning när Olivia föddes o jag rämnade ganska mycket. Både jag o maken var överens om att inga flera barn om det betyder en förlossning till. Planerat snitt är ju svårt att få och det blir inte heller alltid helt lyckat. Min syster hade ont i operationssåret i ett halvår efter kejsarsnittet så jag tycker inte att det alternativet är så väldigt lockande.

Och ändå går jag nu o vill ha en bebis till, helst med detsamma. Har faktiskt tagit en hormonkur nu för att få igång ovulationen. Hoppas på positivt resultat i januari.

Ja Spyro, här i Finland finns nog inte profylaxkurser att delta i. Jag har tänkt skaffa Anna Wilsbys bok ifall jag blir gravid. Profylaxen fungerar ju för så många så jag tänker absolut börja träna på den i god tid.

Verkligt tråkiga mänskor du har i din omgivning som inte ser barnen som något positivt. Jag skulle inte bry mig om såna utan tänka att de antingen inte har barn o därmed inte vet någonting om saken, eller så har de själva klarat sin föräldraroll väldigt dåligt. Lyssna bara till de positiva rösterna.

[Gäst]

Gokväll i barnverkstan!

Här tror jag nog att vi väntar lite till. Jag orkar inte, trots världens snällaste bebis och 12-timmarsnatt. Dessutom hade jag en helt ok förlossning, så det är heller inte det som sätter stopp. Jag orkar inte vara gravid, och orkar inte ha en nyföding. Just nu. Har tagit några veckor att smälta denna insikt, jag ville ju ha barn så tätt. Det vill jag fortfarande. Men nej, jag är inte beredd än. Kanske om ett år eller så. (Vilket fortfarande blir ganska tätt mellan - 2,5 år.) Jag startar helt enkelt en ny tråd inför 2008!

Men, blabla, vad jag ville var att instämma i profylax-reklamen! Ovärderlig hjälp under förlossningen, vare sig man kör utan bedövning, med bedövning eller om det blir snitt. Man kan andas sig genom all sorts smärta, även den efter ett snitt. Samt när det gör ont vid amningen. Det gör kanske inte mindre ont, men man har bättre kontroll.

Jag andas (djupandas) även nuförtiden när jag är orolig, klämmer mig, blir arg, är nervös. Min mamma profylaxandas alltid innan hon ska till tandläkaren Det är alltså en metod man har nytta av i många fler situationer än barnafödande.

[kvacke]

Vilken trevlig tråd!

Vi är igång i bebisverkstan och har varit sen i juli. Hade ju missfall i november och var då i vecka 10 så i och med det har det ju vart uppehåll i fösöken men nu är vi igång igen. Jag är mycket svårt bebissjuk och längtar så efter att få vara gravid igen. Jag mådde kass när jag var med Wilma men längtar tom efter att spy . Inte för att det är särskilt trevligt men för att få känna mig gravid.

Min förlossningen var underbar! Jag hade jävligt ont då och då men nu när jag tänker tillbaks så gick allt precis som jag hoppats och drömt om.

Så nu håller vi alla tummar för alla oss som vill ha en liten 07-a

Kram Åsa

[Jannika]

Jag håller tumme för alla som vill! The more the merrier!

Kram Jannika

[Gablex]

Slänger mig också in här, fastän både jag & maken är överens om att det inte blir en fyra.... Trots detta kommer saken ständigt upp, men men...!

Apropå förlossningsrädsla, så kan jag verkligen rekommendera att man ber sin MVC-sköterska om remiss till mottagning för förlossningsrädda. Det är säkert uppbyggt olika på olika ställen, men här i Malmö finns en mottagning på förlossningen.

Min andra förlossning var av typen "raket" - jag hann inte med varken mentalt eller fysiskt och plötsligt var hon bara där! Flera år efteråt fick jag hjärtklappning och handsvett varje gång vi körde förbi BB.... När jag blev gravid igen nämnde jag detta för min barnmorska och hon såg till att jag fick komma och prata på mottagningen för förlossningsrädda.

Jag var helt på det klara med att jag ville föda vaginalt igen, så det var inte för att jag ville ha ett kejsarsnitt som jag gick dit, utan min stora rädsla var att jag skulle bli hemskickad (hände två gånger vid min första maratonförlossning) och sedan föda i bilen eller något sådant. Barnmorskan som jag pratade med var jättevettig och hon hjälpte mig att sätta ord på min rädsla och analysera den med mig. Tillsammans gjorde vi upp ett kontrakt som lagrades på mitt personnummer, så att när jag väl kom in till förlossningen skulle kontraktet "poppa upp" och personalen där veta vad som var bestämt. I kontraktet ingick bl.a. att jag inte skulle bli hemskickad om jag väl hade tagit mig till förlossningen (hon insåg väl att man som tredjegångsföderska har lite koll på när det är dags ). Bara detta att pappret fanns var så himla skönt!

Dessutom tränade jag profylaxandning ordentligt inför tredje förlossningen och det gjorde enorm skillnad!

Hur gick nu förlossning nummer tre då? Jo, vattnet gick på natten 4 dagar efter bf och vi åkte in på koll på förmiddagen. Milda, oregelbundna värkar registrerades och JAG VALDE SJÄLV ATT ÅKA HEM . Sedan satt jag i soffan och flåsade och tittade på Gudfadern på DVD tills maken var helt svettig och insisterade på att vi skulle åka in. Pang Bom så kom LillPirayan på 40 minuter! Min bästa förlossning eftersom jag visste precis hur jag skulle göra!

När jag låg där i förlossningsrummet med fikabrickan på bordet och lillpirayan på armen kom barnmorskan från "rädslo-mottagningen" in för att gratulera. Vi skrattade båda två åt att jag själv hade valt att åka hem, jag som hade varit så rädd för att bli hemskickad...

En lång historia, men kontentan är: är man rädd, så prata prata prata!

[Spyro]

Tack för alla psykoprofylax-berättelser!

Just nu känns det i alla fall som en omöjlighet att föda vaginalt. Kanske jag ändrar mig nån gång. Jag är ju inte gravid, än... Men jag kan ändå inte låta bli att drömma om ett planerat kejsarsnitt - det är verkligen det jag vill i dagens läge.

Puh. Nå, tiden får utvisa.

[sandrasundell]

Har precis bara idag konstaterat att tillökning väntas. Jag är jätteglad såklart och även om det är långt kvar så är jag redan förväntansfull...
Men jag hoppas att förlossningen går något lite fortare den här gången än fyra dygn. Jag kan säga att när krystvärkarna väl kom igång då var jag inte det minsta uppkäftig och jag var så trött och slut så det är ett under att jag orkade sista 45 minutrarna..

Dumma kommentarer kommer väl nästan alltid från alla möjliga konstiga håll? Ska ni ha barn så tätt? Det kommer bli jättejobbigt. Stackars du! Huga vilket litet monster Idun är, du kommer aldrig orka två!

Med den attityden så är det väl nästan självklart att det blir jobbigt. Eller den dummaste kommentaren jag fått sen jag fick barn. Oj då sover inte lilla Idun om nätterna säger du? Kanske vi skulle se till att hon fick sömnmedel...
Detta kom under första bvc besöket och följde med ända tills jag bytte vårdcentral på egen begäran.

[Spyro]

Har precis bara idag konstaterat att tillökning väntas.

Ååååh, grattis!

Oj då sover inte lilla Idun om nätterna säger du? Kanske vi skulle se till att hon fick sömnmedel... Mad

Jaa-a, självklart, för sömnmedel är ju den enda logiska vägen att gå. Eller hur var det, nuigen?

Så, hur känns det? Är du odelat positiv?

[miar70]

Grattis sandrasundell - vilka trevliga nyheter Och när är det dags
Lycka till
Kram Mia

[sandrasundell]

Jag är faktiskt odelat positiv och förväntansfull inför nummer två och har sedan länge bestämt mig för att den ska standardmodellas och inget mera lyssnande på förståsigpåare.

Har inte den blekaste aning om när den kan förväntas komma. Saken är den att jag inte hann börja få mens igen efter Idun...! Men om jag ska gissa så är det i slutet på augusti..

Och jag måste få säga att jag är väldigt glad att jag hittade detta forum så lägligt i tiden. Har haft en period när jag har känt att jag nog kanske inte vill ha fler och att om jag blev gravid så skulle jag göra abort..