Var på den kungliga huvudstadens Kulturhus igår med sonen, 2 år.De har ett helt våningsplan bara för barn med ett bibliotek som får ögonen att tåras, så fint är det.
Böcker i barnögonhöjd. Ett stort klättertorn i trä i mitten av rummet och hängstolar att läsa i. Ett högläsningsrum/dra-sig-tillbaka rum med mörkblå väggar, stjärnhimmel och sidenkuddar. Och så det bästa; ett målarrum, där man för 20 kronor får fyra färger på en bricka, förkläde, penslar och papper och så får småfolk måla på ett staffli i lagom höjd av hjärtans lust. "Det gör ingenting om det kommer på golvet eller på brickan, säger damen som visar oss ett härlig plats vid fönstret". Hon liksom betonar att det inte gör något, det går ju bort. Snart inser jag varför hon så uppenbart står på barnens sida. Sonen målar järnet, det blir fina streck lite överallt, jag sitter på en pall bredvid och vilar hjärnan och tänker på just ingenting, beundrar högt verket lite då och då tills en kvinna med en, gissar på en 4-åring och en nyföding kommer. 4-åringen vill måla sin tavla rosa. Mamman börjar genast; "Men ska du inte ta någon annan färg också? Nu målar du bara rosa, ta lite grönt." Och efter en stund, pappret är halvmålat; "Ska vi ta ett nytt papper nu?" Hon väntar inte på svar, lägger undan målningen flickan höll på med och sätter dit ett nytt papper. Flickan börjar måla på brickan istället och då brister det för mamman, som lägger ifrån sig babyn på golvet och tar bort hennes händer. "SLUTA måla på brickan, du ska måla på pappret. Om du inte slutar får vi gå härifrån genast. Jaha, nähä, så du tänker fortsätta måla på brickan då? Ja då går vi nu, så går det!"
PUH!
Sen blev det lugnt en stund tills en ömsint far dyker upp med SIN 4-åring och ska skapa lite. Eller? Det första han påtalar är hur man faktiskt målar. Med mästrande röst säger han; "Så tar du lite färg och lägger på brickan, så tar du lite till därifrån och blandar så du får den färg du vill ha. Sen målar du. Akta händerna, så du inte får färg på dem" Sen tittar han på min sons regnbågshänder och ändrar sig; "Fast man får bli lite kladdig när man målar". "No shit, Sherlock tänker jag. Tror du Piccasso hade rena händer eller?"
Tänk, ibland tror jag att en del fäder bara försöker låta som en mamma, för att de tror att "det är rätt". Ibland tror jag att det skulle fungera bättre om de bara var lite som sig själva - laidback. Det kunde vissa mammor ta efter också.
Vad mig själv beträffar vill jag inte framhäva mig som perfekt i mitt moderskap, men jag fattar inte hur man kan ligga på sitt barn på ett sådant mästrande och provocerande sätt som i bägge dessa fall.
Jag vill bara be dem spänna av, trodde de verkligen att de gjorde sina barn en tjänst eller?
Jag försöker vara cool och avslappnad men ibland kan nog jag också visa lite för mycket hur man "ska" göra. Du har ju helt rätt i din iakttagelse... stackars småfolk! 
