Vi kurade sonen, som nu närmar sig 7 mån, för ca sex veckor sedan. Han har sovit säkert sen dess, både på dagen och på natten, och det är naturligtvis underbart för hela familjen. Vi mår alla otroligt mycket bättre. Problemet är att det tar tid för honom att somna. Det har gått lite i vågor, han har haft nån bättre period och jag har tänkt att "Ja! Nu börjar det fungera!" och sen är det lika illa igen. Schemat är det inte fel på, tror jag, det ser ut som följer:
19.00-7.00: Natt
7.00: Frukost
9.30: Sova 45 min
10.30: Mat
12.00: Sova 1,5 tim
14.00: Mat
15.45: Sova 45 min
17.00: Middag
18.15: Kvällsslurk
Eftermiddagsluren tänkte vi snart korta till 20 min för visst var det ca. 14,5 timmars sömn en 6-7 månaders knodd behövde? Men det är ju lite svårt när det ibland tar uppemot 20 min för honom att somna!
Jag har varit inne på forumet förut och frågat och fick då rådet att dra mig tillbaka för att man trodde att jag kanske var för aktiv. Jag gjorde det och det blev faktiskt bättre, ett tag. Nu är det sämre igen, och jag har verkligen inte varit och stört, jag lovar.
Det är två saker jag tänkt på:
Det ena är skrattet till gonattet, som jag aldrig får till. Han är en försiktig liten person och man får se upp så han inte börjar gråta istället för att skratta om man är alltför "rolig" med honom. Har jag riktigt flyt så kan jag få ett leende, men alldeles för ofta är han ledsen när vi börjar närma oss sängen. (Och skratta på morgonen, det är bara stört omöjligt!) Vad GÖR man? Det andra är att jag är inte alls säker på att ramsan tar. Han sov så mycket de första kurnätterna att jag upplevde aldrig att vi hann få till nån dialog, och sen ska man ju bara använda den sparsamt. Suck. Och nu, när han ska somna är han nog inte så värst ledsen alltid, kanske mest .. hm .. inte arg, men kanske besviken. Ja. Det är nog det bästa ord jag kan hitta. Det är en ganska entonig sorts gråt. Men om jag nån gång hör att nu är det verkligen ledsen gråt, och jag går och ramsar, så blir han enormt upprörd. Beror det då verkligen på att jag bara har stört, eller kan det bero på att ramsan kanske aldrig riktigt har gått in? Och vad sjutton gör jag om det är så??Oftast somnar han efter att ha långsamt tonat ner sin gråt, utan att jag hört nåt som tyder på att han skulle behöva eller vara mottaglig för nån hjälp. Och det är sååå påfrestande att bara höra på. Nån reflex är vi inte i närheten av och jag börjar tvivla på att vi nånsin når dit.
Snälla snälla snälla alla ni kloka människor - hjälp! Såhär kan vi inte ha det.
Tacksam för råd.Victorine
De gånger Leia somnat bums är lätt räknade. Ofta ligger hon och filosoferar en stund men jag har aldrig tagit hänsyn till detta "sömnbortfall". Hon har förutsättningarna att sova och utifrån det räknar jag schemat.
Även om man verkligen ska jobba med att hålla en självsäker attityd måste man ju inse faktum: något gör vi fel. 
Du tycker att det är motsägelsefullt detta med "skrattet" men om vi jämför med ex tandborstning: Det är jätteviktigt att ett barn borstar tänderna annars får barnet karies. Varje kväll skall tänderna borstas. Hos familjen X funkar det bra förutom på fredagar. Det blir då så mycket gråt och tandagnisslan att de allihop trillar orkeslösa i en hög. Bara halva munnen borstas. Vad skulle en tandläkare säga 
Men jag tror ändå det måste få vara som det är med skrattet, för jag har nu jobbat som ett tok två läggningar och hissat i luften och skojat och busat och faktiskt fått honom att skratta ordentligt, men jag gjorde illa mig i ryggen (jo det är sant! hahaha!) så jag måste tyvärr lägga det på hyllan ett tag. Om skrattet hade någon märkbar effekt? Jag tror det, även om han blev ledsen när jag lade ned honom i sängen så somnade han ganska fort.
Kanon att du påminner oss om hur viktigt lugnet är. Precis som du säger så kanske man inte är så lugn alla gånger men då får man ju ta fram skådespelaren inom sig.