Hej Nancy och tack för ditt imponerande snabba svar.
Nej nej, jag tror inte att någon ska tycka att jag är otacksam för att det förväntas
resultat, mera för att jag inte kan godta de råd jag får utan att ifrågasätta en massa.
Jo, jag tycker det är motsägelsefullt. Minst sagt. För att använda din liknelse, om du ursäktar, med tandborstningen så känns det mera som om tandläkaren noga betonar hur viktigt det är med tandborstning morgon och kväll, och sen när det strular så säger hygienisten att det går lika bra att tugga V6.

Men jag tror ändå det måste få vara som det är med skrattet, för jag har nu jobbat som ett tok två läggningar och hissat i luften och skojat och busat och faktiskt fått honom att skratta ordentligt, men jag gjorde illa mig i ryggen (jo det är sant! hahaha!) så jag måste tyvärr lägga det på hyllan ett tag. Om skrattet hade någon märkbar effekt? Jag tror det, även om han blev ledsen när jag lade ned honom i sängen så somnade han ganska fort.
Nej, schemat har inte hunnit växa ännu. Han har varit förkyld några dagar så han har snarare fått extra tid istället, men han fyllde ju sju månader så sent som i förrgår, så .. jag tänkte att vi skulle behålla tre lurar än ett tag. Kanske. Bara korta ned en, kanske em-luren? Jag vet inte hur man skulle ha lagt upp det egentligen. Här hade jag tänkt göra lite efterforskningar men du kanske har något bra tips? Kanske två lurar är bättre? Storasyster ska hämtas och lämnas på dagis två dar i veckan, och hon är där mellan kl. 9 och kl. 15, det är de enda tiderna vi måste tänka på, och det tar ung. en timme från det vi går tills vi är tillbaka. Jo, ett schemaförslag skulle vara värdefullt.
Ja, jag återinför bekräftelsen. Det känns rätt.
Du undrade hur jag tänkte angående det du skrivit tidigare. Jag har tänkt
mycket, ska du veta, men jag ska försöka fatta mig lite kort.
Ett litet barn uttrycker sig med gråt, ja, i stor utsträckning. Ibland hör jag ”Ba! Ba! Wa! Ba!” och ibland kör han bil också, men mest är det gråt. Nu låter ju också gråten väldigt olika. Filosoferande är helt okej, gnäll är det också i viss utsträckning, och den monotona gråten kanske också, men nervslitande i längden. En kvart vid varje läggning
är ganska mycket. Men det är när det fortsätter evinnerligen, somdet nu gör ibland, och/eller går upp i varv och blir ledset och jag står där utan verktyg (Inte gå in, för allt i världen! Helst inte ramsa heller! Och ramsan godtas i vilket fall inte!) som det hela känns riktigt uppåt väggarna galet. Om man läser Sova hela natten-boken så är det inte några gråta- sig-till-sömns-under-mer-än-en-halvtimmas-insomningar det talas om, minsann inte, utan har man det så då gör man något fel.
Och du må tro att jag rannsakat mig! ”Har jag en osäker, vädjande attityd? Nej. Slarvar vi med schemat? Nej, för tusan. Har vi läst på dåligt? Nej.” Och så vidare, tills jag kommer till: ”Fungerar skrattet till gonattet dåligt? Ja. Har ramsan gått in? Icke.”
Du bad mig ha tålamod och se på situationen med lite mer helhetsperspektiv. Där har jag också rannsakat mig själv, för jag vet att jag är petig med detaljer. Men om jag försöker se på vår situation över tid så har det blivit enormt mycket bättre än före kuren, tveklöst, men sedan har det som sagt börjat svaja betänkligt, och trenden pekar åt fel håll. Om en halvtimmes gråt idag är okej, är då en timme imorgon också det? Folk har raserat sitt arbete med kuren förut .. är det inte lite såhär det ser ut när det håller på att hända?
Det bästa du kan göra är att lita på ditt barn och på dig själv, skriver du. Troligen sant. Troligen sant. Kanske, om jag kunde bortse från mitt mellangärde, som tjatar om att FATTAR du inte när något är galet?? så skulle det hela räta upp sig av sig självt med tiden. Hm .. tänkatänkatänka. Eller skulle det det?
Uj uj så långt detta blev. Jag ska avrunda nu så det inte blir ännu längre. Hoppas du förstår hur jag tänker, ungefär, och förstår lite varför jag känner att jag måste göra en sådan här felsökning. Jag har ett jätteförtroende för Anna W:s klokhet och för kuren, och det hon har lovat det tror jag är genomförbart, det är väl så enkelt. Och svårt.
Tusen tack och stor kram.
Victorine