kompisen sparkar och knuffar

Samtalsforum med barnen i fokus
Skriv svar
Jeanette R
Inlägg: 49
Blev medlem: ons 30 mar 2005, 13:49
Ort: Täby

kompisen sparkar och knuffar

Inlägg av Jeanette R »

Det har ju frågats en hel del om hur man ska hantera att egna eller andras barn knuffar och sparkar, men jag har inte riktigt kunnat få träff för mitt lilla dilemma. Kanske ni kan tipsa?

Jag är hemma med min kille, snart två år. Han har aldrig visat några tecken på att använda våld av någon sort, bara pussas och kramas och är jätteglad mot andra barn. Nu har vi äntligen lyckats hitta ett par mammor som också är hemma med sina killar i samma ålder som vi bara träffar ute på promenad och i parken :D . Men helt oprovocerat vill de gärna komma åt att sparka eller knuffa på varandra och på min gosse. Mammorna verkar riktigt vettiga och säger alltid ifrån och försöker hindra att det händer, men aldrig med förvisning.
Jag är som person inte en sådan som hoppar in och tar över situationer när faktiskt mamman är med och gör sitt bästa. Min undran är egentligen hur min son kommer att reagera i förlängningen här :?: Vi har inte hunnit träffa dem så många gånger än, men mammorna är jättetrevliga och jag vill gärna träffa dem, samt att de har pojkar i samma ålder borde göra allt perfekt.

Kommer min son att lära sig göra samma dumheter, eller kommer han att tycka pojkarna är obehagliga? Jag vill liksom bara ta honom ur situationen och skydda honom, men så kan jag ju inte hålla på hela tiden. Och vad beror det egentligen på att de ska knuffa och sparka. De verkar inte arga, utan det kommer liksom bara helt plötsligt när de är nära varandra. Kan någon psykologin bakom dessa beteenden? Skulle vara lättare för mig att acceptera om jag förstod vad som pågår i deras små hjärnor. :roll:
Erik 0503
Elise 0709
Gablex
Inlägg: 777
Blev medlem: mån 08 maj 2006, 11:46
Ort: Skåne

Inlägg av Gablex »

Lite tankar från mig...

Jag brukar agera som du - dvs. är föräldrarna med så förväntar jag mig att de säger till sina egna barn om det behövs. Skulle de däremot INTE göra det, gör jag det gärna åt dem :roll: :wink: :!:

I det här fallet kan jag faktiskt tänka mig att du kanske också skulle behöva säga till, även om mammorna själva gör det. Du behöver ju inte gå på med storsläggan, men markera för de här killarna och din egen knatte framför allt, att det här beteendet är absolut inte OK. På så vis visar du ju din son att du inte accepterar att någon behandlar honom illa :arrow: det skall inte han heller acceptera!

Kan du inte försöka hålla dig i närheten (jo, det förstår jag ju att du gör ändå :D , men riktigt i närheten) när din son träffar kompisarna? På så vis kan du ju gripa in om det skulle behövas. Sedan tror jag att du inte skall lyfta bort din son från situationen, utan skydda honom genom att gå emellan. Här vill du ju förmedla att situationen i sig inte är farlig och inte kompisen heller, men så som han gör nu gör man inte! Visar du din son att du inte accepterar ett sådant beteende ger det honom stöd i att inte uppföra sig likadant (han har ju inga våldsamma tendenser nu, säger du). Jag tror inte att det behöver "smitta". Det känns som att det är gränser som testas...

Hoppas att det blir bättre så att ni alla kan njuta av umgänget!
Anna, stolt mamma till Storprins född -98, Sessa född -00 och Pojkpiraya, född -04!
marie-d
Inlägg: 564
Blev medlem: mån 20 dec 2004, 11:38
Ort: Stockholm

Inlägg av marie-d »

Min erfarenhet hittills är att barn provar sig fram testar olika sätt att ta kontakt, leka och bete sig. De tar efter saker de ser och testar hur de funkar.
Min äldsta har i perioder varit jätteförsiktig och väldigt orolig om någon är för "på" men sen vände vid 2 och då gick han in i en period då han verkligen testade att ta saker från andra barn, putas mm, sen vände det igen.
På nyårsafton var han så uppspelt och ville kramas lite väl hårt med flickan som var här så hon blev ledsen flera gånger. Detta är ett barn som han brukar leka hur lugnt som helst med.
Jag tycker helt klart det går i perioder och att de testar sig fram. De är inte klara från start när det gäller uppförandet.
Son f?dd juli -04
Son nr 2 f?dd i april -06
Gäst

Inlägg av Gäst »

Hej!
Det är klart att det aldrig ska accepteras att barn slår. Dessa är dock små småttingar på 2 år som kanske för första gången kommer i kontakt med en större grupp. Jag tror inte den gruppen barn existerar, där detta inte händer!! Barnen provar som marie-d skriver olika roller, hierarkier, och "sätt" att närma sig.

Hellre än att säga nej och i värsta fall förvisa, skulle jag ändå föredra strategin "visa, leda", snarare än "säga till". Hållningen är att barnen ska lära sig hur man umgås här i världen, snarare än vad man INTE gör. "Hoppsan, det där var nog inte riktigt meningen, så här gör man när man tar på sin kompis", och så visar man med handen om handen hur man gör. Eller "kom, har du sett den här grävskopan", ren och skär avledning alltså.

I förekommande fall, dvs om det sker mer än två gånger med "så här gör man- attityd", får man helt sonika ta och flytta barnet en bit bort från föremålet för den hårdhänta attityden.

Att ditt barn skulle lära sig att göra dumheter tror jag inte riktigt. Dvs, när han umgås frekvent med andra barn kommer han säkerligen prova detta han med, men med rätt hantering går det snart förbi. Vill du läsa mer om detta kan du söka på "positiv hämning" här eller i Barnaboken.

hälsning från Åsa B
Vivan
Inlägg: 49
Blev medlem: ons 08 dec 2004, 14:51

Inlägg av Vivan »

Barn i den åldern verkar vara benägna att använda knuffar, ibland slag och saboterande av lek för att i brist på kunskap om hur man tar kontakt. Ofta är språket inte tillräckligt utvecklat heller. Jag tycker att man kan förekomma ev. konfliktsituationer genom att visa barnen hur man säger hej och leker tillsammans.
2 d?ttrar f?dda okt 02 och april 04.
"Kurat" minstingen 050101.
Och s? stortjejen f?dd 1989.
annawahlgren
Upphovskvinna SHN-kuren 1942-2022
Inlägg: 15366
Blev medlem: mån 22 nov 2004, 22:46
Ort: Gastsjön

Inlägg av annawahlgren »

:D Intressant läsning :wink: Outtömligt ämne :roll: Tack, alla :lol:

:D Jeanette R - här borde ni kunna prata ihop er, alla vill ju det bästa och tar sitt ansvar. Man kan ha för ögonen att:

1. hindra - oavsett om våldsbeteendet så att säga är avsiktligt eller inte så är det felaktigt; man får se det som ren beteendefostran alltså, à la "Oj då! Så HÄR gör man" (när man rör vid människa);

2. skydda. Med avledning, tidsbegränsning, enskilda små aktiviteter: "Kom ska du få se..." innan lilla presumtiva offret hunnit bli något offer.

Ömsint beröring är någonting små pojkar måste undervisas i. Inte vet jag om de är skapta annorlunda än små flickor men när det gäller att kasta boll är vi ju bevisligen olika konstruerade rent motoriskt :!: Det finns gott om små flickor som är hårdhänta också men ovanligare är det allt. Det gäller alltså att hejda, ta handen och klappa, visa med handen om handen, om det är något som ska tas, hur det ska tas; störta dit boll om det känns för att sparkas, knuffa tillsammans på något som behöver knuffas eller får knuffas på (banal fåtölj eller stort träd eller flyttbar vägg i vägen), dvs kanalisera "brutaliteten", som inte alls är ondsint, dit den hör hemma och där den kan nyttjas och utvecklas på ett bra sätt. Små gossar ska man använda när man behöver möblera om hemma :lol: Eller dra upp båten :lol: Eller begå den där vildsinta lekplatsen som ser ut som ett förlist sjörövarskepp. De måste helt enkelt få "härja" fast med rätt objekt.

Vi lever i ett väldigt känslobetingat relationssamhälle - möjligen, tillsynes paradoxalt, därför att det mänskliga nätverket snålats ut och ersatts med prylar och tidspress och dylik icke mänskligt naturlig miljö. Vår värld tolkas i känslor på ett överhettat vis. Men för små barn är det inte så. Små barns värld är konkret. Upp till ca två år märker man ingen skillnad på pojkar och flickor. Är man en ettåring som börjat gå och konstaterar att en pall står i väggen, flyttar man på pallen. Finner samma ettåring att en unge står i vägen, flyttar man på ungen på samma omilda vis. Ligger det en bebis i vägen för mig dit jag ska, eller har blivit placerad i min famn, tar man bort den, föser undan den, skjuter iväg den respektive stjälper den ifrån sig. Den är en möbel. Ett föremål. Att tolka det som uttryck för svartsjuka eller ondsinthet är befängt. Vi gör samma sak när vi ber folk flytta sig i soffan, så vi får plats. Det handlar inte om känslor. Det kan hjälpa att se det så. Minns hur en liten åtta-tio-månaders reagerar, när chokladkakan försvinner (man gömmer den och säger beklagande "Borta!"). Barnet reagerar sakligt och utan sammanbrott. För kan en katt gå sin väg, kan en chokladkaka också.

Så sök inte så mycket psykologi bakom detta. Se det som ren beteendefostran: så här gör man med hundar, katter, kastruller på spisen, barn, tanter, gräs, sand, godiset i affären, bebisar, mammor...

Barn är här för att lära, och de gör som vi lär dem.

:D Gablex - att "säga till och markera att man inte accepterar" räcker tyvärr inte alls, dvs leder inte till något kärleksfullt, socialt trevligt och acceptabelt beteende. Man är tvungen att visa vad som gäller, och att göra det utan förebråelser och "punktmarkeringar" (som jag vet är vad som gäller bland den gängse expertisen i dag och som jag motsätter mig skarpt; se ovan). Man kan jämföra med hur man skulle vilja ha det om och när man började på en ny arbetsplats. Man skulle visserligen säkert ha sin utbildning och kunna sina saker, men hur gick det till just där :?: (Se "Det psykiska välbefinnandet" i Barnaboken om beduinlägret.) Man skulle inte lära sig mycket på att folk bara "sa till och markerade att de inte accepterade" det ena och det andra som man naturligtvis gjorde fel hela tiden. Man skulle väldigt mycket mera uppskatta och värdesätta och förbättra sina insatser och även sin självkänsla av att folk sa hur man skulle göra RÄTT och inte bara påpekade hur man gjorde fel, och att de utan förebråelser vägledde och berömde - efter kanske ett diskret "Oj då, det där var kanske inte så lyckat" men med en VÄG UT direkt påföljande, konkret, i handling, och bekräftande. "NU blev det bra, tack ska du ha, precis så funkar det!"

:D marie-d - precis så är det ju, och ingenting är statiskt. barn lär sig inte en gång för alla, lika lite som vi vuxna lär oss en gång för alla hur man umgås med andra vuxna :oops: Man får besinna att ingenting går att, eller ska, forceras fram. Det som händer, och skiftar, ska övervakas diskret och ledas rätt, lika diskret, dvs vänligt och varsamt och barnavärdigt. Efter avvaktande. (Kan också kallas spionage :wink: )

:D Tack, Åsa B - kunde inte ha sagt det bättre själv. Även om jag gör tappra försök :lol: :lol: :lol:

:D Vivan - så "enkelt" är det tyvärr inte (se ovan) 8-[ För små barn är språket ett verktyg för synnerligen konkret kommunikation ("DÄR! MER! KAN FÄLV!") och har väldigt lite, eller ingenting alls, med känslomässog insikt att göra. Det är en bland expertisen gängse gångbar men enligt min mening fullkomligt felaktig uppfattning att det faktum att små barn börjar tala skulle betyda att de därmed kan förklara saker och ting, särskilt då känslor ("Varför blir du så arg, lilla vän?"). Det är oss emellan inte alltid vi vuxna kan det heller... :roll: Och att "visa barnen hur man säger hej och leker tillsammans" är varken tillräckligt, rätt eller rekommendabelt. Som sagt, se ovan och minns att små barn är gjorda av exakt detsamma som vi vuxna. Det är inlevelsen, förståelsen och den milda "pakten" som gör susen :wink: :lol:
:D Nio barn, arton barnbarn, tre barnbarnsbarn och några tusen nästanbarn :!:
Anna Wahlgren 6 Oktober 1942 - 7 Oktober 2022
Skriv svar

Återgå till "Barnafostran"