
Intressant läsning

Outtömligt ämne

Tack, alla

Jeanette R - här borde ni kunna prata ihop er, alla vill ju det bästa och tar sitt ansvar. Man kan ha för ögonen att:
1. hindra - oavsett om våldsbeteendet så att säga är avsiktligt eller inte så är det felaktigt; man får se det som ren beteendefostran alltså, à la "Oj då! Så HÄR gör man" (när man rör vid människa);
2. skydda. Med avledning, tidsbegränsning, enskilda små aktiviteter: "Kom ska du få se..." innan lilla presumtiva offret hunnit bli något offer.
Ömsint beröring är någonting små pojkar måste undervisas i. Inte vet jag om de är skapta annorlunda än små flickor men när det gäller att kasta boll är vi ju bevisligen olika konstruerade rent motoriskt

Det finns gott om små flickor som är hårdhänta också men ovanligare är det allt. Det gäller alltså att hejda, ta handen och klappa, visa med handen om handen, om det är något som ska tas, hur det ska tas; störta dit boll om det känns för att sparkas, knuffa tillsammans på något som behöver knuffas eller får knuffas på (banal fåtölj eller stort träd eller flyttbar vägg i vägen), dvs kanalisera "brutaliteten", som inte alls är ondsint, dit den hör hemma och där den kan nyttjas och utvecklas på ett bra sätt. Små gossar ska man använda när man behöver möblera om hemma

Eller dra upp båten

Eller begå den där vildsinta lekplatsen som ser ut som ett förlist sjörövarskepp. De måste helt enkelt få "härja" fast med rätt objekt.
Vi lever i ett väldigt känslobetingat relationssamhälle - möjligen, tillsynes paradoxalt, därför att det mänskliga nätverket snålats ut och ersatts med prylar och tidspress och dylik icke mänskligt naturlig miljö. Vår värld tolkas i känslor på ett överhettat vis. Men för små barn är det inte så. Små barns värld är konkret. Upp till ca två år märker man ingen skillnad på pojkar och flickor. Är man en ettåring som börjat gå och konstaterar att en pall står i väggen, flyttar man på pallen. Finner samma ettåring att en unge står i vägen, flyttar man på ungen på samma omilda vis. Ligger det en bebis i vägen för mig dit jag ska, eller har blivit placerad i min famn, tar man bort den, föser undan den, skjuter iväg den respektive stjälper den ifrån sig. Den är en möbel. Ett föremål. Att tolka det som uttryck för svartsjuka eller ondsinthet är befängt. Vi gör samma sak när vi ber folk flytta sig i soffan, så vi får plats. Det handlar inte om känslor. Det kan hjälpa att se det så. Minns hur en liten åtta-tio-månaders reagerar, när chokladkakan försvinner (man gömmer den och säger beklagande "Borta!"). Barnet reagerar sakligt och utan sammanbrott. För kan en katt gå sin väg, kan en chokladkaka också.
Så sök inte så mycket psykologi bakom detta. Se det som ren beteendefostran: så här gör man med hundar, katter, kastruller på spisen, barn, tanter, gräs, sand, godiset i affären, bebisar, mammor...
Barn är här för att lära, och de gör som vi lär dem.

Gablex - att "säga till och markera att man inte accepterar" räcker tyvärr inte alls, dvs leder inte till något kärleksfullt, socialt trevligt och acceptabelt beteende. Man är tvungen att visa vad som gäller, och att göra det utan förebråelser och "punktmarkeringar" (som jag vet är vad som gäller bland den gängse expertisen i dag och som jag motsätter mig skarpt; se ovan). Man kan jämföra med hur man skulle vilja ha det om och när man började på en ny arbetsplats. Man skulle visserligen säkert ha sin utbildning och kunna sina saker, men hur gick det till just där

(Se "Det psykiska välbefinnandet" i Barnaboken om beduinlägret.) Man skulle inte lära sig mycket på att folk bara "sa till och markerade att de inte accepterade" det ena och det andra som man naturligtvis gjorde fel hela tiden. Man skulle väldigt mycket mera uppskatta och värdesätta och förbättra sina insatser och även sin självkänsla av att folk sa hur man skulle göra RÄTT och inte bara påpekade hur man gjorde fel, och att de utan förebråelser vägledde och berömde - efter kanske ett diskret "Oj då, det där var kanske inte så lyckat" men med en VÄG UT direkt påföljande, konkret, i handling, och bekräftande. "NU blev det bra, tack ska du ha, precis så funkar det!"

marie-d - precis så är det ju, och ingenting är statiskt. barn lär sig inte en gång för alla, lika lite som vi vuxna lär oss en gång för alla hur man umgås med andra vuxna

Man får besinna att ingenting går att, eller ska, forceras fram. Det som händer, och skiftar, ska övervakas diskret och ledas rätt, lika diskret, dvs vänligt och varsamt och barnavärdigt. Efter avvaktande. (Kan också kallas spionage

)

Tack, Åsa B - kunde inte ha sagt det bättre själv. Även om jag gör tappra försök

Vivan - så "enkelt" är det tyvärr inte (se ovan) 8-[ För små barn är språket ett verktyg för synnerligen konkret kommunikation ("DÄR! MER! KAN FÄLV!") och har väldigt lite, eller ingenting alls, med känslomässog insikt att göra. Det är en bland expertisen gängse gångbar men enligt min mening fullkomligt felaktig uppfattning att det faktum att små barn börjar tala skulle betyda att de därmed kan förklara saker och ting, särskilt då känslor ("Varför blir du så arg, lilla vän?"). Det är oss emellan inte alltid vi vuxna kan det heller...

Och att "visa barnen hur man säger hej och leker tillsammans" är varken tillräckligt, rätt eller rekommendabelt. Som sagt, se ovan och minns att små barn är gjorda av exakt detsamma som vi vuxna. Det är inlevelsen, förståelsen och den milda "pakten" som gör susen
